Psykiatri och psykisk hälsa

Den psykiatriska vården i Sverige har många brister. Hur allvarliga brister varierar beroende på var i landet man befinner sig, men rent generellt är det alldeles för svårt att få adekvat behandling för psykisk ohälsa. I vissa län måste man vara i det närmaste självmordsbenägen för att alls få en tid till psykiatrin. Övriga är utelämnade till en djungel av privata terapeuter, där man kan få behandlingar som riskerar vara skadliga, eller tvingas lägga ut 1200 kr per samtal för en legitimerad terapeut. Skulle någon acceptera en liknande situation i somatisk vård? Att man enbart fick behandling för sin cancer när den spritt sig och ville behandlas tidigare fick man betala själv? Anledningar till att det ser ut som det gör är säkert flera. Dels har det funnits en stor osäkerhet om vilka behandlingar som egentligen fungerar för psykisk ohälsa, dels har det varit skambelagt att över huvudtaget tala om under lång tid.

Det finns flera viktiga anledningar till att bygga ut den psykiatriska vården. Framför allt den enskilda personens lidande: det finns inget som sänker lyckonivåerna i samhället lika mycket som psykisk ohälsa. Hur det är att lida av svår ångest eller djup depression är nog svårt att föreställa sig för den som aldrig gjort det. Självmord är fortfarande den vanligaste dödsorsaken i åldrarna 16-44 och det hänger ofta ihop med psykisk sjukdom.

Om man ska tänka ekonomiskt innebär dessutom psykisk ohälsa en stor kostnad för samhället, genom sjukskrivningar, utebliven inkomst, försämrad fysisk hälsa, kostnader för sjukvård, etc. Psykologförbundet har i en rapport räknat ut att det skulle kosta 4.1 miljarder per år att ge alla som behöver det vård för ångest och depression. Samtidigt skulle man sparar  11.4 miljarder årligen, och det är ändå konservativt räknat. I England har man redan förstått detta och har därför inlett ett nationellt program under ledning av framstående psykologer, där man utbildar 3000 nya terapeuter och för att öka tillgängligheten av terapi för människor som behöver det.

Ofta innebär psykiatrisk vård enbart psykofarmaka, trots att majoriteten av de som söker hjälp skulle vilja ha samtalskontakt. Det är bra att det finns en mängd olika behandlingar att erbjuda, men i dagsläget är det alldeles för stor tonvikt på medicinering. Anledningen till detta är troligen flera: vården domineras av läkare som är skolade i medicin och som har medicinblocket som ett av sina främsta redskap. I många fall finns dessutom inget alternativ, läkaren som vet att patienten kanske får vänta ett halvår på terapi, eventuellt inte få någon hjälp alls, skriver troligen ut medicin för att patienten inte ska lämnas vind för våg. Många läkare på vårdcentraler är så tidspressade att de inte hinner med att göra noggranna bedömningar av psykisk hälsa, och många av dem saknar vidareutbildning för detta. Det gör att många patienter får antidepressiv medicinering på lösa grunder, trots att de formellt sett inte är deprimerade, och att en del som faktiskt är deprimerade inte får behandling.

För att öka tillgängligheten bör det finnas psykologer och terapeuter på alla vårdcentraler. Detta gör att det upplevs mindre skamligt att söka hjälp än att vända sig till psykiatrin. Det underlättar dessutom för pressade läkare att kunna remittera patienter direkt inom mottagningen, samt ökar chansen att patienten blir korrekt bedömd och får lämplig behandling.

Det finns en diskussion om vilken yrkesgrupp som är mest lämpad att göra psykologiska bedömningar och att ge psykologisk behandling. Där kan jag bara konstatera att psykologer läser 300 poäng psykologi under sin utbildning (att jämföra med t ex läkare som läser 7.5 – 15 poäng). Precis som inom den somatiska vården bör alla olika yrkeskategorier finnas representerade för att utföra de uppgifter de är bäst på. Precis som få skulle acceptera att bli behandlade för svårare fysisk sjukdom utan att få träffa läkare tycker jag att det ska vara självklart att få träffa psykolog om man har psykiska problem.

Jag anser att vården bör erbjuda flera alternativ så att patienten kan välja det alternativ som hon trivs med och som är verksamt för hennes problem, och för att det ska finnas alternativ om förstahandsvalet inte hjälper. Kognitiv beteendeterapi, psykodynamisk terapi, psykofarmaka och elbehandling bör alla finnas som alternativ. Med tanke på hur många patienter som föredrar terapi måste den delen byggas ut. I första hand anser jag att det är KBT-kompetens som behövs. Dels för att det fortfarande saknas på många mottagningar, det finns en stor efterfrågan av det och dels för att det är den terapiform som har det bästa stödet i forskningen. Man bör dock inte slänga ut barnet med badvattnet, och jag tror att psykodynamisk terapi i framtiden kommer kunna visa sig effektivt för flera olika typer av psykiska problem.

I Sverige har vi en god levnadsstandard och en god ekonomi. Vi har råd att ta hand om folk som mår psykisk dåligt. Eller omvänt, vi har inte råd att låta bli.

Till Miljöpartiets kongress 2012 lade jag följande motioner om psykisk ohälsa: Stärk psykologins roll inom psykiatrin och Öka tillgången till psykologisk behandling