Daily Archives: November 21, 2010

Att bemöta kverulansparanoiker

Rasmus Fleischer skriver på sin blogg Copyriot om fenomenet rättshaverister, apropå en artikel om detta ämne som kablades ut av TT nyligen. Rätthaverist är en underkategori till paraplybegreppet kverulansparanoia inom psykiatrin, vilket beskrivs på följande sätt i standardverket ”Psykiatri” (Ottosson, 2004):

”Kverulansparanoikerns personlighet är präglad av aggressiv självhävdelse, parad med misstro mot auktoriteter och samhällets administration. Det är en man som håller på sin rätt, överklagar från instans till instans och som i avslag ser bevis på samhällets ruttenhet och systematiska maskopi mot honom. Denna rättshaveristiska och självöverskattande inställning är ofta kombinerad med övergenomsnittlig men smalspårig intelligens och god förmåga till muntlig och skriftlig framställning.”

Vilken typ av kverulans det handlar om beror på föremålet för kverulansen. Rättskverulanter är de som ”anser sig oriktigt behandlade av samhällets rättsapparat”. Det är självklart inte så att alla som uppfyller ovanstående definition är kverulanter, utan det handlar om ett beteende som i intensitet, varaktighet och frekvens är orimligt i förhållande till sakfrågan:

”Nyckelupplevelsen kan vara en reell orättvisa eller ett bakslag som är mer eller mindre framprovocerat av den klagande. Han kan ha fullt fog för sin reaktion och rätt i sak, men till skillnad från andra som förmår skapa balans mellan denna oförrätt och annat som pockar på engagemang kommer nyckelupplevelsen och hela kedjan av efterföljande nederlag att helt dominera tillvaron.” (Ottosson, 2004)

Om man får tro den aktuella artikeln så har antalet rättshaverister ökat, vilket belastar rättsapparaten, som måste handskas med dessa personer och deras aldrig sinande överklaganden och påtryckningar. Att antalet tycks öka är intressant i sig: är det så att folk blir mer illa behandlade i rättsväsendet numera, beror ökningen på att det i det digitala samhället är lättare att klaga eller håller vi helt enkelt på att bli mer galna?

I artikeln intervjuas bland annat förre justitiekanslern Göran Lambertz och psykiatrikern David Eberhard. Båda två är överens om att antalet rättskverulanter ökar, men medan Lambertz framhäver vikten av att ge även dessa personer ett gott bemötande uppvisar Eberhard ingen sådan förståelse. Han jämför kverulanterna med mobbare och vålsverkare, och verkar mena att de helt enkelt borde ignoreras av myndigheterna.

Lustigt i sammanhanget är väl att Eberhard, som en kommentator till Rasmus artikel noterar, själv är att betrakta som en kverulant. Jag citerar kommentaren:

”Eberhard är ju själv en haverist av andra ordningen, dvs hela hans verksamhet som skribent är en oändlig litania av kverulans över det svenska samhället och den svenska mentaliteten med dess omsorg om trygghet och välfärd. Det är en obalanserad och närmast paranoid flod av kränkthet över ett folk som i Eberhards ögon har fel värderingar.”

Mer träffande beskrivning av Eberhard får man nog leta efter. Man kan även fundera på vad hans förslag på bemötande av rättshaverister skulle leda till. Skulle antalet rätthaverister minska? Skulle de ge upp? Knappast, om något skulle det troligen få motsatt effekt. Det är förståeligt att man blir förbannad över dessa personer, men personal som jobbar på myndigheter bör kunna vara mer professionella än att låta irritationen gå ut över bemötandet. Sen måste man förstås hålla fast vid de regler som finns och att inte ge dessa personer med resurser än de har rätt till.

Inom psykiatrin är det inte ovanligt att man träffar på personer som anser att de lider av något fysiologiskt problem snarare än psykiskt. Ett exempel på detta är elallergiker. Dessa har oftast fått uppleva ett mycket dåligt bemötande i den somatiska vården, t ex genom att få höra att de ”egentligen inte är sjuka”, att det ”bara är psykologiskt”, etc. Detta leder hos vissa till att de utvecklar kverulanta drag, t ex ägnar all sin tid åt att bevisa för omgivningen att syndromet faktiskt existerar, oförmåga att ta till sig information som talar emot detta, etc. Hur behandlar man då en sån person? Som jag ser det är enda sättet att slå fast att man faktiskt inte kan veta till 100% vad symptomen beror på, men att man kanske kan hjälpa personen att oavsett sjukdomsorsak leva ett något bättre liv än tidigare. Lite enligt samma princip som när man behandlar personer med kronisk smärta – terapeuten kan inte göra nåt åt smärtan, men han kan hjälpa dig att försöka få ett så gott liv som möjligt trots smärtan. En liknande inställning skulle kanske kunna underlätta i myndigheternas bemötandet av rättshaverister?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,