Nyligen publicerades en stor metastudie där forskarna har undersökt en specifik gen, och huruvida variationer i denna kan öka risken för depression. Det hela började med en studie 2003 som visade att individer med en viss variation i denna gen löpte större risk att drabbas av depression om de hade genomgått livkriser. Denna studie ledde till en explosion av intresse och spekulation, t ex om man kunde identifiera högrisk-individer med gentest, o s v. Man har dock haft svårt att replikera resultaten och den nya studien, som sammanfattar resultat från 14 studier mellan 2003-2008, visar att det inte finns något samband mellan genen och förekomsten av depression. Resultatet i den första studien var alltså troligtvis en slump.

Detta illustrerar två vanliga problem med forskning:

1. Det är roligare med positiva resultat än negativa. De studier som gjorts för att replikera resultaten i den första studien, och sedemera inte fått något liknande resultat, har uppenbarligen inte uppmärksammats lika mycket som denna.
2. Om ett forskningsresultat ligger rätt i tiden är det lätt hänt att det övertolkas, både av media och av forskningsvärlden. Det är bara titta på alla rubriker av typen “Nu är det bevisat”, “Forskarna slår fast”, o s v.

Ett tydligt resultat som metastudien dock visade var att förekomsten av depression har ett starkt samband med hur många livskriser individen har utsatts för – troligtvis föga förvånande för alla utom de mest inbitna biologister. Resultatet betyder inte nödvändigtvis att gener inte spelar någon roll alls för depression, men det tyder på att miljön spelar större roll, och att ärftlighet antagligen är mer komplicerat än att det beror på enskilda gener.

Läs mer om studien på WeMind>>.