Motion om att låta psykologer få besluta om sjukskrivning och tvångsåtgärder

Hälso- och sjukvård, Politik, , , , , , , , ,

Jag har lagt ytterligare en motion till Miljöpartiets kongress, denna om att ge psykologer rätt att besluta om sjukskrivning och tvångsåtgärder vid psykisk ohälsa. Det finns ingen rimlig anledning till att psykologer inte skulle kunna göra detta, som läkarna idag har ensamrätt på. Fördelen om psykologer (och kanske i förlängningen fler yrkeskategorier) får rätt att göra detta är att man snabbt kan lindra de negativa effekterna av dagens läkarbrist i psykiatrin, att man stärker den psykologiska kompetensen inom psykiatrin, samt att patienterna får en mer välgrundad bedömning än i dagsläget, då vissa läkare fattar beslut utan att ens träffa patienten, pga tidsbrist.

Stärk psykologins roll inom psykiatrin

Kunskapen om psykisk ohälsa har ökat dramatiskt under de senaste åren och det inte längre är lika stigmatiserat att söka hjälp för psykiska problem. Trots detta ses fortfarande psykisk ohälsa i många fall som mindre allvarlig än fysisk och värdet av psykologisk kunskap förringas. Behandlingen inom psykiatrin fokuserar i alltför hög grad på medicinering och förvaring.

För att modernisera psykiatrin måste vi lyfta fram kompetensen hos yrkeskategorier som psykologer, psykoterapeuter och sjuksköterskor. På detta sätt kan få ett ökat fokus på psykologiska behandlingar och omvårdnad, vilket vi anser ligger i linje med ett miljöpartistiskt perspektiv på vård för psykisk ohälsa. Ett sätt att uppnå detta är att öka befogenheterna för dessa yrkesgrupper, vilket möjliggör större inflytande för dem inom vården. Ett exempel på detta är rätten att besluta om sjukskrivning och tvångsåtgärder.

Idag får en läkare med en 5 till 10 veckors psykiatrikurs i grundutbildningen sjukskriva en patient för psykisk ohälsa efter ett besök, medan en psykolog med 5 års studier i psykologi inte får göra det, trots att han/hon vanligtvis träffar patienten varje vecka. På samma sätt har bara läkare rätt att besluta om tvångsåtgärder, det vill säga att bedöma om en patient är farlig för sig själv eller andra och därför behöver tvångsomhändertas. Detta trots att psykologer redan idag utför utredningar och bedömningar, både av psykisk ohälsa inom psykiatrin och av arbetsförmåga inom arbetsförmedlingen.

Läkarnas monopol på beslut om sjukskrivning och om tvångsåtgärder är inte bara ologiskt mot bakgrund av ovanstående – i kombination med den rådande bristen på psykiatriker leder det till stora problem för landstingen, psykiatrin och patienterna.

Till exempel kunde man i DN i december förra året läsa att den stora bristen på psykiatriker tvingar läkare att sjukskriva patienter de aldrig träffat, vilket innebär en klar risk för patientsäkerheten. Med tanke på kommande pensionsavgångar lär inte problemet minska under de närmaste åren. Landstingen tvingas istället anställa kostsamma hyrläkare. Det leder även till att läkare som gärna skulle ha mer patientkontakt tvingas spendera en orimligt stor del av sin tid med att skriva intyg för försäkringskassan. I slutänden drabbas patienter som kan få vänta länge på sjukskrivning och därmed riskerar att drabbas av ekonomiska svårigheter i en redan sårbar situation. Patienterna riskerar även att få en mindre välgrundad bedömning än om den som sjukskriver hade kunnat träffa patienten under längre tid.

Vad gäller beslut om tvångsomhändertagande kan svåra situationer uppstå när det finns akut risk för patientens eller andra hälsa och ingen läkare som kan fatta detta beslut finns tillgänglig.

Som ett exempel på hur det skulle kunna fungera kan vi vända oss till vårt grannland Norge där psykologer sedan länge har rätt att besluta om tvångsåtgärder. Man har även sedan ett antal år tillbaka på försök låtit psykologer i utvalda delar av landet fatta beslut om sjukskrivning vid psykisk ohälsa, efter vidareutbildning. Preliminära resultat från detta tyder på att farhågor om ökade sjukskrivningstal inte infriats. Troligtvis beror detta på att både psykologer och läkare i och med detta har tid att göra mer individualiserade bedömningar. De norska psykologernas ökade befogenheter och ansvar är troligen även en bidragande orsak till att psykologisk behandling har en betydligt starkare ställning inom psykiatrin i Norge än i Sverige.
Läkare fyller en mycket viktig funktion inom psykiatrin precis som alla andra yrkeskategorier. Vi menar dock att fördelningen av befogenheter inom psykiatrin i vissa fall baseras mer på tradition än på faktiska skillnader i kompetens och att det skulle gynna samhället att förändra denna ordning. Självklart är det tänkbart att även andra yrkeskategorier än läkare och psykologer skulle kunna ha dessa befogenheter inom psykiatrin. Man måste dock börja någonstans och då är psykologer den bäst lämpade yrkesgruppen, utifrån grundkompetens och nuvarande befogenheter.

Utifrån ovanstående yrkar vi

att     Miljöpartiet ska verka för att även psykologer får rätt att besluta om sjukskrivning för  patienter med psykisk ohälsa

att     Miljöpartiet ska verka för att även psykologer får rätt att besluta om tvångsåtgärder för patienter med psykisk ohälsa

Motion om ökad tillgång till psykologisk behandling

Hälso- och sjukvård, Politik, , , , , , , , ,

Jag har skrivit en motion till Miljöpartiets kongress 2012 om att låta psykoterapi hos privatpraktiserande psykologer och psykoterapeuter ingå i högkostnadsskyddet. Detta skulle kraftigt öka tillgången till psykoterapi, framförallt för de som idag inte har råd att själva betala privat terapi. Vilket troligen är en rätt stor del av befolkningen, eftersom sådan terapi kostar allt från 700 till 1200 kr i timmen. Nedan följer hela motionen för den som är intresserad:

Öka tillgången till psykologisk behandling

“WHO förutspår att depression kommer vara den största orsaken till ohälsa globalt sett år 2020. I Sverige står nu depression för de största kostnaderna av alla diagnoser hos Försäkringskassan. Trots detta händer mycket lite inom psykiatrin i Sverige. De satsningar som gjorts från regeringen har varit kortvariga och inte lett till någon märkbar förbättring. I många fall har pengarna försvunnit i svarta hål i landstingens budget. Psykiatrin har enligt Sveriges kommuner och landsting under lång tid halkat efter primärvården och den somatiska vården vad gäller resurstilldelning.

Under senare år har samtidigt forskningen på psykisk ohälsa och olika behandlingar ökat och man har nu visat att psykoterapeutiska metoder har god effekt för de vanligaste formerna av psykisk ohälsa. Psykologisk behandling har oftast bättre resultat än medicinering på lång sikt, troligen på grund av att patienten bättre lär sig att själv kunna hantera sina svårigheter. Även om medicinering i många fall är nödvändigt för det även med sig många nackdelar, till exempel risk för biverkningar för patienten och för miljöskador både vid konsumtion och produktion. På senare år har det även konstaterats att effekten av medicinering vid depression överdrivits av läkemedelsbolagen genom manipulation av forskningsdata.

Trots detta och trots att Socialstyrelsens riktlinjer numera anger att de flesta depressioner och ångesttillstånd i första hand ska behandlas med psykoterapi ökar förskrivningen av antidepressiv medicin. Ofta är det billigare på kort sikt för vårdgivaren att skriva ut medicin än att erbjuda samtalsbehandling eftersom medicinen är subventionerad. Det har även konstaterats att en stor del av patienterna får mediciner på felaktiga grunder och att mycket medicin skrivs ut i primärvård i brist på andra behandlingsalternativ.

Väntetiderna till psykoterapi inom vården är nämligen ofta alltför långa. I dagsläget erbjuds psykoterapi inom högkostnadsskydd främst genom öppenpsykiatrin och i form av kortare kontakter på de vårdcentraler som har tillgång till psykoterapeutisk kompetens. Då psykiatrin som nämnts ovan lider av resursbrist innebär det att en stor del av patienterna nekas behandling där. Det finns visserligen många privata psykoterapeuter och psykologer som har möjlighet att ta emot fler patienter. Få patienter har dock råd att betala för terapi i privat regi då det kan kosta allt mellan 700 till 1200 kr per timme.

Mot bakgrund av ovanstående ställer vi oss frågan hur det kan komma sig att samhället subventionerar besök hos enskilda läkare och sjukgymnaster för vård av fysisk ohälsa, men inte besök hos enskilda terapeuter för vård av psykisk ohälsa. Vi tror att detta handlar om föreställningar från tiden då psykisk ohälsa inte ansågs lika allvarligt som fysisk, samt en rädsla för att en sådan subventionering ska leda till alltför höga kostnader. Hälsoekonomiska beräkningar visar dock att nettovinsten för samhället av att behandla psykisk ohälsa i tid är stor, ca 7 miljarder per år. Psykisk ohälsa innebär nämligen höga kostnader för samhället, inte bara i form av utgifter för vård och läkemedel, utan även indirekt genom kostnader för förlorad produktion som en följd av sjukskrivningar och förtidspensioneringar.

I Tyskland ingår sedan länge samtalsbehandling i högkostnadsskydd. Privata terapeuter ersätts där för behandlingar på 25 till 80 timmar, i särskilda fall ännu längre. Behandlare måste vara legitimerad psykolog och behandlingsmetoden (KBT, psykodynamisk terapi, m m) måste vara godkänd av staten. Beslutet att inkludera psykoterapi togs efter att hälsoekonomiska analyser visat att samhället tjänar på att snabbt får tillgång till psykologisk behandling.

Psykoterapi inom högkostnadsskydd hos privata terapeuter bör i första hand fokuseras på behandling för medicinska tillstånd, till skillnad från personlig utveckling. En lämplig förebild är det tyska systemet och att personer med diagnostiserbar psykisk ohälsa har rätt till ett visst antal samtal (t ex 25) under högkostnadsskydd hos en privat terapeut. Terapeuten kan därefter ansöka om längre behandlingstid om det bedöms som nödvändigt. Man kan även tänka sig att gradera ersättningen efter diagnos eller funktionsnedsättning för att terapeuterna incitament att behandla de patienter med svårast psykisk ohälsa.

Rent tekniskt kan systemet införas inom ramen för LOV eller på annat sätt där terapeuter auktoriseras innan de kan erbjuda behandling under högkostnadsskydd. Behandlare bör vara legitimerade för att säkerställa patientsäkerheten.

Vi tror att ett system som det vi föreslår skulle innebära en stor vinst både för samhälle och individ. Behovet av medicinering skulle minska vilket skulle innebär minskad belastning på miljön. Flera patienter skulle snabbare få den behandling de har rätt till vilket skulle bespara dem själva mycket lidande och samhället stora utgifter.

Utifrån ovanstående yrkar vi på

att Miljöpartiet ska verka för psykologisk behandling som ges av privat legitimerad psykoterapeut eller psykolog inkluderas i högkostnadsskyddet inom vården i enlighet med texten ovan”

Expert i löst tyckande

Politik, , , , , , , , ,

Är det inte fantastiskt när så kallade experter ges plats i media för att framföra uppenbart vinklade påståenden? Vanligtvis brukar SVT hålla en högre nivå än till exempel DN, men här verkar de inte ha tänkt till ordentligt. Experten, advokaten Carl Svernlöv, medger visserligen att det går alldeles utmärkt att införa vinstbegränsning i företag, men avfärdar det hela med att det ändå skulle gå att komma runt det för företagen. Ungefär samma sak som att legalisera stöld eftersom tjuvar ändå hitta sätt att stjäla. Till skillnad från andra experter som gömmer sina åsikter bakom sin expertstatus så Carls åsikter uppenbara:

“Carl Svernlöv menar att den grundläggande frågan är om vi vill ha privata aktörer i den offentligfinansierade omsorgen. Själv tror han att vi måste ha det för att klara vården i framtiden.”

Enligt honom är alltså alternativet att enbart ha kommunal omsorg. Det är oerhört frustrerande att se sådana påstående få stå oemotsagda på SVTs sida. I många länder drivs hela sjukhus av stiftelser, och även här i Sverige har vi privata aktörer i form av föreningar eller personalkooperativ som driver verksamhet utan vinst. SJÄLVKLART står inte valet mellan enbart kommunal verksamhet eller enbart riskkapitalbolag. Att denna typ av löst tyckande okritiskt publiceras på SVT bygger troligen bara på föreställningen om att vi i Sverige inte klarar oss utan de stora vinstdrivande bolagen.

Carema-skandalen: mer kontroll eller mindre vinst?

Hälso- och sjukvård, Politik, , , , , , , , , , , ,

Rapporter om missförhållanden på boenden som drivs av vårdkoncernen Carema fortsätter att strömma in. Nu senast rapporteras att en man på boendet Korsnäsgården i Falun lämnats döende framför TV:n, fullpumpad med morfin, där han till slut avlidit. Det hela uppdagades då en praktikant larmade. Vidare visar det sig att Carema inte haft tillgång till dietist och sjukgymnast vilket varit ett krav i avtalet. Praktikanten som avslöjade det hela anklagas av Carema för att ha brutit mot tystnadsplikten. Svenskt Näringsliv har tidigare skrivit om hur Caremas övertagande varit ett lyft för boendet, undrar vad de skulle skriva idag?

Efter den storm av kritik som rapporterna om missförhållanden väckt försöker nu olika liberala debattörer rädda det som räddas kan av viljan att ha vinstdrivande företag i välfärden. Peter Wolodarski skriver i DN att det man visserligen kan kritisera företaget för ”en företagskultur där ägarna – i det här fallet riskkapitalister – inte är intresserade av uthålligt engagemang utan av mesta möjliga vinst på kort sikt.” Men samtidigt är slutklämmen i hans krönika att vi inte får låta skräckexempel som dessa förstöra för andra vinstdrivande företag inom välfärdsektorn genom att till exempel förbjuda vinstuttag, då det skulle ”hämma nyutveckling och försvåra spridning av best-practice”.

Det som liberala debattörer med flera verkar vägra att erkänna är att vinstmaximering som drivkraft kan utöva någon påverkan i sig på hur man bedriver sin verksamhet. Som Johan Alvehus, ekonomie doktor, skriver i SvD så är välfärdssektorn inte att betrakta som en marknad i ordets rätta bemärkelse, eftersom företagen har svårt att öka intäkterna genom att rekrytera nya kunder i någon större utsträckning. Det som återstår att göra för att maximera vinsten är att minska på utgifterna, genom olika typer av ”effektiviseringar”. Verksamhet inom välfärden är dock välkänt svår att effektivisera, så vad det i praktiken innebär är ofta minskad personalstyrka eller andra neddragningar(1, 2, 3, 4).

Självklart är det inte så att vinstdriven verksamhet automatiskt blir dålig. Men man kan inte bortse från att det därmed finns en inbyggd drivkraft att skära ner på verksamheten för att öka utdelningen till ägarna. Och man kan fråga sig hur mycket mer kostnadseffektiv verksamheten blir om en stor del av de skattepengar som finansierade verksamheten ändå försvinner i vinst eller till skatteparadis? I Stockholm skryter Capio om att St Göran är mer effektivt än andra akutsjukhus, men vägrar samtidigt lämna ut statistik för visa att det verkligen stämmer.

Vad ska man då göra åt det hela? Mer kontroll ropar Wolodarski och Svenskt näringsliv.  Maria Larsson (KD), ansvarig minister, anser att personalen måste ha mer civilkurage och rapportera missförhållanden samt att kommunerna ska öka sina kontroller.

Värst tycker jag nog Maria Larssons utspel är. Man får känslan av att det bara är personalens eller kommunens fel att gamla människor får ligga i nedkissade blöjor, inte ord om företagets ansvar. Att tro att mer kontroll kommer lösa problemen är också naivt, även om det skulle kunna förbättra situationen. Det går inte att ha total kontroll över verksamheten oavsett hur mycket resurser man avsätter. Och de resurserna som avsätts till en växande kontrollapparat skulle antagligen ha gjort större nytta i vården.

Det är ett problem att Miljöpartiet har svårt att veta vilken fot man ska stå på. Helt klart är att en stor del av väljarna är kritiska till vinst i välfärden. Det gamla partiprogrammet har ganska skarpa skrivningar kring kapitalism och välfärd. Men det finns många olika åsikter inom partiet och vissa är minst lika positivt (naivt?) inställda till dessa företag som nyliberalerna. Det är tråkigt eftersom det innebär att man försitter chansen att komma med konstruktiva och handlingskraftiga förslag vid sådana här tillfällen.

Mina förslag är följande:

  • Förbjud eller sätt en gräns för hur stor del av omsättningen i välfärdsföretag som får tas ut i vinst
  • Täpp igen luckorna i lagen som gör det möjligt för företagen att flytta vinsterna utomlands, alternativt svartlista dessa företag så att de inte får delta i upphandlingar
  • Säkra medarbetarnas rätt till skydd när de rapporterar om missförhållanden
  • Ändra rutinerna för anmälan enligt Lex Sarah så att medarbetarna inte behöver anmäla till verksamhetens egen chef som själv ska utreda eventuella problem (Ja, det fungerar faktiskt så idag!)
  • Skapa förutsättningar för mindre företag och organisationer att bedriva välfärdsverksamhet. Idag domineras marknaden i allt högre grad av de stora riskkapitalbolagsägda företagen. Genom att ställa andra krav i upphandlingar kan man gynna de små aktörerna.

Vad är förresten Caremas svar på det hela? Man har uppgett att man ska sluta använda det kritiserade programmet som ger bonus för besparingar, åtminstone under 2011. I övrigt har reaktionerna inte tytt på någon särskild insikt i problemen. Bland annat anklagar man personal som larmat om missförhållanden för att ha brutit mot tystnadsplikten och uppger att patienten som fick sova fick sova på golvet när det inte fanns någon säng valt det själv. Roligast är kanske att man på Caremas boende Koppargården valt att säga upp sina prenumerationer på DN. Det kallar jag handlingskraft.

Läs förövrigt gärna Johannes Forsbergs utmärkta krönika på ämnet i Expressen.

Psykiatriska diagnoser i rampljuset

Forskning och vetenskap, Hälso- och sjukvård, , , ,

I SvD pågår just nu en reportageserie på temat psykiatriska diagnoser. Igår kunde man läsa om den kommande utgåvan av diagnosernas bibel – DSM – och kritik mot hur diagnoserna blir allt bredare och inkluderar fler och fler människor. Tidigare har man till exempel diskuterat om man skulle skapa diagnosen blyghet. Det är lätt att förstå att det finns en stort intresse av att diagnoserna inkluderar allt fler, eftersom läkemedelsföretag då kan sälja mediciner till en allt bredare målgrupp.

DSM-systemet bygger på att varje diagnos definieras genom ett antal symptom, till exempel “rastlöshet” eller “rädsla i sociala situationer”. För att kvala in till en diagnos måste man uppfylla flera olika kriterier. T ex räcker det inte med att känna sig nedstämd för att få diagnosen depression, man måste uppfylla minst 5 olika kriterier som relaterar till nedstämdhet, till exempel sömnproblem eller tankar på döden, och nedstämdheten måste ha varat i minst två veckor. I DSM sägs dock inget om vad som kan vara orsaken till problemen, huruvida det är psykologiskt, socialt eller biologiskt. Detta beror antagligen på att man i de flesta fall inte kan säga generellt vad olika former av psykisk ohälsa beror på, samt att forskare och kliniker i många fall är oense om saken.

Mycket kritik har riktats mot DSM från olika håll. Dels kritiseras manualen för att vara alltför inkluderande, och bidrar till att sådant som tidigare setts som normalt nu blir sjukligt. Har man väl uppfyllt kritierierna för en diagnos är det lätt att kvala in för fler, eftersom många av kriterierna liknar varandra. Manualen kan också skapa intrycket av att de här diagnoserna är något som “finns” på samma sätt som virus eller bakterier, när det trots allt bara handlar om att vi valt att kalla just dessa symptom för till exempel “depression” eller “social fobi”. Slutligen riktar även många psykologer kritik mot att diagnoserna ofta inte säger särskilt mycket om hur patienterna fungerar i vardagen, eller mer specifikt vad som är deras huvudsakliga problem.

Å andra sidan är den stora fördelen, precis som sägs i artikeln i SvD, att man nu har ett (mer eller mindre) enhetligt språk när sjukvårdspersonal talar om psykisk ohälsa, vilket underlättar kommunikationen och förhoppningsvis gör behandlingen mer patientsäker. För många, som Håkan i SvDs andra artikel, kan diagnoserna göra att man upplever en förståelse för sina symptom. Det är inte ovanligt att patienter upplever att det är deras fel att de mår dåligt, och att få en diagnos kan då leda till att man känner sig mer normal. Det kan vara en tröst att veta att man inte är den enda som mår på det sättet man gör. DSM-systemet underlättar även forskning på olika typer av behandlingar, som man sedan kan jämföra för att hitta det som fungerar bäst.

Helt klart är dock att hur kriterierna för vad som är “sjuklig” psykisk ohälsa utformas i den nya manualen kommer ha mycket stor betydelse för sjukvård och patienter världen över.

 

Läs mer om kritiken mot DSM här på Världens Eko och på Psykologibloggen. Fredrik Svenaeus kritiserar DSM för att ha “tagit sorgen ifrån oss” här på SvD och QX kritiserar synen på sexualitet i manualen. Här finns hemsidan för den nya versionen av manualen.

Medborgarnas obegripliga tålamod

Politik, , , , , , , , ,

Idag sänds ett program på SVT där det enligt DN uppdagas att Carema, som varit inblandade i skandaler på vårdboenden på sista tiden, har ett bonussystem som ska uppmuntra cheferna att spara in på verksamheterna. I sig inget anmärkningsvärt, men satt i sammanhanget med den bristfälliga vården som man gett sina boende blir det minst sagt obehagligt. Det tycks uppenbart att besparingarna har drabbat patienterna när man hör tidigare anställda berätta:

“Sedan Carema tog över verksamheten på Koppargården utanför Stockholm vittnar anställda om att det har sparats in på det mesta.

-Man fick handla för en viss summa i veckan. Blöjor, tvättlappar, handskar och allt det här. Men de sänkte det och det fick inte kosta så mycket, säger Christina Ankerhag, som tidigare var undersköterska på Koppargården.”

Vad säger Carema? Jo, patienten som fick sova på golvet eftersom det inte fanns någon säng beror på att “kunden själv har velat sova på golvet“. Vad säger den ansvarige politikern, Maria Larsson, äldreminister (KD)? Jo:

– Anställda måste visa civilkurage, var äldreminister Maria Larssons recept mot vanvården

Alltså ingenting om hur man bör handskas med denna typ av företag som så grovt missköter sina uppdrag, vården av de allra mest utsatta. Nej, istället är det personalen, som ska anmäla missförhållanden till sin närmaste chef, som i sin tur ska utreda och bedöma om det bör göras en anmälan. Inte heller Joakim Larsson (M), äldreborgarråd, Stockholms stad, verkar ha något bra svar på hur man ska kunna undvika liknande situationer i framtiden. Hans “debatt-artikel” i DN Sthlm är i stort sett helt intetsägande. Joakim pratar på om allt bra som gjorts och man får intrycket av att allt egentligen är bra, det måste bara till lite mer uppföljning, arbetet måste “växlas upp”, vi behöver “öppna upp för dialog med såväl äldre som anhöriga, verksamhetschefer och medarbetare”. Något konkret förslag står dock inte att finna bland alla dessa floskler.

Här måste jag hålla med DN:s ledarredaktion, det måste ske en förändring av systemet för anmälan om missförhållanden. Att som Maria Larsson, lägga allt ansvar på den enskilde arbetaren är helt orimligt. Att som Joakim, inte komma med några konkreta åtgärder, är oansvarigt.

För mig är det oförståeligt att medborgarna accepterar att detta får fortsätta. Eller snarare: att man accepterar detta visar kanske hur långt omställningen av mentaliteten i samhället kommit. Vi accepterar helt enkelt att man måste kunna göra vinst på välfärden, trots att det finns verksamheter som drivs ideellt och verkar klara det utmärkt. Begreppet valfrihet har alltmer kommit att handla om rätten för företag att ta stoppa skattepengar i egen ficka, än rätten för den enskilda individen att välja den leverantör som ger den bästa vården. Om det senare hade varit i fokus borde Alliansen till exempel ha stärkt konsumentskydd och konsumentombudsmännen, snarare än ha skurit ner på dem. Man skulle enkelt kunna införa en begränsning för hur mycket vinst man får ta ut inom välfärdssektorn. Man skulle kunna skapa ett system som i högre utsträckning gynnar små företag och ideella organisationer, för att få en verklig mångfald bland utövarna.

Detta skulle man kunna göra, men man har valt att inte göra det. Och det accepterar vi.

Kraftig ökning för MP i ny Demoskopmätning

Politik, , , ,

I Demoskops opinionsmätning som presenteras i Expressen i dag går Miljöpartiet kraftigt framåt till 12,6 %, den högsta siffran någonsin för partiet i Demoskop. Fokus i mätningen är främst på Socialdemokraternas tapp, vilket knappast kan anses som oväntat. Man kan även notera att samtidigt som S tappar, går det fortsatt utför med Alliansens småpartier. KD hamnar utanför spärren på 3.2 %, Folkpartiet fortsätter minska (till ett stöd som känns mer rimligt utifrån hur lite partiet tycks prestera numera) och Centerpartiet har inte lyckats lyfta trots sin nya partiledare.

Det är också positivt att se att både MP och V ökar mer än S tappar, vilket kan tolkas som att MP inte bara stjäl väljare från S. Om utvecklingen håller i sig och MP fortsätter vara ett parti med tvåsiffrigt stöd kan man kanske ha en riktig chans att förändra det förstelnade politiska landskapet i Sverige till nästa val.

Se även Makthavare.se’s sammanställning av opinionsläget.

Moderaterna                    33,4 (+0,7)

Folkpartiet                       5,1    (-1,1)

Centerpartiet                   4,9    (-0,9)

Kristdemokraterna          3,2    (-1,5)

Socialdemokraterna         26,6 (-1,6)

Vänsterpartiet                  6,7    (+2,1)

Miljöpartiet                      12,1 (+2,1)

Sverigedemokraterna      6,0    (+0,1)

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Mobboffrets revansch

Politik, , ,

Åsa Moberg har skrivit en krönika i DN som sammanfattar det som jag ofta tänkt för mig själv. Det handlar om hur etablerade media och partier från första stund hånade Miljöpartiet och hur analytiker och experter spådde att partiet aldrig skulle komma in i riksdagen. Det är förstås lätt att vara efterklok och kanske är det inte konstigt att få trodde att partiet skulle komma någon vart, det har ju faktiskt tagit ganska lång tid för oss att få lite ordning på organisationen. Men tonläget fortsätter i Moderaternas flitigaste partimegafon, det vill säga DNs ledarsida. Men i dessa dagar av historierevisionism kan det vara värt att påminna sig om att till exempel Fredrik Reinfeldt inför valet 2006 deklarerade att miljön inte var någon viktig fråga.

Lite citat från krönikan:

Nu är Miljöpartiet det tredje största partiet. I år, efter partiledningens utspel om att 250 000 svenskar ska ta fram Miljöpartiets politik (DN Debatt 30/10) lär de gamla överlägsna tonfallen dyka upp igen. DN:s ledarsida oroade sig redan dagen därpå, under rubriken ”Övermodigt språkrör” för hur Miljöpartiet ska klara administrationen av denna gigantiska studiecirkel. Tack för omtanken! När blev övermod fel i politiska sammanhang?

För hundra år sedan var den manliga borgerligheten bekymrad för kvinnlighetens förfall om kvinnor skulle få rösträtt. De övermodiga kvinnorna stod på sig, liksom arbetarna som inte heller välkomnades in i politiken av den tidens rösträttsinnehavare: vita män med pengar.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Socialister planerar starta vårdcentral i Stockholm

Politik, , , , , ,

I Dagens Medicin och SvD kan man läsa att föreningen Socialistiska läkare planerar att starta upp en vårdcentral i Stockholms län. Man efterfrågar nu potentiella medarbetare och patienter, och kommer hålla ett uppstartsmöte för det hela på ABF-huset.

Enligt artiklarna Dagens Medicin och i Flamman förstår man att vissa inom den socialistiska rörelsen motsätter sig att man går in i ett system som man i grund och botten är kritisk mot. Personligen tycker jag att initiativet är utmärkt. Om vänstern fortsätter stå på åskådarläktaren och skrika i väntan på att revolutionen ska genomföra sig själv, och man kan våga sig ut på planen och spela, kommer det nog inte bli någon revolution. Man måste förstå att det är bättre att göra något än inget, och bättre att jobba på flera fronter. Det är också känt att många patienter föredrar mindre enheter istället för stora riskkapitalbolag inom vården, något som bland annat framkom i SNS stora studie av konkurrens inom välfärden.

Som patient och som verksam i Stockholms vård välkomnar jag en vårdcentral som inte drivs av privata riskkapitalbolag. Det talas mycket om mångfald i Stockholm, men vad är det för mångfald om det bara finns privata företag att välja mellan? De ideella och icke-vinstdrivande verksamheterna missgynnas ofta på grund av att de har svårare att få fram tillräckligt med kapital för att starta upp verksamheter. Jag förordar ett system där man aktivt stödjer dessa aktörer för att få en bättre balans, till exempel genom någon typ av fond som dessa aktörer kan låna pengar av för att få startkapital.

Det ska bli spännande att se hur det hela utvecklar sig, och om man har förmåga att tänka lite utanför den socialistiska boxen. Jag hoppas innerligt att man inte fastnar i kjäbbel om löneskillnader mellan yrkeskategorier, vem som är “riktig vänster”, med mera.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Om inte Muhammed kan komma till berget…

Politik, , , , ,

För ett nytänkande parti som Moderaterna är allt möjligt, även att ändra historien. Under 70- och 80-talet införde Sverige sanktioner mot Sydafrika och deras apartheid-system. Vid den sista sanktionsskärpningen 1985 röstade alla partier för, förutom just Moderaterna. I sitt nya idéprogram skriver man dock att

”Kampen för rättvisa har också historiskt varit en stark drivkraft för rösträtt, mot apartheid, för jämställdhet, mot diskriminering och för rättsstat. För Moderaterna är rättviseperspektivet ständigt närvarande.”

Anders Nilsson, tidigare aktiv mot apartheid och för demokrati i södra Afrika, har tidigare skrivit på Newsmill om Moderaternas “kamp mot apartheid”:

Flera moderata partiföreträdare försvarade dessutom både svenska storföretag som gjorde olagliga affärer med apartheidregimen och den av Sydafrika understödda högergruppen UNITA:s väpnade terror för att störta den lagliga regimen i Angola.

Man kan förstå dem – sådana ställningstaganden känns inte så fräscha idag. Skönt då att partiet inte låter sådana detaljer som de faktiska händelserna eller historiken stå i vägen för sin utveckling.

 

Läs även:

Alliansfritt Sverige om den kreativa historiebeskrivningen, Jakob Dalunde om Moderaternas historia.