Sorgliga nyheter idag om bordningen av fartygen från Ship to Gaza. Som någon påpekat så är Ship to Gaza inte en ren hjälporganisation utan en politisk sådan, som vill uppmärksamma situationen för invånarna i Gaza. Detta innebär dock knappast att det är fritt fram att på internationellt vatten borda fartyg och skjuta ihjäl passagerarna. Som DN:s korrespondent Nathan Sachar påpekar kunde man lätt hindrat fartygen att komma fram genom att skjuta sönder deras propellrar, om det var enda målet. Troligen handlar det om att man velat statuera exempel. Man kan tycka olika saker om konflikten i Mellanöstern. Men Israel har blivit mästare i att bryta mot internationell rätt och är utan tvivel den starkare parten i konflikten.
Ljuset i mörkret är väl att de flesta svenska politiker (förutom Niklas Wykman) tycks eniga i att fördöma Israels agerande.
Sverigedemokraterna tar nu ett steg till i riktningen mot att bli Sveriges mest obehagliga parti. I en artikel i Sydsvenskan kan man läsa att man nu har flera kandidater med ursprung i Irak. Vad kan möjligen locka dessa personer till ett främlingsfientligt parti? Den gemensamma nämnaren är intolerans: homofoba invandrare lockas till att rösta på SD för att “KD är för tysta i kampen mot homovigslar”. Kristna irakier (Kaldeer) lockas med löften om att invandringen av irakiska muslimer, men inte irakiska kristna, ska begränsas!
Vi får se om det är en framgångsstrategi att försöka lägga vantarna på alla intoleranta röster man kan komma över, eller om partiet kommer upplösas när det “hotas av” integration mellan olika kulturer.
Att Centerpartiet har för mycket pengar blir uppenbart när man kan lägga ut miljoner på kampanjer som denna, med slagord som “Fuck Facket forever” och “Arbetsmarknaden är ett jävla skämt”. Erik Berg har skrivit ett mycket underhållande inlägg om denna kampanj för att arbetarna ska slippa att facket förhandlar löner och kräver rimliga arbetsförhållanden, vars lansering råkar sammanfalla med avslöjandena om hur McDonalds lurar sina anställda på lön genom att tvinga dem att stämpla ut på raster och stryker timmar i deras tidsrapportering. Frågan är dock om detta verkligen är ett problem, om man ska tro CUF så har väl dessa ungdomar valt att få lägre lön och sämre arbetsförhållanden? Att få av de anställda på McDonalds är anslutna till facket är väl antagligen en slump.
Undrar hur bekväma Centerpartiets landsbygdspolitiker känner sig med denna kampanj? Men man får förstås inte glömma bort att CUF är lika mycket Timbros ungdomsförbund som Centerns, om man får tro Federley.
Då var den över, Miljöpartiets kongress 2010, den första som jag besökt. Mitt intryck är att det var mer välordnat än jag hade väntat mig även om det var rätt stökigt runt de så kallade påverkanstorgen. Uppsala konsert och kongress var helt enkelt inte tillräckligt stor för att man skulle kunna få nog med utrymme till dessa. Att sedan rösta om alla motioner och förslag har ju som väntat tagit sin tid. En del motioner har som väntat varit uppenbart tokiga, eller åtminstone tokigt formulerade, men det är ett pris man kan betala för en god interndemokrati, där alla medlemmar har möjlighet att lägga motioner. Dock kommer det i framtiden krävas att man har flera personers stöd för att få lägga motioner, och det är nog rimligt.
Stämningen har förstås varit mycket god, och blev inte sämre av att den senaste SIFO-mätningen ger Miljöpartiet 10.7 %. Glädjande i den undersökningen är även att Kristdemokraterna skulle trilla ut från riksdagen om mätningen besannades, och att Sverigedemokraterna hamnar under spärren. Det kan bli så att Reinfeldt får rätt i att intressen för SD kommer att minska ju närmare valet vi kommer. Men å andra sidan kan blockpolitikens retorik lika gärna spä på politikerföraktet och leda till ökade framgångar för missnöjespartiet.
Media vill förstås lyfta fram motsättningarna i partiet. I partiet finns det alltid de som vill gå längre med förslag som kortare arbetstid, medborgarlön och liknande, medan andra är mer pragmatiska. Båda av dessa grupper behövs, men själv är jag ganska nöjd med att Miljöpartiet går i riktningen mot en mer pragmatisk politik och inte tvärtom. Carl Schlyter satt och surade under Peter Erikssons tal då Peter tonade ner arbetstidsförkortning trots att kongressen röstat igenom att man ska driva detta, vilket var rätt odiplomatiskt gjort av Peter. Men jag är rätt skeptisk till att Schlyter verkar använda sin post i Europaparlamentet till att driva sin egen, mer radikala linje.
Slutligen kom Mona Sahlin och Lars Ohly på besök. Ohly läste en dikt (!) och Sahlin talade om viljan till att politik ska betyda något, att vi inte ska lämna över alla beslut till marknaden och att de rödgröna partierna kompletterar varandra på ett bra sätt. De fick bägge två stående ovationer.
Kronan på verket var att två Gröna studenter gjorde succe – Frida Johnsson, språkrör för GS, höll ett bejublat tal, och Jon Larsson, tidigare språkrör för GS blev invald till partistyrelsen, trots att han inte hade blivit föreslagen av valberedningens.
Jag är just nu på Miljöpartiets kongress i Uppsala, där jag jobbar som diskussionsunderlättare på så kallade påverkanstorg. Det skrivs en hel del om kongressen i media, i DN, SVT och i Aftonbladet.
I borgerlig media är man förstås skeptisk till det mesta som har med Miljöpartiet att göra. Man gör sitt bästa för att hitta negativa saker att skriva om. Bland annat får man av Henrik Brors veta att vi “kör med dubbla budskap” eftersom vi har ett eget valmanifest som skiljer sig från de rödgrönas! Svenska dagbladet har skrivit en artikel där de har dragit Miljöpartiets politik till sin spets, genom att spekulera fritt hur det skulle bli om alla förslag i miljöpartiets olika valmanifest och i partiprogrammet drevs igenom. Självklart raljerar de kring politiken och har främst spekulerat i negativa effekter av andra förslag (“Sedan kärnkraftsavvecklingen och förbudet mot fossila bränslen gäller det att spara på energin”).
För det första blir inte alla politiska förslag verklighet, och när de blir verklighet ser du ofta annorlunda ut än de gör i visionerna.
För det andra kan man lätt göra sig löjlig över de flesta politiska partier om man drar deras visioner till sin spets eller främst lyfter fram de negativa aspekterna av dessa visioner.
Jag mailade till journalisten bakom artikeln och frågade om de kommer genomföra någon liknande granskning av andra partiers politik? Eller är det måhända bara Miljöpartiet som man vill raljera om. Mycket riktigt visar det sig att man inte planerar något liknande om något annat parti.
Niklas Ekdal har skrivit ett bra debattinlägg på DNs debattsida. Hans tes är att blockpolitiken, som den bedrivs idag, leder till ökat politikerförakt och röstskolk, och öppnar upp för missnöjespartier som Sverigedemokraterna. För en gångs skull håller jag med honom, blockpolitiken sprider ett löjets skimmer över den politiska situationen i Sverige. Väljarna är inte dumma, de förstår ofta när det handlar om politiskt spel till skillnad från en genuin vilja att göra det som är bäst för landet. När politikerna då försöker få det att framstå som att det är en avgrund mellan de olika alternativen tappar man förtroende för dem. Själv stör jag mig något ofantligt på att Tomas Östros inte kan tagga ner lite och åtminstone försöka framstå som förnuftig. För att inte tala om Centerpartiet som verkar ha glömt att de sitter i regeringsställning och istället ägnar all tid åt att smutskasta Miljöpartiet.
Den intressanta frågan är dock varför de gör detta? Tror de verkligen att denna typ av uppträdande ger något utslag i röstsiffrorna? Det är klart att den som lyckas sälja in sin verklighetsuppfattning till väljarna har ett försprång. Men är verkligen bästa sättet att göra det att skrika “kommunist!”? Uppenbarligen tycks det inte vara så för Centerpartiet med tanke på deras opinionssiffror. Moderaterna är inte mycket bättre, Schlingmann har ju även han uttalat en fatwa mot de rödgröna. Heder dock åt Anders Borg som ofta (men inte alltid) uppvisar en civiliserad stil som debattör, och som inte brukar sänka sig till de lägsta angreppen (det har de Kristdemokraterna till). Med den effekt att han framstår som mer sympatisk och trovärdig.
För att sammanfatta: detta med smutskastning och överdrivet fientlig retorik är en problem på båda sidor av blockgränsen, och jag uppmanar, precis som Niklas Ekdal, alla politiker att tänka över om det är värt att sälja ut långsiktiga politiska beslut för kortsiktig makt, och om den nuvarande retoriken verkligen ger er det som ni vill ha.
