Monthly Archives: November 2010

Att bemöta kverulansparanoiker

Rasmus Fleischer skriver på sin blogg Copyriot om fenomenet rättshaverister, apropå en artikel om detta ämne som kablades ut av TT nyligen. Rätthaverist är en underkategori till paraplybegreppet kverulansparanoia inom psykiatrin, vilket beskrivs på följande sätt i standardverket ”Psykiatri” (Ottosson, 2004):

”Kverulansparanoikerns personlighet är präglad av aggressiv självhävdelse, parad med misstro mot auktoriteter och samhällets administration. Det är en man som håller på sin rätt, överklagar från instans till instans och som i avslag ser bevis på samhällets ruttenhet och systematiska maskopi mot honom. Denna rättshaveristiska och självöverskattande inställning är ofta kombinerad med övergenomsnittlig men smalspårig intelligens och god förmåga till muntlig och skriftlig framställning.”

Vilken typ av kverulans det handlar om beror på föremålet för kverulansen. Rättskverulanter är de som ”anser sig oriktigt behandlade av samhällets rättsapparat”. Det är självklart inte så att alla som uppfyller ovanstående definition är kverulanter, utan det handlar om ett beteende som i intensitet, varaktighet och frekvens är orimligt i förhållande till sakfrågan:

”Nyckelupplevelsen kan vara en reell orättvisa eller ett bakslag som är mer eller mindre framprovocerat av den klagande. Han kan ha fullt fog för sin reaktion och rätt i sak, men till skillnad från andra som förmår skapa balans mellan denna oförrätt och annat som pockar på engagemang kommer nyckelupplevelsen och hela kedjan av efterföljande nederlag att helt dominera tillvaron.” (Ottosson, 2004)

Om man får tro den aktuella artikeln så har antalet rättshaverister ökat, vilket belastar rättsapparaten, som måste handskas med dessa personer och deras aldrig sinande överklaganden och påtryckningar. Att antalet tycks öka är intressant i sig: är det så att folk blir mer illa behandlade i rättsväsendet numera, beror ökningen på att det i det digitala samhället är lättare att klaga eller håller vi helt enkelt på att bli mer galna?

I artikeln intervjuas bland annat förre justitiekanslern Göran Lambertz och psykiatrikern David Eberhard. Båda två är överens om att antalet rättskverulanter ökar, men medan Lambertz framhäver vikten av att ge även dessa personer ett gott bemötande uppvisar Eberhard ingen sådan förståelse. Han jämför kverulanterna med mobbare och vålsverkare, och verkar mena att de helt enkelt borde ignoreras av myndigheterna.

Lustigt i sammanhanget är väl att Eberhard, som en kommentator till Rasmus artikel noterar, själv är att betrakta som en kverulant. Jag citerar kommentaren:

”Eberhard är ju själv en haverist av andra ordningen, dvs hela hans verksamhet som skribent är en oändlig litania av kverulans över det svenska samhället och den svenska mentaliteten med dess omsorg om trygghet och välfärd. Det är en obalanserad och närmast paranoid flod av kränkthet över ett folk som i Eberhards ögon har fel värderingar.”

Mer träffande beskrivning av Eberhard får man nog leta efter. Man kan även fundera på vad hans förslag på bemötande av rättshaverister skulle leda till. Skulle antalet rätthaverister minska? Skulle de ge upp? Knappast, om något skulle det troligen få motsatt effekt. Det är förståeligt att man blir förbannad över dessa personer, men personal som jobbar på myndigheter bör kunna vara mer professionella än att låta irritationen gå ut över bemötandet. Sen måste man förstås hålla fast vid de regler som finns och att inte ge dessa personer med resurser än de har rätt till.

Inom psykiatrin är det inte ovanligt att man träffar på personer som anser att de lider av något fysiologiskt problem snarare än psykiskt. Ett exempel på detta är elallergiker. Dessa har oftast fått uppleva ett mycket dåligt bemötande i den somatiska vården, t ex genom att få höra att de ”egentligen inte är sjuka”, att det ”bara är psykologiskt”, etc. Detta leder hos vissa till att de utvecklar kverulanta drag, t ex ägnar all sin tid åt att bevisa för omgivningen att syndromet faktiskt existerar, oförmåga att ta till sig information som talar emot detta, etc. Hur behandlar man då en sån person? Som jag ser det är enda sättet att slå fast att man faktiskt inte kan veta till 100% vad symptomen beror på, men att man kanske kan hjälpa personen att oavsett sjukdomsorsak leva ett något bättre liv än tidigare. Lite enligt samma princip som när man behandlar personer med kronisk smärta – terapeuten kan inte göra nåt åt smärtan, men han kan hjälpa dig att försöka få ett så gott liv som möjligt trots smärtan. En liknande inställning skulle kanske kunna underlätta i myndigheternas bemötandet av rättshaverister?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Liberalerna lämnar Folkpartiet

För inte länge sedan meddelande Alexander Bard att det liberala nätverket Liberati som verkat inom Folkpartiet lades ner. Nu meddelar den tidigare riksdagsledamoten Camilla Lindberg att hon lämnar partiet, då hon anser att “den liberala falangen i partiet är död” och att “populismen har tagit över helt”. Lindberg gjorde sig känd som den enda borgerliga riksdagsledamoten som röstade emot FRA. De övriga motståndarna inom Centern, Folkpartiet och Moderaterna vek sig efter att ha trakasserats och hotas av sina partier. För den som vill läsa mer om hur det gick till rekommenderas Fokus-journalisten Torbjörn Nilssons bok “De omänskliga”, som bland annat tar upp FRA-omröstningen.

Frågan är hur stort avbräck detta är för Folkpartiet – man måste respektera Lindberg för att hon stod upp för sina värderingar i FRA-omröstningen, men det lilla jag sett av henne i övrigt har känts mindre positivt. Se till exempel videon nedan där hon uppvisar en otrolig översittarattityd gentemot Miljöpartiets Zaida Catalan. Avhoppet känns dock som en bekräftelse på det som man anar när man följer Folkpartiets politiska utveckling utifrån – partiet tycks lägga allt större vikt vid populistiska förslag om “hårdare tag” och allt mindre vid de socialliberala värderingar man tidigare stått upp för.

Även Alliansfritt Sverige skriver om avhoppet>>

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Passivhus är ute, plusenergihus inne

Karin Adalberths plusenergihus Villa Åkarp. (Bild: meramiljö.se)

Growyn Green skriver om Karin Adalberth, byggare och doktor i materialfysik, som ville bygga ett hus som inte bara gick plus-minus-noll vad gäller elförbrukning, utan som faktiskt genererade el till nätet. Hon fick kämpa emot en konservativ byggbransch, men lyckades till slut få igenom sitt projekt. Resultatet blev Villa Åkarp, troligen Sveriges mest energieffektiva hus. Huset genererar 600 kwh varje år i överskott som går ut till elnätet. Självklart är det dyrare att bygga energieffektivt, och beräkningen är att huset blivit ca 12% dyrare, vilket i detta fall motsvarar 800 000 kr. 200 000 kr av detta täcks upp av solcellsbidrag. Beroende på vad elpriset ligger på har man tjänat in detta på 15-30 år. Skulle man dock, som i Tyskland, kunna sälja el till elnätet skulle detta innebära att avskrivningstiden kortades med ytterligare 5 år.

Vad Karin har visat genom sitt bygge är alltså att det går att bygga mer än energisnålt. För att fler ska kunna göra detta krävs dock nytänkande inom byggbranschen samt ekonomiska incitament. Ett utmärkt sådant incitament är olika former av subventioner, men framför allt möjligheten att sälja el till det allmänna elnätet. Ett fungerande sådant system skulle dessutom kunna leda till att vi får ett betydligt mindre sårbart elnät än det vi har nu, som bygger på ett fåtal stora leverantörer. Jämför gärna med internet, ett nät uppbyggd av en mängd olika noder. Slås en nod ut gör det inget, eftersom trafiken kan gå genom andra noder. Detta kräver dock att politikerna vågar ställa krav på energibranschen, för det lär aldrig hända om man lämnar över ansvaret till marknadskrafterna. Varför skulle de tre stora elbolagen vilja släppa in flera spelare på planen?

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Dialektisk beteendeterapi fungerar i verkligheten – om det görs ordentligt

Michael Anestis skriver på bloggen “Psychotherapy Brownbag” om en ny studie av dialektisk beteendeterapi, DBT, som har undersökt hur väl metoden fungerar ute i den kliniska verkligheten. DBT är en terapiform speciellt framtagen för att behandla personer med emotionellt instabil personlighetsstörning, tidigare känd som borderline personlighetsstörning, BPD. BPD innebär ett stort lidande, och många av dessa patienter självskadar och gör allvarliga självmordsförsök.

DBT har visat på relativt goda resultat för behandling av BPD i forskningsstudier. Problemet är att man inte vet hur väl resultatet från forskning överförs till verkligheten. Då forskningsstudier ofta är mer välkontrollerade än den klinisk verkligheten finns det en risk mycket går förlorat när man ska omsätta behandlingen i praktiken. Till exempel kan behandlingen begränsas av ekonomiska faktorer, terapeuterna saknar kanske tillräckligt med utbildning och handledning och det skulle kunna vara så att patienterna i verkligheten har fler olika typer av problem än de som får möjligheten att vara med i forskningsstudier.

För att undersöka detta gör man så kallade effectiveness-studier, där man undersöker resultatet av behandling ute i verkligheten. En sådan studie som Michael Anestis beskriver, har nu kommit fram till att DBT har mycket god effekt även utanför forskningslabbet och att det är en kostnadseffektiv behandlingsmetod eftersom man sparar mycket pengar bland annat för att patienterna får mindre behov av psykiatrisk slutenvård när de får DBT.

Detta låter onekligen lovande. Värt att notera är dock att den behandling man undersökte i studien var mycket ambitiöst upplagd och följde väl manualen för DBT. Här i ligger antagligen det stora problemet för DBT och andra behandlingsmetoder: det finns många som säger att de ger en viss behandling, men inte har tillräckligt med utbildning eller handledning för att egentligen kunna garantera att de lyckas hålla sig till metoden.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,