Category Archives: Hälso- och sjukvård

Självmorden ökar bland unga

Studio Ett i P1 rapporterade häromdagen att självmorden i Sverige fortsätter att öka, framför allt bland unga. Med i studion hade man bland annat Danuta Wasserman, som forskat på självmord under mer än 20 års tid. Hon var tydlig med att det handlar om resurser – kommuner och landsting behöver resurser för att kunna förebygga självmord. Hon jämförde med när hon började forska – då dog fler personer i trafiken än av självmord. I nuläget, efter satsningar på trafiksäkerhet och nollvisioner, är det istället 3 gånger så många som dör av självmord än i trafiken.

Men i programmet framkom även att BUP inte alltid arbetar på ett systematiskt och evidensbaserat sätt, och att det till stor del handlar om vilken personal man träffar på BUP. Det låter alltså som att det inte bara är en resursfråga, utan även handlar om att BUP behöver se över sitt arbetssätt.

Det som jag tycker att man dock inte kom till botten med i programmet är varför självmorden ökar – det är svårt att tro att unga mår sämre p g a brist på psykiatri, lika lite som det är infektionsklinikens fel när fler får influensa. Förklaringen till ökad psykisk ohälsa ligger troligen i hur samhället förändras, och ungas situation och villkor – hårdare press i skolan, svårare att få jobb, sämre trygghetssystem, o s v. I många fall beror den psykiska ohälsan på sådant som psykiatrin inte heller kan påverka, såsom ekonomiska problem, bostadslöshet, ensamhet. Där är det snarare andra instanser som behövs, såsom socialtjänsten.

Sedan kan det ju vara så att psykiatrin inte har fått de resurser som behövs för att ta hand om denna ökande ohälsa, vilket leder till långa väntetider på behandling, något som man även lyfter i programmet. Och det är ju ändå kanske lättare för politikerna att åtgärda på kort sikt än samhällsproblemen.

Även läkartidningen tar upp de ökande antalet självmord bland unga. Jan Beskow, även han en erfaren suicidforskare, pekar på brist på resurser. Det räcker inte med att utlysa en nollvision för självmord som regeringen gjort, om man inte tillför några resurser får det ingen effekt. Han nämner ta kopplingar till ungdomsarbetslösheten. Personligen tror jag att det inte bara handlar om arbetslöshet i sig, utan villkoren för detta. Som sociologen Roland Paulsen har påpekat försöker regeringen göra det så hemskt som möjligt att vara arbetslös, för att man tror att människor annars inte kommer att söka jobb. Genom bland annat sänkta ersättningsnivåer och förnedrande arbetsmarknadsåtgärder vågar jag påstå att man direkt bidrar till den ökande ohälsan.

Vinstförespråkare blandar bort korten

Stefan Nilsson, direktor på Ersta Diakoni, har skrivit en artikel där han förespråkar vinstuttag inom välfärden. Själv förstår jag inte vad riktigt vad som är artikelförfattarens argument.

Han hänvisar till att ”ett generellt vinst- eller överskottstak skulle omöjliggöra större investeringar”. Men vem är det som förespråkar ett förbud mot överskott egentligen? Det handlar väl om att man vill begränsa utdelning av överskottet till ägarna? Jag vet inte om Nilsson har blandat ihop detta eller om det är en medveten strategi för att få vinstutdelningsbegränsning att framstå som orealistiskt.

Sedan skriver Stefan Nilsson att det behövs konkurrens från andra ideella aktörer och företag, för annars riskerar man att få ta allt större ansvar för finansieringen själva. Varför då? Jag förstår inte alls den kopplingen. Jag tror knappast risken för ökade självfinansiering blir mindre av att det finns en massa privata aktörer som kan tjäna pengar på vården.

Slutligen spelar han ut jämställdhetskortet, dvs att det skulle missgynna kvinnor om man förbjöd vinstuttag i välfärdssektorn eftersom det jobbar så många kvinnor där. Men det är väl knappast undersköterskorna som får ta del av miljonerna när det är dags för aktieutdelning?

Lavinartad ökning av ADHD-diagnoser i USA

En undersökning av förekomsten av ADHD-diagnoser i USA visar enligt New York Times att ca 20 % av pojkar i ålder 14-17 år fått sådan diagnos. Det är alltså en femtedel av pojkarna som anses har psykiska problem i sådan grad att en diagnos är nödvändig! I de flesta vetenskapliga undersökningar av förekomsten av ADHD landar man oftast på runt 5-6 procent. Möjliga orsaker till denna lavinartade ökning kan vara hårdare krav på barn i skolan, en förståelig önskan från föräldrars sida om en enkel lösning på svåra situationer i hemmet samt inte minst ekonomiska intressen av ökad diagnosticering från läkemedelsindustrin.

Cirka två tredjedelar av dessa barn behandlas med medicinering med centralstimulerande som visat sig effektivt på kort sikt för att minska symptom på ADHD. Problemet är att man knappt vet något om de långsiktiga effekterna av att behandla barn med sådana mediciner. Kombinationen av uppenbar överdiagnosticering och medicinering utan tillräcklig kunskap är förskräckande.

Psykisk ohälsa allt vanligare orsak till sjukskrivning

Psykisk ohälsa har sedan en tid tillbaka blivit en allt vanligare orsak till sjukskrivning, till skillnad från tidigare kroppsliga åkommor som ryggproblem och värk. Nu berättar SvD att denna utveckling fortsätter och att sjukskrivningarna under 2012 dessutom ökade med 13 (!) procent. Kvinnor är sjukskrivna dubbelt så mycket som män. I SvD kan man även läsa om Sofia som arbetade sig till en utmattningsdepression och Sofie som fick en hjärtinfarkt pga stress.

Ulf Kristoffersson, den moderata socialförsäkringsministern, öppnar för satsningar på företagshälsovården. Det framgår dock inte vem som ska genomföra den satsningen och om man tänker avsätta några resurser för det.

I artikeln diskuterar Kristoffersson huruvida de ökande sjukskrivningarna kan handla om att många arbeten ställer höga krav på “social förmåga” och “interaktion”. Min gissning är dock att det finns andra faktorer som har betydligt större inverkar på hälsa – till exempel den ständigt ökande mängden övertidsarbete.

De senaste åren har övertidsarbetet slagit rekord år efter år (SR, SVT, DN). En av de senaste mätningarna visade att det var just den obetalda övertiden som ökade, och att övertidsarbetet 2012 motsvarade ca 141 500 heltidsanställningar (!). Som jämförelse kan man notera att antalet arbetslösa i Sverige under samma period beräknades vara 381 000. I teori skulle alltså arbetslösheten kunna minskas med ca 40 % om ingen jobbade mer än de var anställda för.

Med andra ord – toppen att man vill satsa på att människor ska få hjälp i att hantera sin stress, men det kanske vore smartare att försöka förändra orsakerna till stress och psykisk ohälsa – där ett alltför pressat arbetsliv sannolikt spelar en stor roll.

Motion om att låta psykologer få besluta om sjukskrivning och tvångsåtgärder

Jag har lagt ytterligare en motion till Miljöpartiets kongress, denna om att ge psykologer rätt att besluta om sjukskrivning och tvångsåtgärder vid psykisk ohälsa. Det finns ingen rimlig anledning till att psykologer inte skulle kunna göra detta, som läkarna idag har ensamrätt på. Fördelen om psykologer (och kanske i förlängningen fler yrkeskategorier) får rätt att göra detta är att man snabbt kan lindra de negativa effekterna av dagens läkarbrist i psykiatrin, att man stärker den psykologiska kompetensen inom psykiatrin, samt att patienterna får en mer välgrundad bedömning än i dagsläget, då vissa läkare fattar beslut utan att ens träffa patienten, pga tidsbrist.

Stärk psykologins roll inom psykiatrin

Kunskapen om psykisk ohälsa har ökat dramatiskt under de senaste åren och det inte längre är lika stigmatiserat att söka hjälp för psykiska problem. Trots detta ses fortfarande psykisk ohälsa i många fall som mindre allvarlig än fysisk och värdet av psykologisk kunskap förringas. Behandlingen inom psykiatrin fokuserar i alltför hög grad på medicinering och förvaring.

För att modernisera psykiatrin måste vi lyfta fram kompetensen hos yrkeskategorier som psykologer, psykoterapeuter och sjuksköterskor. På detta sätt kan få ett ökat fokus på psykologiska behandlingar och omvårdnad, vilket vi anser ligger i linje med ett miljöpartistiskt perspektiv på vård för psykisk ohälsa. Ett sätt att uppnå detta är att öka befogenheterna för dessa yrkesgrupper, vilket möjliggör större inflytande för dem inom vården. Ett exempel på detta är rätten att besluta om sjukskrivning och tvångsåtgärder.

Idag får en läkare med en 5 till 10 veckors psykiatrikurs i grundutbildningen sjukskriva en patient för psykisk ohälsa efter ett besök, medan en psykolog med 5 års studier i psykologi inte får göra det, trots att han/hon vanligtvis träffar patienten varje vecka. På samma sätt har bara läkare rätt att besluta om tvångsåtgärder, det vill säga att bedöma om en patient är farlig för sig själv eller andra och därför behöver tvångsomhändertas. Detta trots att psykologer redan idag utför utredningar och bedömningar, både av psykisk ohälsa inom psykiatrin och av arbetsförmåga inom arbetsförmedlingen.

Läkarnas monopol på beslut om sjukskrivning och om tvångsåtgärder är inte bara ologiskt mot bakgrund av ovanstående – i kombination med den rådande bristen på psykiatriker leder det till stora problem för landstingen, psykiatrin och patienterna.

Till exempel kunde man i DN i december förra året läsa att den stora bristen på psykiatriker tvingar läkare att sjukskriva patienter de aldrig träffat, vilket innebär en klar risk för patientsäkerheten. Med tanke på kommande pensionsavgångar lär inte problemet minska under de närmaste åren. Landstingen tvingas istället anställa kostsamma hyrläkare. Det leder även till att läkare som gärna skulle ha mer patientkontakt tvingas spendera en orimligt stor del av sin tid med att skriva intyg för försäkringskassan. I slutänden drabbas patienter som kan få vänta länge på sjukskrivning och därmed riskerar att drabbas av ekonomiska svårigheter i en redan sårbar situation. Patienterna riskerar även att få en mindre välgrundad bedömning än om den som sjukskriver hade kunnat träffa patienten under längre tid.

Vad gäller beslut om tvångsomhändertagande kan svåra situationer uppstå när det finns akut risk för patientens eller andra hälsa och ingen läkare som kan fatta detta beslut finns tillgänglig.

Som ett exempel på hur det skulle kunna fungera kan vi vända oss till vårt grannland Norge där psykologer sedan länge har rätt att besluta om tvångsåtgärder. Man har även sedan ett antal år tillbaka på försök låtit psykologer i utvalda delar av landet fatta beslut om sjukskrivning vid psykisk ohälsa, efter vidareutbildning. Preliminära resultat från detta tyder på att farhågor om ökade sjukskrivningstal inte infriats. Troligtvis beror detta på att både psykologer och läkare i och med detta har tid att göra mer individualiserade bedömningar. De norska psykologernas ökade befogenheter och ansvar är troligen även en bidragande orsak till att psykologisk behandling har en betydligt starkare ställning inom psykiatrin i Norge än i Sverige.
Läkare fyller en mycket viktig funktion inom psykiatrin precis som alla andra yrkeskategorier. Vi menar dock att fördelningen av befogenheter inom psykiatrin i vissa fall baseras mer på tradition än på faktiska skillnader i kompetens och att det skulle gynna samhället att förändra denna ordning. Självklart är det tänkbart att även andra yrkeskategorier än läkare och psykologer skulle kunna ha dessa befogenheter inom psykiatrin. Man måste dock börja någonstans och då är psykologer den bäst lämpade yrkesgruppen, utifrån grundkompetens och nuvarande befogenheter.

Utifrån ovanstående yrkar vi

att     Miljöpartiet ska verka för att även psykologer får rätt att besluta om sjukskrivning för  patienter med psykisk ohälsa

att     Miljöpartiet ska verka för att även psykologer får rätt att besluta om tvångsåtgärder för patienter med psykisk ohälsa

Motion om ökad tillgång till psykologisk behandling

Jag har skrivit en motion till Miljöpartiets kongress 2012 om att låta psykoterapi hos privatpraktiserande psykologer och psykoterapeuter ingå i högkostnadsskyddet. Detta skulle kraftigt öka tillgången till psykoterapi, framförallt för de som idag inte har råd att själva betala privat terapi. Vilket troligen är en rätt stor del av befolkningen, eftersom sådan terapi kostar allt från 700 till 1200 kr i timmen. Nedan följer hela motionen för den som är intresserad:

Öka tillgången till psykologisk behandling

“WHO förutspår att depression kommer vara den största orsaken till ohälsa globalt sett år 2020. I Sverige står nu depression för de största kostnaderna av alla diagnoser hos Försäkringskassan. Trots detta händer mycket lite inom psykiatrin i Sverige. De satsningar som gjorts från regeringen har varit kortvariga och inte lett till någon märkbar förbättring. I många fall har pengarna försvunnit i svarta hål i landstingens budget. Psykiatrin har enligt Sveriges kommuner och landsting under lång tid halkat efter primärvården och den somatiska vården vad gäller resurstilldelning.

Under senare år har samtidigt forskningen på psykisk ohälsa och olika behandlingar ökat och man har nu visat att psykoterapeutiska metoder har god effekt för de vanligaste formerna av psykisk ohälsa. Psykologisk behandling har oftast bättre resultat än medicinering på lång sikt, troligen på grund av att patienten bättre lär sig att själv kunna hantera sina svårigheter. Även om medicinering i många fall är nödvändigt för det även med sig många nackdelar, till exempel risk för biverkningar för patienten och för miljöskador både vid konsumtion och produktion. På senare år har det även konstaterats att effekten av medicinering vid depression överdrivits av läkemedelsbolagen genom manipulation av forskningsdata.

Trots detta och trots att Socialstyrelsens riktlinjer numera anger att de flesta depressioner och ångesttillstånd i första hand ska behandlas med psykoterapi ökar förskrivningen av antidepressiv medicin. Ofta är det billigare på kort sikt för vårdgivaren att skriva ut medicin än att erbjuda samtalsbehandling eftersom medicinen är subventionerad. Det har även konstaterats att en stor del av patienterna får mediciner på felaktiga grunder och att mycket medicin skrivs ut i primärvård i brist på andra behandlingsalternativ.

Väntetiderna till psykoterapi inom vården är nämligen ofta alltför långa. I dagsläget erbjuds psykoterapi inom högkostnadsskydd främst genom öppenpsykiatrin och i form av kortare kontakter på de vårdcentraler som har tillgång till psykoterapeutisk kompetens. Då psykiatrin som nämnts ovan lider av resursbrist innebär det att en stor del av patienterna nekas behandling där. Det finns visserligen många privata psykoterapeuter och psykologer som har möjlighet att ta emot fler patienter. Få patienter har dock råd att betala för terapi i privat regi då det kan kosta allt mellan 700 till 1200 kr per timme.

Mot bakgrund av ovanstående ställer vi oss frågan hur det kan komma sig att samhället subventionerar besök hos enskilda läkare och sjukgymnaster för vård av fysisk ohälsa, men inte besök hos enskilda terapeuter för vård av psykisk ohälsa. Vi tror att detta handlar om föreställningar från tiden då psykisk ohälsa inte ansågs lika allvarligt som fysisk, samt en rädsla för att en sådan subventionering ska leda till alltför höga kostnader. Hälsoekonomiska beräkningar visar dock att nettovinsten för samhället av att behandla psykisk ohälsa i tid är stor, ca 7 miljarder per år. Psykisk ohälsa innebär nämligen höga kostnader för samhället, inte bara i form av utgifter för vård och läkemedel, utan även indirekt genom kostnader för förlorad produktion som en följd av sjukskrivningar och förtidspensioneringar.

I Tyskland ingår sedan länge samtalsbehandling i högkostnadsskydd. Privata terapeuter ersätts där för behandlingar på 25 till 80 timmar, i särskilda fall ännu längre. Behandlare måste vara legitimerad psykolog och behandlingsmetoden (KBT, psykodynamisk terapi, m m) måste vara godkänd av staten. Beslutet att inkludera psykoterapi togs efter att hälsoekonomiska analyser visat att samhället tjänar på att snabbt får tillgång till psykologisk behandling.

Psykoterapi inom högkostnadsskydd hos privata terapeuter bör i första hand fokuseras på behandling för medicinska tillstånd, till skillnad från personlig utveckling. En lämplig förebild är det tyska systemet och att personer med diagnostiserbar psykisk ohälsa har rätt till ett visst antal samtal (t ex 25) under högkostnadsskydd hos en privat terapeut. Terapeuten kan därefter ansöka om längre behandlingstid om det bedöms som nödvändigt. Man kan även tänka sig att gradera ersättningen efter diagnos eller funktionsnedsättning för att terapeuterna incitament att behandla de patienter med svårast psykisk ohälsa.

Rent tekniskt kan systemet införas inom ramen för LOV eller på annat sätt där terapeuter auktoriseras innan de kan erbjuda behandling under högkostnadsskydd. Behandlare bör vara legitimerade för att säkerställa patientsäkerheten.

Vi tror att ett system som det vi föreslår skulle innebära en stor vinst både för samhälle och individ. Behovet av medicinering skulle minska vilket skulle innebär minskad belastning på miljön. Flera patienter skulle snabbare få den behandling de har rätt till vilket skulle bespara dem själva mycket lidande och samhället stora utgifter.

Utifrån ovanstående yrkar vi på

att Miljöpartiet ska verka för psykologisk behandling som ges av privat legitimerad psykoterapeut eller psykolog inkluderas i högkostnadsskyddet inom vården i enlighet med texten ovan”

Carema-skandalen: mer kontroll eller mindre vinst?

Rapporter om missförhållanden på boenden som drivs av vårdkoncernen Carema fortsätter att strömma in. Nu senast rapporteras att en man på boendet Korsnäsgården i Falun lämnats döende framför TV:n, fullpumpad med morfin, där han till slut avlidit. Det hela uppdagades då en praktikant larmade. Vidare visar det sig att Carema inte haft tillgång till dietist och sjukgymnast vilket varit ett krav i avtalet. Praktikanten som avslöjade det hela anklagas av Carema för att ha brutit mot tystnadsplikten. Svenskt Näringsliv har tidigare skrivit om hur Caremas övertagande varit ett lyft för boendet, undrar vad de skulle skriva idag?

Efter den storm av kritik som rapporterna om missförhållanden väckt försöker nu olika liberala debattörer rädda det som räddas kan av viljan att ha vinstdrivande företag i välfärden. Peter Wolodarski skriver i DN att det man visserligen kan kritisera företaget för ”en företagskultur där ägarna – i det här fallet riskkapitalister – inte är intresserade av uthålligt engagemang utan av mesta möjliga vinst på kort sikt.” Men samtidigt är slutklämmen i hans krönika att vi inte får låta skräckexempel som dessa förstöra för andra vinstdrivande företag inom välfärdsektorn genom att till exempel förbjuda vinstuttag, då det skulle ”hämma nyutveckling och försvåra spridning av best-practice”.

Det som liberala debattörer med flera verkar vägra att erkänna är att vinstmaximering som drivkraft kan utöva någon påverkan i sig på hur man bedriver sin verksamhet. Som Johan Alvehus, ekonomie doktor, skriver i SvD så är välfärdssektorn inte att betrakta som en marknad i ordets rätta bemärkelse, eftersom företagen har svårt att öka intäkterna genom att rekrytera nya kunder i någon större utsträckning. Det som återstår att göra för att maximera vinsten är att minska på utgifterna, genom olika typer av ”effektiviseringar”. Verksamhet inom välfärden är dock välkänt svår att effektivisera, så vad det i praktiken innebär är ofta minskad personalstyrka eller andra neddragningar(1, 2, 3, 4).

Självklart är det inte så att vinstdriven verksamhet automatiskt blir dålig. Men man kan inte bortse från att det därmed finns en inbyggd drivkraft att skära ner på verksamheten för att öka utdelningen till ägarna. Och man kan fråga sig hur mycket mer kostnadseffektiv verksamheten blir om en stor del av de skattepengar som finansierade verksamheten ändå försvinner i vinst eller till skatteparadis? I Stockholm skryter Capio om att St Göran är mer effektivt än andra akutsjukhus, men vägrar samtidigt lämna ut statistik för visa att det verkligen stämmer.

Vad ska man då göra åt det hela? Mer kontroll ropar Wolodarski och Svenskt näringsliv.  Maria Larsson (KD), ansvarig minister, anser att personalen måste ha mer civilkurage och rapportera missförhållanden samt att kommunerna ska öka sina kontroller.

Värst tycker jag nog Maria Larssons utspel är. Man får känslan av att det bara är personalens eller kommunens fel att gamla människor får ligga i nedkissade blöjor, inte ord om företagets ansvar. Att tro att mer kontroll kommer lösa problemen är också naivt, även om det skulle kunna förbättra situationen. Det går inte att ha total kontroll över verksamheten oavsett hur mycket resurser man avsätter. Och de resurserna som avsätts till en växande kontrollapparat skulle antagligen ha gjort större nytta i vården.

Det är ett problem att Miljöpartiet har svårt att veta vilken fot man ska stå på. Helt klart är att en stor del av väljarna är kritiska till vinst i välfärden. Det gamla partiprogrammet har ganska skarpa skrivningar kring kapitalism och välfärd. Men det finns många olika åsikter inom partiet och vissa är minst lika positivt (naivt?) inställda till dessa företag som nyliberalerna. Det är tråkigt eftersom det innebär att man försitter chansen att komma med konstruktiva och handlingskraftiga förslag vid sådana här tillfällen.

Mina förslag är följande:

  • Förbjud eller sätt en gräns för hur stor del av omsättningen i välfärdsföretag som får tas ut i vinst
  • Täpp igen luckorna i lagen som gör det möjligt för företagen att flytta vinsterna utomlands, alternativt svartlista dessa företag så att de inte får delta i upphandlingar
  • Säkra medarbetarnas rätt till skydd när de rapporterar om missförhållanden
  • Ändra rutinerna för anmälan enligt Lex Sarah så att medarbetarna inte behöver anmäla till verksamhetens egen chef som själv ska utreda eventuella problem (Ja, det fungerar faktiskt så idag!)
  • Skapa förutsättningar för mindre företag och organisationer att bedriva välfärdsverksamhet. Idag domineras marknaden i allt högre grad av de stora riskkapitalbolagsägda företagen. Genom att ställa andra krav i upphandlingar kan man gynna de små aktörerna.

Vad är förresten Caremas svar på det hela? Man har uppgett att man ska sluta använda det kritiserade programmet som ger bonus för besparingar, åtminstone under 2011. I övrigt har reaktionerna inte tytt på någon särskild insikt i problemen. Bland annat anklagar man personal som larmat om missförhållanden för att ha brutit mot tystnadsplikten och uppger att patienten som fick sova fick sova på golvet när det inte fanns någon säng valt det själv. Roligast är kanske att man på Caremas boende Koppargården valt att säga upp sina prenumerationer på DN. Det kallar jag handlingskraft.

Läs förövrigt gärna Johannes Forsbergs utmärkta krönika på ämnet i Expressen.

Psykiatriska diagnoser i rampljuset

I SvD pågår just nu en reportageserie på temat psykiatriska diagnoser. Igår kunde man läsa om den kommande utgåvan av diagnosernas bibel – DSM – och kritik mot hur diagnoserna blir allt bredare och inkluderar fler och fler människor. Tidigare har man till exempel diskuterat om man skulle skapa diagnosen blyghet. Det är lätt att förstå att det finns en stort intresse av att diagnoserna inkluderar allt fler, eftersom läkemedelsföretag då kan sälja mediciner till en allt bredare målgrupp.

DSM-systemet bygger på att varje diagnos definieras genom ett antal symptom, till exempel “rastlöshet” eller “rädsla i sociala situationer”. För att kvala in till en diagnos måste man uppfylla flera olika kriterier. T ex räcker det inte med att känna sig nedstämd för att få diagnosen depression, man måste uppfylla minst 5 olika kriterier som relaterar till nedstämdhet, till exempel sömnproblem eller tankar på döden, och nedstämdheten måste ha varat i minst två veckor. I DSM sägs dock inget om vad som kan vara orsaken till problemen, huruvida det är psykologiskt, socialt eller biologiskt. Detta beror antagligen på att man i de flesta fall inte kan säga generellt vad olika former av psykisk ohälsa beror på, samt att forskare och kliniker i många fall är oense om saken.

Mycket kritik har riktats mot DSM från olika håll. Dels kritiseras manualen för att vara alltför inkluderande, och bidrar till att sådant som tidigare setts som normalt nu blir sjukligt. Har man väl uppfyllt kritierierna för en diagnos är det lätt att kvala in för fler, eftersom många av kriterierna liknar varandra. Manualen kan också skapa intrycket av att de här diagnoserna är något som “finns” på samma sätt som virus eller bakterier, när det trots allt bara handlar om att vi valt att kalla just dessa symptom för till exempel “depression” eller “social fobi”. Slutligen riktar även många psykologer kritik mot att diagnoserna ofta inte säger särskilt mycket om hur patienterna fungerar i vardagen, eller mer specifikt vad som är deras huvudsakliga problem.

Å andra sidan är den stora fördelen, precis som sägs i artikeln i SvD, att man nu har ett (mer eller mindre) enhetligt språk när sjukvårdspersonal talar om psykisk ohälsa, vilket underlättar kommunikationen och förhoppningsvis gör behandlingen mer patientsäker. För många, som Håkan i SvDs andra artikel, kan diagnoserna göra att man upplever en förståelse för sina symptom. Det är inte ovanligt att patienter upplever att det är deras fel att de mår dåligt, och att få en diagnos kan då leda till att man känner sig mer normal. Det kan vara en tröst att veta att man inte är den enda som mår på det sättet man gör. DSM-systemet underlättar även forskning på olika typer av behandlingar, som man sedan kan jämföra för att hitta det som fungerar bäst.

Helt klart är dock att hur kriterierna för vad som är “sjuklig” psykisk ohälsa utformas i den nya manualen kommer ha mycket stor betydelse för sjukvård och patienter världen över.

 

Läs mer om kritiken mot DSM här på Världens Eko och på Psykologibloggen. Fredrik Svenaeus kritiserar DSM för att ha “tagit sorgen ifrån oss” här på SvD och QX kritiserar synen på sexualitet i manualen. Här finns hemsidan för den nya versionen av manualen.

Ny studie om kemikaliers påverkan på gravida kvinnor

SVT rapporterar om SELMA-studien, där man följer 2500 gravida kvinnor och deras barn för att ta reda på hur de påverkas av exponering för olika kemikalier. Man vet idag att många kemikalier har hormonstörande effekter, som bland annat kan leda till allergiska besvär. Man misstänker dock att kemikalier kan ligga bakom många hälsoproblem, till exempel ADHD och diabetes, tillstånd som ökat kraftigt, precis som andelen kemikalier i vår omgivning.

Problemet är att det är tidsödande och resurskrävande att bedriva forskning där man kan se denna typ av effekter, eftersom de verkar på så lång sikt. Kemikalieindustrin har visat sig vara måttligt intresserad av att testa alla de produkter som finns i vår omgivning, trots att det handlar om mindre summor för en industri som är en av världens snabbast växande. Istället har man arbetat kraftfull för att tona ner riskerna genom att ta fram egna snedvridna rapporter. Därför är studier som SELMA-studien såpass viktiga, i väntan på att modiga politiker ska våga sätta press på industrin att själva finansiera sådan forskning.

Greenpeace gör motstånd mot GMO i Europa

Europeiska kommissionen har godkänt odlandet av GMO-produkter i Europa. Skeptisk? Skriv under detta upprop som uppmanar till oberoende granskning och forskning innan GMO blir tillåtet i Europa. När en miljon underskrifter samlats skickas de till Kommissionen.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,