Tag Archives: Moderaterna

Alliansen och blockpolitiken vinnare i Decemberöverenskommelse

Politik, , , , , , , , ,

Igår höll den rödgröna regeringen presskonferens tillsammans med de borgerliga partierna, och meddelade att det inte blir något nyval då man kommit överens om en praxis för att underlätta för minoritetsregeringar att styra över Sverige. Även om det känns skönt att slippa ställa sig och kampanja i ett nyval om ett par månader så tror jag att det här var ett dåligt beslut av de rödgröna. Framför allt av Miljöpartiet.

Det här innebär visserligen att de rödgröna kommer få igenom sina budgetar under de närmaste åren, men i alla övriga beslut kommer man att ha en högermajoritet emot sig. Risken är därmed stor att det blir en regering som antingen kommer vara betydligt mer passiv än den föregående eller som kommer få acceptera borgerlig politik i många fall, och som därmed kommer te sig som svag inför nästa val. Då kan Alliansen återvända, stärkta av regeringens svaghet, och styra ostört i minoritet, eftersom SD ändå röstar med dem i så gott som alla frågor.

Även om nyvalet inte lett till några större förändringar hade det förmodligen ändå satt större press på partierna i Alliansen att bryta blockpolitiken. Det är sannolikt att de borgerliga partierna hade kunnat försvagas ytterligare av ett nyval. Utifrån opinionsläget såg det ut som att Kristdemokraterna riskerade åka ut ur riksdagen, Moderaterna har precis bytt ledning, Folkpartiet går på tomgång. Om det blivit så hade sannolikheten för en blocköverskrivande regeringen ökat ytterligare. Den chansen har nu gått förlorad.

De områden man kommit överens om att “tala om” är sådana som man redan tidigare har haft tradition av blocköverskridande överenskommelser kring – energi, försvar och pensioner – så det är knappast något framsteg om man vill ha en mer blocköverskridande politik.

Även om Sverigedemokraterna förlorar på kort sikt genom att de tappar inflytande kan de mycket väl bli vinnare på lång sikt, om detta upplevs som att man trixar med reglerna för att hålla partiet utanför (vilket ju är det man gör). Dock skulle det kunna leda till mindre uppmärksamhet till SD och deras favoritfråga, vilket skulle kunna vara negativt för dem.

Även om en del fotfolk inom de borgerliga partierna är upprörda nu är Alliansen långsiktiga vinnare på denna överenskommelse, då de lyckas tränga ut Löven till vänster och på detta sätt cementera blockpolitiken, som de velat länge. Målet är sannolikt att mittenväljarna ska känna att politiken är för vänsterinriktad och gå till Moderaterna istället.

De stora förlorarna riskerar bli Miljöpartiet som nu sannolikt får lägga sig i frågor om försvar, energi och pensionerna. Samtidigt hade partiet riskerat ett stort tapp i ett nyval. Nu blir det viktigt att man lyckas få igenom stora reformer för klimatet om det ska vara värt att sitta i regering.

Analys av en valanalys

Politik, , ,

På Facebook tävlas det nu i att definiera varför valresultatet blev som det blev, varför SD blev så stora och varför det egna partiet tappade. Ofta är det argumenten från valrörelsen som återanvänds. En av dessa analyser som passerade mitt flöde i Facebook var Sofia Mirjamsdotters i Sundsvalls tidning, som jag tänkte titta lite närmare på som utgångspunkt för mina egna tankar kring valet. Här är några punkter i hennes artikel som jag ställer mig tveksam till.

”Det satsas mer på välfärden nu än innan Alliansen tog makten, och Sverige rankas fortfarande som ett av de bästa länderna i världen att leva i.”

Ja, det satsas mer nu eftersom anslag ofta räknas upp utifrån löneutveckling och övrig kostnadsutveckling. Men även om det satsas mer i kronor räknat är det inte säkert att de där kronorna är värda lika mycket som för 10 år sedan. Så i praktiken kan det vara en nedskärning. Det är ju så man har gjort i Stockholms läns landsting, där man skurit bort 2 % av uppräkningen till sjukhusen varje år.

Man kan läsa lite mer om detta dribblande med välfärdens finansiering här.

Och om det nu satsas så mycket pengar på välfärden, var tar dem vägen? Det verkar inte vara så många som jobbar inom vården som känner av någon stor tillströmning av resurser…

Att Sverige fortfarande är ett av de bästa länderna att leva i… är det verkligen ett bra argument för att försämra levnadsvillkoren? Det finns ju alltid någon som har det sämre, men det betyder väl inte att vi inte ska försöka bygga ett bättre samhälle?

”Ytterligare ett faktum som motsäger vänsterns huvudargument är att nära hälften av de nya SD-väljarna kommer från Moderaterna. Det är knappast tidigare moderatväljare som tycker att Alliansen har slagit sönder välfärden,”

Det här är väl också väldigt konstigt resonemang? Väljare som i förra valet röstade på Moderaterna kan alltså inte vara missnöjda med Alliansens välfärdspolitik? Hur kan man dra sådana slutsatser? Många av väljarna röstade säkert på Alliansen för att de uppfattade som att de hade den bästa politiken även för välfärden. Och om man sen inte upplever att ens förväntningar har infriats blir man besviken och röstar på något annat parti.

Artikelförfattarens slutsats verkar vara att alla som röstade på SD gjorde det för att de är rasister, och att det inte hade något att göra med politiken som först under de senaste 8 åren.

Själv tror jag att valresultatet beror på flera saker, bl a annat:

- Ökade klyftor och försämrade trygghetssystem. Även om artikelförfattaren bagatelliserar detta finns det stöd för att det skapar grogrund för populism. Och klyftorna har ju ökat snabbare i Sverige än i något annat OECD-land sedan 1995. Självklart alltså inte något bara Alliansen kan lastas för. Men utvecklingen har förstärkts av skattesänkningar i kombination med försämrade villkor för sjuka och arbetslösa. Ett intressant program om detta med ekonomiska klyftor och dess konsekvenser finns på SVT Play.

- Ständigt fokus på SD. Om man inte hela tiden hade talat om SD, hur illa man tyckte om deras politik och protesterat vid alla deras kampanjbesök tror i alla fall jag att de hade fått betydligt mindre uppmärksamhet, och mindre röster. Inte minst MP och F! gjorde ju en stor sak av att vara emot SD.

- Undermålig journalistik. Jag tycker att Public Service har gjort ett uselt jobb vad gäller att gå på djupet med de politiska frågorna och skapa givande debatter. Istället har man satsat på underhållning.

- Reinfeldts tal. Det går inte att komma ifrån att det bekräftade SD:s världsbild, och säkerligen bidrog till att just M tappade så mycket till SD. Jag tror det finns en och annan moderat taktiker som ångrar det draget idag…

Medborgarnas obegripliga tålamod

Politik, , , , , , , , ,

Idag sänds ett program på SVT där det enligt DN uppdagas att Carema, som varit inblandade i skandaler på vårdboenden på sista tiden, har ett bonussystem som ska uppmuntra cheferna att spara in på verksamheterna. I sig inget anmärkningsvärt, men satt i sammanhanget med den bristfälliga vården som man gett sina boende blir det minst sagt obehagligt. Det tycks uppenbart att besparingarna har drabbat patienterna när man hör tidigare anställda berätta:

“Sedan Carema tog över verksamheten på Koppargården utanför Stockholm vittnar anställda om att det har sparats in på det mesta.

-Man fick handla för en viss summa i veckan. Blöjor, tvättlappar, handskar och allt det här. Men de sänkte det och det fick inte kosta så mycket, säger Christina Ankerhag, som tidigare var undersköterska på Koppargården.”

Vad säger Carema? Jo, patienten som fick sova på golvet eftersom det inte fanns någon säng beror på att “kunden själv har velat sova på golvet“. Vad säger den ansvarige politikern, Maria Larsson, äldreminister (KD)? Jo:

– Anställda måste visa civilkurage, var äldreminister Maria Larssons recept mot vanvården

Alltså ingenting om hur man bör handskas med denna typ av företag som så grovt missköter sina uppdrag, vården av de allra mest utsatta. Nej, istället är det personalen, som ska anmäla missförhållanden till sin närmaste chef, som i sin tur ska utreda och bedöma om det bör göras en anmälan. Inte heller Joakim Larsson (M), äldreborgarråd, Stockholms stad, verkar ha något bra svar på hur man ska kunna undvika liknande situationer i framtiden. Hans “debatt-artikel” i DN Sthlm är i stort sett helt intetsägande. Joakim pratar på om allt bra som gjorts och man får intrycket av att allt egentligen är bra, det måste bara till lite mer uppföljning, arbetet måste “växlas upp”, vi behöver “öppna upp för dialog med såväl äldre som anhöriga, verksamhetschefer och medarbetare”. Något konkret förslag står dock inte att finna bland alla dessa floskler.

Här måste jag hålla med DN:s ledarredaktion, det måste ske en förändring av systemet för anmälan om missförhållanden. Att som Maria Larsson, lägga allt ansvar på den enskilde arbetaren är helt orimligt. Att som Joakim, inte komma med några konkreta åtgärder, är oansvarigt.

För mig är det oförståeligt att medborgarna accepterar att detta får fortsätta. Eller snarare: att man accepterar detta visar kanske hur långt omställningen av mentaliteten i samhället kommit. Vi accepterar helt enkelt att man måste kunna göra vinst på välfärden, trots att det finns verksamheter som drivs ideellt och verkar klara det utmärkt. Begreppet valfrihet har alltmer kommit att handla om rätten för företag att ta stoppa skattepengar i egen ficka, än rätten för den enskilda individen att välja den leverantör som ger den bästa vården. Om det senare hade varit i fokus borde Alliansen till exempel ha stärkt konsumentskydd och konsumentombudsmännen, snarare än ha skurit ner på dem. Man skulle enkelt kunna införa en begränsning för hur mycket vinst man får ta ut inom välfärdssektorn. Man skulle kunna skapa ett system som i högre utsträckning gynnar små företag och ideella organisationer, för att få en verklig mångfald bland utövarna.

Detta skulle man kunna göra, men man har valt att inte göra det. Och det accepterar vi.

Om inte Muhammed kan komma till berget…

Politik, , , , ,

För ett nytänkande parti som Moderaterna är allt möjligt, även att ändra historien. Under 70- och 80-talet införde Sverige sanktioner mot Sydafrika och deras apartheid-system. Vid den sista sanktionsskärpningen 1985 röstade alla partier för, förutom just Moderaterna. I sitt nya idéprogram skriver man dock att

”Kampen för rättvisa har också historiskt varit en stark drivkraft för rösträtt, mot apartheid, för jämställdhet, mot diskriminering och för rättsstat. För Moderaterna är rättviseperspektivet ständigt närvarande.”

Anders Nilsson, tidigare aktiv mot apartheid och för demokrati i södra Afrika, har tidigare skrivit på Newsmill om Moderaternas “kamp mot apartheid”:

Flera moderata partiföreträdare försvarade dessutom både svenska storföretag som gjorde olagliga affärer med apartheidregimen och den av Sydafrika understödda högergruppen UNITA:s väpnade terror för att störta den lagliga regimen i Angola.

Man kan förstå dem – sådana ställningstaganden känns inte så fräscha idag. Skönt då att partiet inte låter sådana detaljer som de faktiska händelserna eller historiken stå i vägen för sin utveckling.

 

Läs även:

Alliansfritt Sverige om den kreativa historiebeskrivningen, Jakob Dalunde om Moderaternas historia.

Rapport från Almedalsveckan 2010

Politik, , , , , , , , , , ,

Jag är nu nyligen hemkommen från Visby och Almedalsveckan, och sinnesfriden börjar sakta men säkert infinna sig. Almedalsveckan är som bekant att betrakta som en musikfestival för politiker, och efter en vecka känner man sig rätt mätt på politiska seminarium och mingelkvällar. Jag tänkte här sammanfatta några av de mer intressanta händelserna och seminarierna under veckan som gått.

De senaste dagarna har förstås överskuggats till stor del av Sven-Otto Littorins avgång. Paul Ronge och Staffan Dopping har båda skrivit bra om den bristfälliga och omänskliga krishanteringen som Reinfeldt har uppvisat i samband med detta. Jag tycker synd om Sven-Otto, och hoppas för hans egen skull att han talar sanning när han nekar, annars är risken stor att denna historia kommer fortsätta dra ut på tiden. En del tycker att det är anmärkningsvärt att Aftonbladet valt att publicera anklagelserna under just almedalsveckan, men jag är inte alls överraskad av detta. Vill man sälja så många lösnummer som möjligt är väl detta ett utmärkt val av tidpunkt för publicering?

Almedalen var om möjligen ännu mer smockfull av politiker och lobbyister än vanligt, och gratismaten flödade. I år var man dock tvungen att föranmäla sig till mingel där det bjöds på alkohol, vilket är ett steg i rätt riktning. Stämningen mellan partierna var som förväntat hårdare än vanligt då det är valår, och de borgerliga partiernas företrädare gjorde inget för att lätta upp denna stämning. I Göran Hägglunds tal fick vi lära oss att Sverige kommer drabbas av en “ofrihetschock” om de rödgröna vinner valet, och Maud Olofsson målade upp en bild av ett Sverige där det bara finns en krydda i kryddhyllan och där man bara kan handla på Konsum. Politiker från alla partier ägnar sig till viss del åt smutskastning av motståndarna, men det här tycker jag nog var mer verklighetsfrämmande än det mesta. Även Reinfeldt hade släppt på sin statsmannaliknande hållning och eldade på publiken med tal om hur hemskt det skulle bli om de rödgröna vann. Visioner om den egna politiken lyste dock med sin fråvaro, om man inte räknar bibehållen inkomstskatt under ett år som en spännande och inspirerande vision.

En av Almedalsveckans höjdpunkter var för mig debatten mellan liberalen och före detta Timbromedarbetaren Johan Norberg och Maria Wetterstrand. Debatten handlade om huruvida Miljöpartiet är ett liberalt parti och huruvida liberaler är miljövänner. Anledningen till att just denna debatt blev så lyckad var dels att både Johan och Maria kan debattera sakligt utan att hänge sig åt en massa pajkastning, och att diskussionen kom att handla mer om grundläggande värderingar snarare än enskilda sakfrågor. Norberg menade att Mp i många avseenden är mer liberala än andra “liberala” partier som Folkpartiet, t ex genom sitt motstånd mot massövervakning och sin kamp för rättigheter för asylssökande och HBT-personer. Men han kritiserade även Mp för att vara teknikfientligt och moralistiskt, och för att anse att naturen har ett egenvärde bortom människan. Wetterstrand i sin tur menade att många liberaler inte förstår att vi måste ta hänsyn till att jorden har begränsade resurser, att många liberaler i högre utsträckning värnar företagens frihet än individens och att alla arter har rätt att leva. För den som vill se hela föreläsningen finns den här på Bambuser.
Debatten mellan Norberg och Wetterstrand arrangerades av den nyliberala tidningen Neo, som även anordnade det sämsta seminariet jag var på under veckan. Det senare handlade om förmynderi och bestod mest i att olika personer beklagade sig över hur jobbigt det var att staten bestämde att de inte fick supa och röka hur och närsomhelst, och att man borde lägga ner folkhälsoinstitutet. Seminariet bekräftade mest mina fördomar om att nyliberaler saknar insikt om grundläggande mänsklig psykologi och inte verkar bry sig om hur de andra skulle drabbas av deras föreslagna frihetsreformer, så länge det är bra för dem själva.

På andraplats vad gäller värsta seminarium kommer ett som anordnades av Bil Sweden, med titeln “Klimatalarmister och klimatskeptiker – vem har mest fel?”. Till denna “debatt” hade de bjudit in två “klimatalarmister” och fyra klimatskeptiker, plus att de själva knappast har en miljövänlig utgångspunkt. En av skeptikerna var kristdemokraternas riksdagsledamot Lars Gustafsson, som tidigare skrivit klimatsom under sitt anförande bland annat konstaterade att det inte finns någon konsensus i klimatfrågan bland forskare. När jag konfronterade honom med undersökningar som visar att en förkrossande majoritet av forskarna anser att människans inverkan på klimatet ligger bakom klimatförändringarna hävdade han att dessa forskare inte svarar så som de egentligen vill, av rädsla för repressalier. En ganska spektakulär anklagelse får man säga! När jag försökte pressa honom ytterliggare om detta sa han bara att “Jag tar mig friheten att tänka själv, jag bryr mig inte om vad andra tycker”. Nej du Lars, det är väl rätt uppenbart att det är så.

Sammantaget var det en inspirerande vecka, men jag saknade den mer öppenhjärtliga stämningen mellan politiker från olika partier som funnits när det inte varit valår.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Kastvindar i opinionen

Politik, , , , , , , , ,

Flera opinionsmätningar har på senare tid visat på en utjämning mellan blocken och i vissa fall en ledning för Alliansen. Trots det visade SCB:s stora undersökning på en tydlig ledning för de rödgröna. Henrik Oscarsson gör på sin hemsida en betydligt mer skarpsinnig analys av detta opinionsläge än de flesta ledarskribenter. Till att börja med konstaterar han att det inte är underligt att det är skillnad mellan de olika mätningarna eftersom de skett under olika perioder. Att som DN:s Henrik Brors avfärda SCB:s mätning som en felmätning tyder därför mest på okunskap eller ideologiska motvilja mot mätningens resultat. Oscarsson lyfter även fram vad han anser vara de främsta orsakerna till att de rödgröna tappat väljare i de senaste mätningarna, bland annat följande:

“Gestaltningen av de rödgrönas politik har kommit att fokusera helt på privatekonomiska effekter och höjda skatter, vilket sannolikt missgynnar dem, istället för ideologiskt utfall i termer av ökad jämlikhet, mindre inkomstskillnader och ökad social trygghet (som är huvudavsikten med utspelen). … SVMP behöver få väljarna att lyfta blicken och fundera på frågan: “Hur många hundralappar i månaden är ett mer jämlikt och rättvist samhälle värt för dig och dina närmaste?”.”

Han konstaterar vidare att förändringen i opinionsläget främst beror på att de borgerliga lyckats mobilisera sina väljare, snarare än att väljare har bytt block, vilket stärker tesen om att valet 2010 i mycket kommer att handla om att lyckas mobilisera de egna väljarna.

Något som talar emot vinst för de rödgröna är att Socialdemokraterna tenderar att vara dåliga på att mobilisera väljare i slutskedet av valrörelsen, samt att Miljöpartiets uppåtgående kurva har planat ut något. Vad som talar för vinst för de rödgröna är att det kommer vara ett rekordstort antal förstagångsväljare i valet i år, och bland unga finns det en klar majoritet för de rödgröna. Men då hänger det på att man mobiliserar dem att rösta. Förslagsvis bör de rödgröna lyfta fram Folkpartiets och Centerpartiets förslag om att sänka lönerna för ungdomar, det skulle kunna göra susen.

Moderaterna riskerar dessutom att äta upp sina allierade, och även om det är osannolikt finns det en risk för att Centern eller Kristdemokraterna trillar ut ur riksdagen. Det blir definitivt en spännande valrörelse. All bets are off.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Blockpolitik som förolämpning

Politik, , , , , , , , ,

Niklas Ekdal har skrivit ett bra debattinlägg på DNs debattsida. Hans tes är att blockpolitiken, som den bedrivs idag, leder till ökat politikerförakt och röstskolk, och öppnar upp för missnöjespartier som Sverigedemokraterna. För en gångs skull håller jag med honom, blockpolitiken sprider ett löjets skimmer över den politiska situationen i Sverige. Väljarna är inte dumma, de förstår ofta när det handlar om politiskt spel till skillnad från en genuin vilja att göra det som är bäst för landet. När politikerna då försöker få det att framstå som att det är en avgrund mellan de olika alternativen tappar man förtroende för dem. Själv stör jag mig något ofantligt på att Tomas Östros inte kan tagga ner lite och åtminstone försöka framstå som förnuftig. För att inte tala om Centerpartiet som verkar ha glömt att de sitter i regeringsställning och istället ägnar all tid åt att smutskasta Miljöpartiet.

Den intressanta frågan är dock varför de gör detta? Tror de verkligen att denna typ av uppträdande ger något utslag i röstsiffrorna? Det är klart att den som lyckas sälja in sin verklighetsuppfattning till väljarna har ett försprång. Men är verkligen bästa sättet att göra det att skrika “kommunist!”? Uppenbarligen tycks det inte vara så för Centerpartiet med tanke på deras opinionssiffror. Moderaterna är inte mycket bättre, Schlingmann har ju även han uttalat en fatwa mot de rödgröna. Heder dock åt Anders Borg som ofta (men inte alltid) uppvisar en civiliserad stil som debattör, och som inte brukar sänka sig till de lägsta angreppen (det har de Kristdemokraterna till). Med den effekt att han framstår som mer sympatisk och trovärdig.

För att sammanfatta: detta med smutskastning och överdrivet fientlig retorik är en problem på båda sidor av blockgränsen, och jag uppmanar, precis som Niklas Ekdal, alla politiker att tänka över om det är värt att sälja ut långsiktiga politiska beslut för kortsiktig makt, och om den nuvarande retoriken verkligen ger er det som ni vill ha.

Moderater blir socialdemokratiska inför valet

Politik, , , , ,

Det var stor humor att läsa Per Schlingmanns uttalanden från Moderaternas kommun- och landstingsdagar i DN:

– Det är viktigt med en stark offentlig sektor!

– Vi måste värna full sysselsättning!

– Vi ser strukturella problem med att kvinnor tjänar mindre än män!

Finns det överhuvudtaget någon som litar på det som kommer ur den mannens mun? Och hur känns det för gammelmoderaterna att få höra sånt här? Det tycks som att strategin inför denna valrörelse bygger på huvudsakligen två punkter:

Framstå som Socialdemokrater själva, för att göra det mindre intressant att rösta på S.
Klanka ner på motståndarna, hellre än att tala om sin egen politik.

Tomas Agdalen skriver även han om socialdemokratiseringen av Moderaterna, men till skillnad från honom tror jag fortfarande att det finns stora skillnader mellan partierna och att det helt enkelt handlar om retorik från Schlingmanns sida. Däremot tror jag precis som Tomas att det riskerar att leda till att väljare går till mer extrema partier,  som Sverigedemokraterna.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Missnöjet jäser bland Moderater

Politik, , , ,

Fokus har skrivit en mycket läsvärd artikel om läget inom Moderaterna inför valet, där de intervjuat olika borgerliga politiker och statsvetare. Bilden som framkommer är att den moderata ledningen får hård kritik av medlemmarna. Reinfeldt sprider rädsla, Borg har för mycket makt, Schlingmann är ytlig.

Enligt källor har Reinfeldt skapat en kultur som gör folk omkring honom rädda. Antagligen syftar man då till alla de moderater som fått avgå under mandatperioden, nu senast pressekreteraren Edvard Uunsgard. Detta har enligt en del av de intervjuade politikerna i artikeln lett till att de moderata politikerna hela tiden riskminimerar, för att inte åka ut.

Schlingmann får kritik för att vara ytlig och för att driva PR-byrå snarare än att jobba med politik. Inför förra valrörelsen var man noga med att inte skälla på Socialdemokraterna utan att tala om sin egen politik. Nu när man sitter vid makten kör man paradoxal med den omvända strategin: nu ska S svartmålas. Gärna vill ha lyfta fram Lars Ohly som ett kommunisthot. Men flera alliansmedlemmar är skeptiska till den taktiken.

– Jag vill att han ska tala om framtiden, vad alliansen vill. Lars Ohly har visserligen en usel politik, men det går inte ens att skrämma barn med Ohly, säger Johan Hammarqvist (c), politisk redaktör för Norra Skåne och tidigare nära medarbetare till Maud Olofsson.

Borg kritiseras för att ha för mycket makt och för att utnyttja situationen med krisen för att säga nej till en mer traditionell Moderat politik, som han själv inte verkar tro på.

– Han säger nej så njutningsfullt … Det retar moderater när de ser att han inte står på deras sida, säger en inflytelserik allianspolitiker.

Sedan handlar det förstås om politiken. Många av Alliansens kommun- och landstingspolitiker har nog svårt att försvara försämringar av a-kassan och sjukförsäkringen, och kanske ovana att sitta vid makten och faktiskt försvara den politik som förs. En del moderater i artikeln frågar sig vad som hänt med den interna debatten, eller varför inte Reinfeldt gav sitt stöd till Christina Husmark-Persson när hon skulle försvara sjukförsäkringsreformen. Som någon säger:  Fredrik är en duktig statsminister, men vi tycker att han är en usel partiledare.

Artikeln är framför allt intressant eftersom den ger en glimt av vad som händer inom ett parti som annars brukar vara ganska duktiga på att hålla upp en fasad utåt. Vi får se vad som händer med missnöjet nu när skandalen kring röstfusket bland Stockholmsmoderaterna verkar fortsätta växa.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Miljöpartiet får högsta siffrorna någonsin i senaste demoskop

Politik, , , , , , , , , ,

Bild tagen från Expressen

Svenska dagbladet och Expressen skriver idag om den senaste opinionsmätningen från Demoskop som visar att de rödgröna ökar sitt försprång gentemot alliansen. De rödgröna får 52.4 % av rösterna, medan alliansen får 43.7 %, och skillnaden blir alltså 8.7 procentenheter. Den största ökningen i mätningen står Socialdemokraterna för, medan Kristdemokraterna har den största minskningen. Miljöpartiet ökar till 11 % i mätningen, och får därmed sin högsta siffra någonsin i Demoskopmätningarna. Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna hamnar båda utanför riksdagen, och även Centerpartiet ligger farligt nära spärren.

Man får väl hålla med Kent Persson att det knappast är läge för alliansens medlemmar att ge upp, men det verkar onekligen ganska motigt. Vanligtvis brukar skillnaden mellan blocken minska ju närmare valet man kommer, men historiskt sett bara med ca 1.5 % i genomsnitt, enligt statsvetaren Henrik Oscarsson. Om det gäller även i detta val ser det alltså mörkt ut för alliansen.

Inte undra på att Moderaterna nu ser det som sitt främsta mål att svartmåla Miljöpartiet. När partier börjar beställa opinionsundersökningar för att racka ner på andra partier, då vet man att det kommer bli en smutsig valrörelse. Kommer det då ge någon utdelning för Moderaterna att göra detta? Möjligen, men Centerpartiet har redan försökt med en rad artiklar utan att det vare sig verkar ha lyft Centern eller ha sänkt MP. En förklaring till detta kan vara att väljarna känner igen smutskastning och inte uppskattar den typen av politiskt spel. Tvärtom verkar många uppskatta att politikerna håller god ton gentemot varandra. En annan förklaring kan vara att väljarrörligheten främst sker inom de olika blocken.

Enligt artikeln i Expressen tycks det som att M riktar in sig på vissa formuleringar i MP:s partiprogram som anses kontroversiella. Men frågan är om inte det finns konstiga formulering och idéer i de flesta partiers partiprogram? Visioner som medlemmar vill ska finnas med men som sedan ingen i praktiken arbetar för att genomföra.

Jag hoppas att Miljöpartiet kommer att försöka hålla sig över den låga nivån och inte dras in för mycket i denna politiska smutskastning. Det tror jag att man bara kan vinna på.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,