Monthly Archives: May 2007

(M)iljoner till M

Hemliga bidragsgivare skänkte 30 miljoner till Moderaterna under valrörelsen skriver bland andra DN. I utbyte mot detta får de bli medlemmar i föreningen “Tornet” enligt Per Schlingmann, Moderaternas partisekreterare, och träffa Fredrik Reinfeldt två gånger om året.

Socialdemokraten Peter Andersson kommenterar det hela på sin blogg:

Det är inget nytt att partier får stöd av närstående intressen. Det facklig-politiska samarbetet som gett Socialdemokratin stöd av facket, har alltid kritiserats hårt av borgerligheten samtidigt som de själva fått stöd av näringslivet. Där är det i grunden en fråga om hur stöden beslutas i respektive givarorganisation. Det som nu “avslöjas” skulle kunna vara något sådant. Eller gåvor från enskilda, vars rätt att stödja sitt parti ingen kan ifrågasätta. Men….tänk tanken att något större vårdföretag står på den hemliga givarlistan. Eller möjligen potentiella investerare i privatiserade skolor. Eller tänk om där finns givare med kopplingar till de hemtjänstföretag som nu ser en skattefinansierad jättemarknad öppna sig. Eller sugna köpare av statens vinstrika företag som nu ska säljas.

Det finns förstås en anledning till att Moderaterna motsätter sig att redovisa varifrån pengarna kom, och jag är säker på att det inte bara handlar om donatorernas integritet. Jämför med EMU kampanjen när ja-sidan även där vägrade redovisa hur mycket pengar de investerade i att omvända det svenska folket. Anledningen är förstås att man förstår hur det ser ut om det kommer ut i öppen dager vem som har donerat. Folk är inte dummare än att de förstår att donationer skapar förpliktelser och att pengar påverkar (jag anser till exempel, till skillnad från Carl Bildt, att näringsidkaren Carl Bildt ÄR samma person som politikern Carl Bildt).

Öppenhet är en grundläggande demokratisk förutsättning. Och det är otroligt naivt att tro att inte bidrag skulle påverka politiken. Med vänstern vet man var pengarna kommer ifrån (LO) och kan sen ta ställning till vad man tycker om det hela. Med moderaterna vet man inte alls. I dagsläget skulle M alltså kunna ta emot bidrag från nazister utan att någon behövde veta. Skulle det vara ok?

Det är också intressant att moderaterna brukar angripa LOs donationer till socialdemokraternas med att den enskilde fackmedlemmen tvingas att bidra till socialdemokraterna. Men varifrån kommer då Svensk Näringslivs pengar, från ingenstans? De kommer förstås från de enskilda företagen som är medlemmar i den organisationen, och alltså från de företagens konsumenter, från vilka alla företagens pengar i förlängningen kommer. Det är kanske inte alla konsumenter som vill bidra till Moderaterna?

Ett McJob är ett McJob är ett McJob

McDonalds Londonkontor har inlett en kampanj för att förmå Oxford English Dictionary att ta bort ordet “McJob” ur sitt lexikon. Ett “McJob” definieras nämnligen som “ett ostimulerande, lågavlönat jobb med små framtidsutsikter, skapat av expansionen i servicesektorn”… Inte precis en sån presentation som man skulle vilja ha på sina reklambroschyrer.

Nu behöver McDonalds visserligen inte ha det. Men för säkerhets skull ska ordet tydligen inte få finnas överhuvudtaget. Det hela har en lite Orwellsk klang över sig, man ändrar på språket istället för verkligheten. Det verkar onekligen vara tidens melodi, dagens makthavare har nog en ganska bra förståelse för ordens makt. Mitt favorit/skräck exempel på sådant nyspråk är när man ersätter “dödade civila” med “collateral damage”.

Hur som helst, McDonalds har producerat undersökningar som de påstår skulle visa att en majoritet av engelsmännen vill att ordet ska ändras. Skulle vara mycket intressant att se hur de undersökningarna var utformade. Men McDonalds är i alla fall inte knussliga, i utbyte mot att ta bort McJob erbjuder de lexikonet ett nytt ord: McProspects. Detta ord syftar alltså på de enorma möjligheter som väntar dig som anställd på McDonalds. Hur många tror att nån spontant kommer börja använda det ordet?

“McJob” i Wikipedia

Dagens citat

Det finns något världsfrånvänt med en forskarvärld som inte har tid att lyssna på varandra och som än mindre bryr sig om att föra ut sina resultat till offentligheten. Men kanske är det tur, för i allmänhet är resultaten så mediokra att de knappast intresserar någon alls. Och en sådan insikt skulle ju vara förödande för det vetenskapliga samhället.

– Jonas Mosskin på sin blogg

Veckans omslagspojke: Ludwig Wittgenstein

Han ansågs av sina kollegor vara asocial på gränsen till det oacceptabla. Det ryktas att han gett sig på vetenskapsfilosofen Karl Popper med en eldgaffel. Han ansåg att det var en plåga att syssla med filosofi, ändå är han en av de mest betydelsefulla och inflytelserika filosoferna från nittonhundratalet.

Ludwig Wittgenstein föddes 1889 i Wien, son till stålmagnaten Karl Wittgenstein. Som son till en av de rikaste männen i Österrike borde han aldrig behövt bekymra sig för sin tillvaro. I enlighet med sin faders vilja studerade han till ingenjör i Berlin, och kom så småningom till Manchester för att studera flygteknik. Där började han intressera sig mer för teorierna bakom aerodynamiken och han började snart studera matematik och logik istället. Då han ville fördjupa sig i detta kom han år nittonhundraelva i kontakt med Bertrand Russel, som var den dåvarande giganten inom området.

Russel förstod ganska snabbt vilken potential den tjugotvåårige österrikaren hade, han kallade Wittgenstein för ”kanske det mest fulländade exempel jag någonsin träffat på geniet i traditionell bemärkelse”. Bara ett år senare hade Wittgensteins kritik av Russels arbete fått Russel att, enligt egen utsaga, förstå att han aldrig mer skulle kunna uträtta något grundläggande arbete av vikt inom filosofin.

Wittgenstein var långt ifrån en stabil människa och hans liv präglades av en stark dödsdrift. Tre av hans bröder begick självmord, och hans filosofiska anteckningar blandades ofta med funderingar kring religion och döden. När första världskriget bröt ut anmälde Wittgenstein sig som frivillig soldat och åkte tillbaka till Wien. Han sökte sig till fronten och de farligaste uppdragen, vilket ledde till att han fick flera tapperhetsmedaljer. Till slut hamnade han i ett italienskt fångläger. Det var där han skrev klart sitt klassiska verk ”Tractatus”.

Manuskriptet smugglades ut till Russel, och när det till slut trycktes väckte det stor uppmärksamhet bland logiker. Wittgenstein behandlade här språket som styrt av logikens lagar. Man skulle kunna sammanfatta boken med den inledande och den avslutande meningen, ”Världen är allt som är fallet” respektive ”Det man inte kan tala om måste man avstå från att tala om”. Wittgenstein menade att han visat att man inte kunde säga något av värde om den värld man själv befinner sig i, därför kunde man nu lämna all filosofi bakom sig. Följaktligen gjorde han detta, han lämnade universitetet, gav bort större delen av sin förmögenhet och började arbeta som lärare i olika skolor i bergsbyar i Österrike. Han byggde ett hus i en avlägsen del av Norge där han spenderade mycket tid i ensamhet. Han hade nu i det närmaste blivit en kultfigur, ett logikorakel, och vissa tvivlade på om han existerade över huvudtaget.

Till slut övertalades han att komma tillbaka till Cambridge. Från denna tid är han av kollegor och studenter ihågkommen som en briljant, men krävande diskussionspartner och lärare. Han dominerade alla diskussioner han tog del i, han kunde kämpa länge med sina tankegångar under besvärande tystnad, för att sedan få plötsliga utbrott av energi. Han kunde högt skrika saker som ”Helvete, vad korkad jag är idag!” och ”Hjälp mig någon!”, medan han brottades med sina resonemang. Han trollband många av sina studenter och åhörare, så till den grad att somliga började lägga sig till med samma klädstil, maner och kroppsspråk som honom. Under en lång tid ledde han en diskussionsgrupp, ”Moral Science Club”, för filosofer och filosofistudenter. Det var under ett av föreningens möten som det beryktade mötet med Popper ägde rum.

Wittgenstein och Popper slogs inte med eldgafflar, det är en myt. Däremot är det säkert bortom all tvivel att de kom illa överens. Popper tycktes hysa en bitter illvilja gentemot Wittgenstein, som lyckats så mycket bättre med sin filosofiska karriär, trots att de haft liknande förutsättningar ( De kom från samma land och samma borgerliga bakgrund). Wittgenstein å sin sida var ointresserad av Popper och hans filosofi, som han var av så gott som alla sina samtida kollegors arbeten, och tvekade inte i att visa det.

Wittgenstein gav själv aldrig ut någon mer skrift, även om mycket har publicerats efter hans död och han tog avstånd från många av sina tidigare teorier. Han lämnade teorierna om ett logiskt, perfekt språk och studerade istället språket som ett verktyg. Få personer kan sägas ha startat en filosofisk skola, men Wittgenstein startade två. Han problematiserade tanken om ett privat språk, en tanke som funnits med sedan Descartes, genom att mena att språket per definition är något gemensamt, inte privat.

Wittgenstein arbetade in i det sista, även när han fått reda på att han led av cancer. När läkaren berättade att den var obotlig, och att han inte hade lång tid kvar lär han ha svarat:

”Bra.”

Wittgenstein dog den 29:e april 1951.

Impro överallt

Improv everywhere är en grupp människor, baserade i New York, som sätter upp… händelser ute bland folk. En hel av dem är mer som små teaterstycken, medan andra bara är bizarra. De mesta är hysteriskt roligt. Kan ingen starta en sån här grupp i sverige, jag vill vara med! På deras hemsida finns en mängd olika uppdrag dokumenterade med text, bild och film.

En av mina favoriter: The suicide jumper

Det är säkert, konstapeln…

Ett medelålders par i Göteborg drev ett privat systembolag i en källarlokal. Till slut tröttnade grannarna på allt spring av kunder till paret och polisanmälde dem. När polisen kom till platsen fick de skicka efter förstärkning för att kunna beslagta all alkohol – 100 liter vodka och whisky, 385 liter starköl och 200 liter vin, prydligt uppställt och kategoriserat i kylfack och i bokhyllor.

Paret (som anklages för att ha drivit verksamheten ända sen de släpptes ut från fängelse för ett liknande brott) nekar till olaglig försäljning och menar att alkoholen var för privat bruk(!). “Jag dricker upp en flaska whisky på tre fyra dagar. Jag dricker tre flaskor vin per dag till mat”, säger den åtalade 61-åringen. Intressant nog nekar han däremot till att vara alkoholist…

Artikeln i Metro