Niklas Ekdal har skrivit ett bra debattinlägg på DNs debattsida. Hans tes är att blockpolitiken, som den bedrivs idag, leder till ökat politikerförakt och röstskolk, och öppnar upp för missnöjespartier som Sverigedemokraterna. För en gångs skull håller jag med honom, blockpolitiken sprider ett löjets skimmer över den politiska situationen i Sverige. Väljarna är inte dumma, de förstår ofta när det handlar om politiskt spel till skillnad från en genuin vilja att göra det som är bäst för landet. När politikerna då försöker få det att framstå som att det är en avgrund mellan de olika alternativen tappar man förtroende för dem. Själv stör jag mig något ofantligt på att Tomas Östros inte kan tagga ner lite och åtminstone försöka framstå som förnuftig. För att inte tala om Centerpartiet som verkar ha glömt att de sitter i regeringsställning och istället ägnar all tid åt att smutskasta Miljöpartiet.

Den intressanta frågan är dock varför de gör detta? Tror de verkligen att denna typ av uppträdande ger något utslag i röstsiffrorna? Det är klart att den som lyckas sälja in sin verklighetsuppfattning till väljarna har ett försprång. Men är verkligen bästa sättet att göra det att skrika “kommunist!”? Uppenbarligen tycks det inte vara så för Centerpartiet med tanke på deras opinionssiffror. Moderaterna är inte mycket bättre, Schlingmann har ju även han uttalat en fatwa mot de rödgröna. Heder dock åt Anders Borg som ofta (men inte alltid) uppvisar en civiliserad stil som debattör, och som inte brukar sänka sig till de lägsta angreppen (det har de Kristdemokraterna till). Med den effekt att han framstår som mer sympatisk och trovärdig.

För att sammanfatta: detta med smutskastning och överdrivet fientlig retorik är en problem på båda sidor av blockgränsen, och jag uppmanar, precis som Niklas Ekdal, alla politiker att tänka över om det är värt att sälja ut långsiktiga politiska beslut för kortsiktig makt, och om den nuvarande retoriken verkligen ger er det som ni vill ha.