Daily Archives: July 13, 2010

Rapport från Almedalsveckan 2010

Jag är nu nyligen hemkommen från Visby och Almedalsveckan, och sinnesfriden börjar sakta men säkert infinna sig. Almedalsveckan är som bekant att betrakta som en musikfestival för politiker, och efter en vecka känner man sig rätt mätt på politiska seminarium och mingelkvällar. Jag tänkte här sammanfatta några av de mer intressanta händelserna och seminarierna under veckan som gått.

De senaste dagarna har förstås överskuggats till stor del av Sven-Otto Littorins avgång. Paul Ronge och Staffan Dopping har båda skrivit bra om den bristfälliga och omänskliga krishanteringen som Reinfeldt har uppvisat i samband med detta. Jag tycker synd om Sven-Otto, och hoppas för hans egen skull att han talar sanning när han nekar, annars är risken stor att denna historia kommer fortsätta dra ut på tiden. En del tycker att det är anmärkningsvärt att Aftonbladet valt att publicera anklagelserna under just almedalsveckan, men jag är inte alls överraskad av detta. Vill man sälja så många lösnummer som möjligt är väl detta ett utmärkt val av tidpunkt för publicering?

Almedalen var om möjligen ännu mer smockfull av politiker och lobbyister än vanligt, och gratismaten flödade. I år var man dock tvungen att föranmäla sig till mingel där det bjöds på alkohol, vilket är ett steg i rätt riktning. Stämningen mellan partierna var som förväntat hårdare än vanligt då det är valår, och de borgerliga partiernas företrädare gjorde inget för att lätta upp denna stämning. I Göran Hägglunds tal fick vi lära oss att Sverige kommer drabbas av en “ofrihetschock” om de rödgröna vinner valet, och Maud Olofsson målade upp en bild av ett Sverige där det bara finns en krydda i kryddhyllan och där man bara kan handla på Konsum. Politiker från alla partier ägnar sig till viss del åt smutskastning av motståndarna, men det här tycker jag nog var mer verklighetsfrämmande än det mesta. Även Reinfeldt hade släppt på sin statsmannaliknande hållning och eldade på publiken med tal om hur hemskt det skulle bli om de rödgröna vann. Visioner om den egna politiken lyste dock med sin fråvaro, om man inte räknar bibehållen inkomstskatt under ett år som en spännande och inspirerande vision.

En av Almedalsveckans höjdpunkter var för mig debatten mellan liberalen och före detta Timbromedarbetaren Johan Norberg och Maria Wetterstrand. Debatten handlade om huruvida Miljöpartiet är ett liberalt parti och huruvida liberaler är miljövänner. Anledningen till att just denna debatt blev så lyckad var dels att både Johan och Maria kan debattera sakligt utan att hänge sig åt en massa pajkastning, och att diskussionen kom att handla mer om grundläggande värderingar snarare än enskilda sakfrågor. Norberg menade att Mp i många avseenden är mer liberala än andra “liberala” partier som Folkpartiet, t ex genom sitt motstånd mot massövervakning och sin kamp för rättigheter för asylssökande och HBT-personer. Men han kritiserade även Mp för att vara teknikfientligt och moralistiskt, och för att anse att naturen har ett egenvärde bortom människan. Wetterstrand i sin tur menade att många liberaler inte förstår att vi måste ta hänsyn till att jorden har begränsade resurser, att många liberaler i högre utsträckning värnar företagens frihet än individens och att alla arter har rätt att leva. För den som vill se hela föreläsningen finns den här på Bambuser.
Debatten mellan Norberg och Wetterstrand arrangerades av den nyliberala tidningen Neo, som även anordnade det sämsta seminariet jag var på under veckan. Det senare handlade om förmynderi och bestod mest i att olika personer beklagade sig över hur jobbigt det var att staten bestämde att de inte fick supa och röka hur och närsomhelst, och att man borde lägga ner folkhälsoinstitutet. Seminariet bekräftade mest mina fördomar om att nyliberaler saknar insikt om grundläggande mänsklig psykologi och inte verkar bry sig om hur de andra skulle drabbas av deras föreslagna frihetsreformer, så länge det är bra för dem själva.

På andraplats vad gäller värsta seminarium kommer ett som anordnades av Bil Sweden, med titeln “Klimatalarmister och klimatskeptiker – vem har mest fel?”. Till denna “debatt” hade de bjudit in två “klimatalarmister” och fyra klimatskeptiker, plus att de själva knappast har en miljövänlig utgångspunkt. En av skeptikerna var kristdemokraternas riksdagsledamot Lars Gustafsson, som tidigare skrivit klimatsom under sitt anförande bland annat konstaterade att det inte finns någon konsensus i klimatfrågan bland forskare. När jag konfronterade honom med undersökningar som visar att en förkrossande majoritet av forskarna anser att människans inverkan på klimatet ligger bakom klimatförändringarna hävdade han att dessa forskare inte svarar så som de egentligen vill, av rädsla för repressalier. En ganska spektakulär anklagelse får man säga! När jag försökte pressa honom ytterliggare om detta sa han bara att “Jag tar mig friheten att tänka själv, jag bryr mig inte om vad andra tycker”. Nej du Lars, det är väl rätt uppenbart att det är så.

Sammantaget var det en inspirerande vecka, men jag saknade den mer öppenhjärtliga stämningen mellan politiker från olika partier som funnits när det inte varit valår.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,