Hyckleri om migrationspolitiken

Kristdemokraternas migrationspolitiske talesperson skriver idag på Aftonbladet att det är inhumant med utvisningen av den demenssjuke Ganna. Man skyller på Socialdemokraterna och beslut som de fattade 1996. Beslutet togs dock som jag förstår det med stöd av både Moderaterna och Centerpartiet. Att man själv suttit med i regeringen sedan 2006 tycks ha gått Kristdemokraterna förbi. Nu ligger ett förslag om någon typ av förändring av lagstiftningen i höstens budget enligt KD. Man kan undra hur det kan ha tagit 5 år innan man kom till skott, om man nu ända sedan 1996 tyckt att detta var felaktigt?

Ny studie om kemikaliers påverkan på gravida kvinnor

SVT rapporterar om SELMA-studien, där man följer 2500 gravida kvinnor och deras barn för att ta reda på hur de påverkas av exponering för olika kemikalier. Man vet idag att många kemikalier har hormonstörande effekter, som bland annat kan leda till allergiska besvär. Man misstänker dock att kemikalier kan ligga bakom många hälsoproblem, till exempel ADHD och diabetes, tillstånd som ökat kraftigt, precis som andelen kemikalier i vår omgivning.

Problemet är att det är tidsödande och resurskrävande att bedriva forskning där man kan se denna typ av effekter, eftersom de verkar på så lång sikt. Kemikalieindustrin har visat sig vara måttligt intresserad av att testa alla de produkter som finns i vår omgivning, trots att det handlar om mindre summor för en industri som är en av världens snabbast växande. Istället har man arbetat kraftfull för att tona ner riskerna genom att ta fram egna snedvridna rapporter. Därför är studier som SELMA-studien såpass viktiga, i väntan på att modiga politiker ska våga sätta press på industrin att själva finansiera sådan forskning.

Apoteket – sveriges sämsta avreglering?

Mycket kan man säga om de olika avregleringar som genomförts av den Moderatstyrda alliansen och Socialdemokraterna innan dess. Avregleringen av elmarknaden, tågtrafiken, vården, hemtjänsten… Alla har de visat på problem och brister som uppstår när man försöker konkurrensutsätta verksamhet som inte verkar inom en marknad i ordets rätta bemärkelse, till skillnad från mat eller hemelektronik. Priset för dessa avregleringar har som vanligt betalats av de enskilda medborgarna och framför allt de som inte har lika stor möjlighet att utnyttja sin rätt att välja, exempelvis sjuka som inte förmår åka längre sträckor för att ta sig till en ny vårdcentral. Effekterna av avregleringen av elmarknaden ska nu granskas på uppdrag av riksdagen. Konsekvenserna av de olika privatiseringarna granskas noga i den utmärkta boken “Sälj hela skiten“, som rekommenderas för den som är intresserad av frågan.

Frågan om privatiseringar har aktualiserats under den senaste tiden efter att SNS släppte en rapport där man konstaterade att effekterna av privatisering och konkurrensutsättning inte studerats tillräckligt mycket. Kort sagt att det verkar ha funnits ett ointresse för att ta reda på om de avregleringar man genomfört haft någon positiv effekt överhuvudtaget. I de fall där det finns data kunde inte SNS se någon större skillnad i mellan olika aktörer.

Den sämsta avregleringen hittills måste dock vara Apoteksmonopolets avskaffande. DN skriver om detta igår. Här hade man alltså en verksamhet med mycket stort förtroende hos medborgarna, en verksamhet som erbjöd en för många livsnödvändig tjänst och där det var svårt att se hur en avreglering skulle kunna förbättra något för kunderna. Trots detta genomfördes avregleringen och vi kan nu konstatera det som olycksfåglarna siade om – förtroendet har sjunkit, servicen har försämrats, arbetsmiljö har försämrats. Inte heller har det skett någon prispress. På vissa platser och köpcentrum finns nu tre till fyra olika apoteket som säljer så gott som exakt samma saker. Det kan knappast vara ett resurseffektivt användande av skattebetalarnas pengar.

Låt mig illustrera konsekvenserna av Apotektets avreglering med en berättelse från mitt eget liv. Härom dagen skulle jag hämta ut tre mediciner, ett receptfritt och två receptbelagda antibiotika. Jag gick till det närmaste apoteket där jag befann mig, i Liljeholmens centrum. Där kunde de ge mig den receptfria medicinen, men hade inte de två andra inne. De kunde inte heller säga om medicinerna fanns på någon av de andra apoteken i centrumet, eftersom de hörde till olika kedjor. Ok, någon av de andra måste ju ha medicinerna när det finns så många apotek här, tänkte jag. Jag gick till det andra apoteket där de kunde ge mig en av de receptbelagda medicinerna, men inte den andra. Samma visa där, de kunde inte säga om den fanns på andra apotek i närheten, istället hänvisades jag till Skärholmen där samma kedja hade ett apotek. Jag struntade i det och åkte istället till Hornstull där det också numera finns två apotek inom 100 meters avstånd. Gick in på ett av dessa som hörde till en tredje kedja, men inte heller där hade de medicinen.

Till slut gav jag upp och åkte in till Scheele vid centralen. Yr och illamående stod jag där och väntade i en lång kö tills jag till slut fick tag i medicinen. På väg hem kunde jag bara konstatera att det enda avregleringen bidragit för mig i detta fall var att jag fick lägga ner betydligt mycket mer tid på att få tag i det jag behövde. Nu var jag ändå relativt frisk, jag kan föreställa mig frustrationen hos någon som är svårt sjuk eller har svårare att ta sig runt i staden än jag har. Men vad gör man inte för lite valfrihet?

För att citera Lars Linder i DN angånde SNS-rapporten:

Jag börjar misstänka att det vi utsatts för i två decennier i själva verkat varit en samordnad folkuppfostringskampanj i stalinistisk skala. Ett folk av sossar och välfärdsälskare skulle en gång för alla lära sig tänka bort staten.

Och nu är vi äntligen fria.

Att bemöta kverulansparanoiker

Rasmus Fleischer skriver på sin blogg Copyriot om fenomenet rättshaverister, apropå en artikel om detta ämne som kablades ut av TT nyligen. Rätthaverist är en underkategori till paraplybegreppet kverulansparanoia inom psykiatrin, vilket beskrivs på följande sätt i standardverket ”Psykiatri” (Ottosson, 2004):

”Kverulansparanoikerns personlighet är präglad av aggressiv självhävdelse, parad med misstro mot auktoriteter och samhällets administration. Det är en man som håller på sin rätt, överklagar från instans till instans och som i avslag ser bevis på samhällets ruttenhet och systematiska maskopi mot honom. Denna rättshaveristiska och självöverskattande inställning är ofta kombinerad med övergenomsnittlig men smalspårig intelligens och god förmåga till muntlig och skriftlig framställning.”

Vilken typ av kverulans det handlar om beror på föremålet för kverulansen. Rättskverulanter är de som ”anser sig oriktigt behandlade av samhällets rättsapparat”. Det är självklart inte så att alla som uppfyller ovanstående definition är kverulanter, utan det handlar om ett beteende som i intensitet, varaktighet och frekvens är orimligt i förhållande till sakfrågan:

”Nyckelupplevelsen kan vara en reell orättvisa eller ett bakslag som är mer eller mindre framprovocerat av den klagande. Han kan ha fullt fog för sin reaktion och rätt i sak, men till skillnad från andra som förmår skapa balans mellan denna oförrätt och annat som pockar på engagemang kommer nyckelupplevelsen och hela kedjan av efterföljande nederlag att helt dominera tillvaron.” (Ottosson, 2004)

Om man får tro den aktuella artikeln så har antalet rättshaverister ökat, vilket belastar rättsapparaten, som måste handskas med dessa personer och deras aldrig sinande överklaganden och påtryckningar. Att antalet tycks öka är intressant i sig: är det så att folk blir mer illa behandlade i rättsväsendet numera, beror ökningen på att det i det digitala samhället är lättare att klaga eller håller vi helt enkelt på att bli mer galna?

I artikeln intervjuas bland annat förre justitiekanslern Göran Lambertz och psykiatrikern David Eberhard. Båda två är överens om att antalet rättskverulanter ökar, men medan Lambertz framhäver vikten av att ge även dessa personer ett gott bemötande uppvisar Eberhard ingen sådan förståelse. Han jämför kverulanterna med mobbare och vålsverkare, och verkar mena att de helt enkelt borde ignoreras av myndigheterna.

Lustigt i sammanhanget är väl att Eberhard, som en kommentator till Rasmus artikel noterar, själv är att betrakta som en kverulant. Jag citerar kommentaren:

”Eberhard är ju själv en haverist av andra ordningen, dvs hela hans verksamhet som skribent är en oändlig litania av kverulans över det svenska samhället och den svenska mentaliteten med dess omsorg om trygghet och välfärd. Det är en obalanserad och närmast paranoid flod av kränkthet över ett folk som i Eberhards ögon har fel värderingar.”

Mer träffande beskrivning av Eberhard får man nog leta efter. Man kan även fundera på vad hans förslag på bemötande av rättshaverister skulle leda till. Skulle antalet rätthaverister minska? Skulle de ge upp? Knappast, om något skulle det troligen få motsatt effekt. Det är förståeligt att man blir förbannad över dessa personer, men personal som jobbar på myndigheter bör kunna vara mer professionella än att låta irritationen gå ut över bemötandet. Sen måste man förstås hålla fast vid de regler som finns och att inte ge dessa personer med resurser än de har rätt till.

Inom psykiatrin är det inte ovanligt att man träffar på personer som anser att de lider av något fysiologiskt problem snarare än psykiskt. Ett exempel på detta är elallergiker. Dessa har oftast fått uppleva ett mycket dåligt bemötande i den somatiska vården, t ex genom att få höra att de ”egentligen inte är sjuka”, att det ”bara är psykologiskt”, etc. Detta leder hos vissa till att de utvecklar kverulanta drag, t ex ägnar all sin tid åt att bevisa för omgivningen att syndromet faktiskt existerar, oförmåga att ta till sig information som talar emot detta, etc. Hur behandlar man då en sån person? Som jag ser det är enda sättet att slå fast att man faktiskt inte kan veta till 100% vad symptomen beror på, men att man kanske kan hjälpa personen att oavsett sjukdomsorsak leva ett något bättre liv än tidigare. Lite enligt samma princip som när man behandlar personer med kronisk smärta – terapeuten kan inte göra nåt åt smärtan, men han kan hjälpa dig att försöka få ett så gott liv som möjligt trots smärtan. En liknande inställning skulle kanske kunna underlätta i myndigheternas bemötandet av rättshaverister?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Liberalerna lämnar Folkpartiet

För inte länge sedan meddelande Alexander Bard att det liberala nätverket Liberati som verkat inom Folkpartiet lades ner. Nu meddelar den tidigare riksdagsledamoten Camilla Lindberg att hon lämnar partiet, då hon anser att “den liberala falangen i partiet är död” och att “populismen har tagit över helt”. Lindberg gjorde sig känd som den enda borgerliga riksdagsledamoten som röstade emot FRA. De övriga motståndarna inom Centern, Folkpartiet och Moderaterna vek sig efter att ha trakasserats och hotas av sina partier. För den som vill läsa mer om hur det gick till rekommenderas Fokus-journalisten Torbjörn Nilssons bok “De omänskliga”, som bland annat tar upp FRA-omröstningen.

Frågan är hur stort avbräck detta är för Folkpartiet – man måste respektera Lindberg för att hon stod upp för sina värderingar i FRA-omröstningen, men det lilla jag sett av henne i övrigt har känts mindre positivt. Se till exempel videon nedan där hon uppvisar en otrolig översittarattityd gentemot Miljöpartiets Zaida Catalan. Avhoppet känns dock som en bekräftelse på det som man anar när man följer Folkpartiets politiska utveckling utifrån – partiet tycks lägga allt större vikt vid populistiska förslag om “hårdare tag” och allt mindre vid de socialliberala värderingar man tidigare stått upp för.

Även Alliansfritt Sverige skriver om avhoppet>>

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Passivhus är ute, plusenergihus inne

Karin Adalberths plusenergihus Villa Åkarp. (Bild: meramiljö.se)

Growyn Green skriver om Karin Adalberth, byggare och doktor i materialfysik, som ville bygga ett hus som inte bara gick plus-minus-noll vad gäller elförbrukning, utan som faktiskt genererade el till nätet. Hon fick kämpa emot en konservativ byggbransch, men lyckades till slut få igenom sitt projekt. Resultatet blev Villa Åkarp, troligen Sveriges mest energieffektiva hus. Huset genererar 600 kwh varje år i överskott som går ut till elnätet. Självklart är det dyrare att bygga energieffektivt, och beräkningen är att huset blivit ca 12% dyrare, vilket i detta fall motsvarar 800 000 kr. 200 000 kr av detta täcks upp av solcellsbidrag. Beroende på vad elpriset ligger på har man tjänat in detta på 15-30 år. Skulle man dock, som i Tyskland, kunna sälja el till elnätet skulle detta innebära att avskrivningstiden kortades med ytterligare 5 år.

Vad Karin har visat genom sitt bygge är alltså att det går att bygga mer än energisnålt. För att fler ska kunna göra detta krävs dock nytänkande inom byggbranschen samt ekonomiska incitament. Ett utmärkt sådant incitament är olika former av subventioner, men framför allt möjligheten att sälja el till det allmänna elnätet. Ett fungerande sådant system skulle dessutom kunna leda till att vi får ett betydligt mindre sårbart elnät än det vi har nu, som bygger på ett fåtal stora leverantörer. Jämför gärna med internet, ett nät uppbyggd av en mängd olika noder. Slås en nod ut gör det inget, eftersom trafiken kan gå genom andra noder. Detta kräver dock att politikerna vågar ställa krav på energibranschen, för det lär aldrig hända om man lämnar över ansvaret till marknadskrafterna. Varför skulle de tre stora elbolagen vilja släppa in flera spelare på planen?

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Dialektisk beteendeterapi fungerar i verkligheten – om det görs ordentligt

Michael Anestis skriver på bloggen “Psychotherapy Brownbag” om en ny studie av dialektisk beteendeterapi, DBT, som har undersökt hur väl metoden fungerar ute i den kliniska verkligheten. DBT är en terapiform speciellt framtagen för att behandla personer med emotionellt instabil personlighetsstörning, tidigare känd som borderline personlighetsstörning, BPD. BPD innebär ett stort lidande, och många av dessa patienter självskadar och gör allvarliga självmordsförsök.

DBT har visat på relativt goda resultat för behandling av BPD i forskningsstudier. Problemet är att man inte vet hur väl resultatet från forskning överförs till verkligheten. Då forskningsstudier ofta är mer välkontrollerade än den klinisk verkligheten finns det en risk mycket går förlorat när man ska omsätta behandlingen i praktiken. Till exempel kan behandlingen begränsas av ekonomiska faktorer, terapeuterna saknar kanske tillräckligt med utbildning och handledning och det skulle kunna vara så att patienterna i verkligheten har fler olika typer av problem än de som får möjligheten att vara med i forskningsstudier.

För att undersöka detta gör man så kallade effectiveness-studier, där man undersöker resultatet av behandling ute i verkligheten. En sådan studie som Michael Anestis beskriver, har nu kommit fram till att DBT har mycket god effekt även utanför forskningslabbet och att det är en kostnadseffektiv behandlingsmetod eftersom man sparar mycket pengar bland annat för att patienterna får mindre behov av psykiatrisk slutenvård när de får DBT.

Detta låter onekligen lovande. Värt att notera är dock att den behandling man undersökte i studien var mycket ambitiöst upplagd och följde väl manualen för DBT. Här i ligger antagligen det stora problemet för DBT och andra behandlingsmetoder: det finns många som säger att de ger en viss behandling, men inte har tillräckligt med utbildning eller handledning för att egentligen kunna garantera att de lyckas hålla sig till metoden.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Grön våg i Brasilien

Marina Silva fick nästan 20% av rösterna i det brasilianska presidentvalet häromdagen. Det innebär att nästan 20 miljoner brasilianer röstade på henne och att hon var den tredje mest populäre kandidaten. Marina beskrivs av tidningen fokus som “Brasiliens Maria Wetterstrand”. Hon växte upp i fattigdom bland gummitappare och engagerade sig tidigt för sociala rättigheter och mot illegal skogsavverkning i Amazonas. Hon satt tidigare som miljöminister i Lulas regering, men avgick pga missnöje med den rådande miljöpolitiken och blev istället kandidat för Pardido Verde, Brasiliens gröna parti.

Fyra svåra år

Så var valet 2010 över. S gjorde ett dåligt val, som väntat. MP gjorde ett dåligt val, vilket var mindre väntat och sannolikt berodde på att många väljare valde bort partiet i riksdagsvalet för att de inte ville stödja det rödgröna blocket. SD gjorde ett bättre val än väntat och detta lade en dyster stämning över de flesta valvakor.

Rösterna är ännu ej färdigräknade, och vi vet fortfarande inte om de borgerliga partierna kommer lyckas få egen majoritet i riksdagen eller inte. Som det ser ut nu kommer man vara beroende av att på något sätt komma överens med de rödgröna partierna. Reinfeldt har redan gjort utspel där han närmar sig Miljöpartiet, men ej kommit med något egentligt erbjudande. Det vore antagligen politiskt självmord för MP att stödja en politik som har alldeles för låga miljöambitioner, utförsäkrar sjuka, bedriver ohämmad privatisering, etc. Om det ska bli aktuellt med ett sådant samarbete kommer Alliansen först vara tvungen att backa på ett flertal punkter. En majoritet av MPs väljare numera betraktar sig som vänster, vilket troligen är en konsekvens av blockpolitiken, och att MP skulle drabbas av en svår svekdebatt om man samarbetar till höger.

Reinfeldt har försökt få det att framstå som att ansvaret för att skapa en stabil regering ligger hos MP, troligen för att kunna skylle på MP om det inte blir så. Om Alliansen väljer att bilda en minoritetsregering är det dock deras val och därmed deras ansvar att ro hem det. Det finns annars flera teoretiskt möjliga konstellationer, t ex S+M, M+FP+C+MP, S+V+MP+KD, osv. Det saknas alltså inte alternativ, och den som påstår något annat har fel.

Om Alliansen väl skulle backa på ett antal punkter finns det förstås goda möjligheter att skapa en stabil regering. Den gröna rörelsen har präglats av en pragmatism där det främsta målet är att skapa ett hållbart samhälle, oavsett med vilka samarbetspartners man gör det, och man har tidigare kommit överens med borgarna i flera frågor. Man riskerar förstås att en stor del av väljarna kommer att bli besvikna och att somliga medlemmar kommer lämna partiet. Troligen kommer dessa dock gå till vänster, så ur ett rödgrönt perspektiv kan detta ändå vara positivt. Detta är dock enbart spekulationer fram till dess att vi fått det slutgiltiga resultatet. Risken är att vi får 4 år till med en borgerlig regering som kommer föra en politik som fortsätter öka klyftorna i samhället, hålla lägsta möjliga klimatambitioner och rea ut det sista av våra gemensamma tillgångar. Det viktiga är att inte låta detta bli en orsak till att deppa ihop utan låta det bli en sporre för att jobba ännu hårdare för en förändring.

Rapport från Almedalsveckan 2010

Jag är nu nyligen hemkommen från Visby och Almedalsveckan, och sinnesfriden börjar sakta men säkert infinna sig. Almedalsveckan är som bekant att betrakta som en musikfestival för politiker, och efter en vecka känner man sig rätt mätt på politiska seminarium och mingelkvällar. Jag tänkte här sammanfatta några av de mer intressanta händelserna och seminarierna under veckan som gått.

De senaste dagarna har förstås överskuggats till stor del av Sven-Otto Littorins avgång. Paul Ronge och Staffan Dopping har båda skrivit bra om den bristfälliga och omänskliga krishanteringen som Reinfeldt har uppvisat i samband med detta. Jag tycker synd om Sven-Otto, och hoppas för hans egen skull att han talar sanning när han nekar, annars är risken stor att denna historia kommer fortsätta dra ut på tiden. En del tycker att det är anmärkningsvärt att Aftonbladet valt att publicera anklagelserna under just almedalsveckan, men jag är inte alls överraskad av detta. Vill man sälja så många lösnummer som möjligt är väl detta ett utmärkt val av tidpunkt för publicering?

Almedalen var om möjligen ännu mer smockfull av politiker och lobbyister än vanligt, och gratismaten flödade. I år var man dock tvungen att föranmäla sig till mingel där det bjöds på alkohol, vilket är ett steg i rätt riktning. Stämningen mellan partierna var som förväntat hårdare än vanligt då det är valår, och de borgerliga partiernas företrädare gjorde inget för att lätta upp denna stämning. I Göran Hägglunds tal fick vi lära oss att Sverige kommer drabbas av en “ofrihetschock” om de rödgröna vinner valet, och Maud Olofsson målade upp en bild av ett Sverige där det bara finns en krydda i kryddhyllan och där man bara kan handla på Konsum. Politiker från alla partier ägnar sig till viss del åt smutskastning av motståndarna, men det här tycker jag nog var mer verklighetsfrämmande än det mesta. Även Reinfeldt hade släppt på sin statsmannaliknande hållning och eldade på publiken med tal om hur hemskt det skulle bli om de rödgröna vann. Visioner om den egna politiken lyste dock med sin fråvaro, om man inte räknar bibehållen inkomstskatt under ett år som en spännande och inspirerande vision.

En av Almedalsveckans höjdpunkter var för mig debatten mellan liberalen och före detta Timbromedarbetaren Johan Norberg och Maria Wetterstrand. Debatten handlade om huruvida Miljöpartiet är ett liberalt parti och huruvida liberaler är miljövänner. Anledningen till att just denna debatt blev så lyckad var dels att både Johan och Maria kan debattera sakligt utan att hänge sig åt en massa pajkastning, och att diskussionen kom att handla mer om grundläggande värderingar snarare än enskilda sakfrågor. Norberg menade att Mp i många avseenden är mer liberala än andra “liberala” partier som Folkpartiet, t ex genom sitt motstånd mot massövervakning och sin kamp för rättigheter för asylssökande och HBT-personer. Men han kritiserade även Mp för att vara teknikfientligt och moralistiskt, och för att anse att naturen har ett egenvärde bortom människan. Wetterstrand i sin tur menade att många liberaler inte förstår att vi måste ta hänsyn till att jorden har begränsade resurser, att många liberaler i högre utsträckning värnar företagens frihet än individens och att alla arter har rätt att leva. För den som vill se hela föreläsningen finns den här på Bambuser.
Debatten mellan Norberg och Wetterstrand arrangerades av den nyliberala tidningen Neo, som även anordnade det sämsta seminariet jag var på under veckan. Det senare handlade om förmynderi och bestod mest i att olika personer beklagade sig över hur jobbigt det var att staten bestämde att de inte fick supa och röka hur och närsomhelst, och att man borde lägga ner folkhälsoinstitutet. Seminariet bekräftade mest mina fördomar om att nyliberaler saknar insikt om grundläggande mänsklig psykologi och inte verkar bry sig om hur de andra skulle drabbas av deras föreslagna frihetsreformer, så länge det är bra för dem själva.

På andraplats vad gäller värsta seminarium kommer ett som anordnades av Bil Sweden, med titeln “Klimatalarmister och klimatskeptiker – vem har mest fel?”. Till denna “debatt” hade de bjudit in två “klimatalarmister” och fyra klimatskeptiker, plus att de själva knappast har en miljövänlig utgångspunkt. En av skeptikerna var kristdemokraternas riksdagsledamot Lars Gustafsson, som tidigare skrivit klimatsom under sitt anförande bland annat konstaterade att det inte finns någon konsensus i klimatfrågan bland forskare. När jag konfronterade honom med undersökningar som visar att en förkrossande majoritet av forskarna anser att människans inverkan på klimatet ligger bakom klimatförändringarna hävdade han att dessa forskare inte svarar så som de egentligen vill, av rädsla för repressalier. En ganska spektakulär anklagelse får man säga! När jag försökte pressa honom ytterliggare om detta sa han bara att “Jag tar mig friheten att tänka själv, jag bryr mig inte om vad andra tycker”. Nej du Lars, det är väl rätt uppenbart att det är så.

Sammantaget var det en inspirerande vecka, men jag saknade den mer öppenhjärtliga stämningen mellan politiker från olika partier som funnits när det inte varit valår.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,