Sitter och läser boken “Tillsammans – en filosofisk debattbok om hur vi kan rädda vårt klimat” av Folke Tersman, professor i praktisk filosofi vid Uppsala Universitet. Tersman försöker förklara hur det kommer sig att vi beter oss som vi gör vad gäller vår inställning till klimatfrågan och diskuterar huruvida vi är egoister eller inte. Han använder sig bland annat av resultat från forskning inom moralfilosofi, psykologi, sociologi och ekonomi. Boken är nog mest intressant för den som inte är så insatt i dessa områden och jag tycker att det blir lite intetsägande. Folke nämner dock en sak som jag ofta har tänkt på i och med politik – dubbelmoral.
Ofta anklagas politiker, särskilt de till vänster, för att inte leva som de lär. Miljöpartister brukar få skit för att de kör bil och sossar för att de låter sina barn gå i friskolor eller ombildar sin hyresrätt till bostadsrätt. Konstigt nog kritiseras sällan Moderater för att de använder sig av offentliga vårdcentraler.
Men när gör man egentligen sig skyldig till dubbelmoral? Ordboksdefinitionen är enligt Tersman att “man säger sig följa en princip men handlar i motsats till denna”. I folkmun brukar nog begreppet användas lite vidare, så att man tänker sig att det även är dubbelmoral att förespråka att någon annan ska bete sig på ett visst sätt, och sen bete sig på ett annat sätt själv.
Men frågan borde då bli om politikerna i ovanstående exempel har förespråkat att andra inte ska köra bil, sätta sina barn i en friskola eller ombilda sin hyresrätt? Har de gjort det så verkar det onekligen vara fall av dubbelmoral, men så är sällan fallet. Oftast har politikerna i sådana här fall förespråkat att lagstiftningen eller politiken ska förändras. Rent teoretiskt behöver innebär detta inte dubbelmoral, men att en politiker förespråkar en viss politik blandas ofta ihop med föreställningar om vad politikern tycker om hur människor bör bete sig. Personligen tycker jag dock att det tvärtom kan vara ett tecken på att man faktiskt tror på sin politik – man är beredd att genomföra den även om man förlorar på det!
Man kan även fråga sig hur många av oss som aldrig gör oss skyldiga till dubbelmoral. Den som är utan skuld kan kasta första stenen.
Under ett samtal med en vän kritiserade jag privatiseringen av primärvården i Stockholm. Hon ifrågasatte då att jag kunde vara så negativt inställd till privatiseringar eftersom jag själv för tillfället jobbade för ett privat psykologföretag. Var detta dubbelmoral från min sida? För det första bygger resonemanget på att jag skulle vara negativ till all privatisering bara för att jag är kritisk mot Vårdval Stockholm (vilket inte är fallet). För det andra tycks det bygga på förutsättningen att om man är kritiskt inställd till privat ägande får man inte arbeta inom ett privat företag. Onekligen ett ganska hårt krav! Eller omvänt: om man jobbar i ett privat företag får man inte vara kritisk mot privatisering.
Personligen tror jag dock att världen skulle vara en bättre plats om fler hade en mer kritisk inställning gentemot sin egen arbetsplats, de social grupper man tillhör och inte minst sina egna föreställningar och ideer. Jag tror dessutom att de flesta företag och organisationer skulle vinna på att ha fler medarbetare med sådana kritiska inställningar.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om moral, dubbelmoral, etik, filosofi, politik, skandaler, psykologi
