Tag Archives: Nyliberalism

Carema-skandalen: mer kontroll eller mindre vinst?

Rapporter om missförhållanden på boenden som drivs av vårdkoncernen Carema fortsätter att strömma in. Nu senast rapporteras att en man på boendet Korsnäsgården i Falun lämnats döende framför TV:n, fullpumpad med morfin, där han till slut avlidit. Det hela uppdagades då en praktikant larmade. Vidare visar det sig att Carema inte haft tillgång till dietist och sjukgymnast vilket varit ett krav i avtalet. Praktikanten som avslöjade det hela anklagas av Carema för att ha brutit mot tystnadsplikten. Svenskt Näringsliv har tidigare skrivit om hur Caremas övertagande varit ett lyft för boendet, undrar vad de skulle skriva idag?

Efter den storm av kritik som rapporterna om missförhållanden väckt försöker nu olika liberala debattörer rädda det som räddas kan av viljan att ha vinstdrivande företag i välfärden. Peter Wolodarski skriver i DN att det man visserligen kan kritisera företaget för ”en företagskultur där ägarna – i det här fallet riskkapitalister – inte är intresserade av uthålligt engagemang utan av mesta möjliga vinst på kort sikt.” Men samtidigt är slutklämmen i hans krönika att vi inte får låta skräckexempel som dessa förstöra för andra vinstdrivande företag inom välfärdsektorn genom att till exempel förbjuda vinstuttag, då det skulle ”hämma nyutveckling och försvåra spridning av best-practice”.

Det som liberala debattörer med flera verkar vägra att erkänna är att vinstmaximering som drivkraft kan utöva någon påverkan i sig på hur man bedriver sin verksamhet. Som Johan Alvehus, ekonomie doktor, skriver i SvD så är välfärdssektorn inte att betrakta som en marknad i ordets rätta bemärkelse, eftersom företagen har svårt att öka intäkterna genom att rekrytera nya kunder i någon större utsträckning. Det som återstår att göra för att maximera vinsten är att minska på utgifterna, genom olika typer av ”effektiviseringar”. Verksamhet inom välfärden är dock välkänt svår att effektivisera, så vad det i praktiken innebär är ofta minskad personalstyrka eller andra neddragningar(1, 2, 3, 4).

Självklart är det inte så att vinstdriven verksamhet automatiskt blir dålig. Men man kan inte bortse från att det därmed finns en inbyggd drivkraft att skära ner på verksamheten för att öka utdelningen till ägarna. Och man kan fråga sig hur mycket mer kostnadseffektiv verksamheten blir om en stor del av de skattepengar som finansierade verksamheten ändå försvinner i vinst eller till skatteparadis? I Stockholm skryter Capio om att St Göran är mer effektivt än andra akutsjukhus, men vägrar samtidigt lämna ut statistik för visa att det verkligen stämmer.

Vad ska man då göra åt det hela? Mer kontroll ropar Wolodarski och Svenskt näringsliv.  Maria Larsson (KD), ansvarig minister, anser att personalen måste ha mer civilkurage och rapportera missförhållanden samt att kommunerna ska öka sina kontroller.

Värst tycker jag nog Maria Larssons utspel är. Man får känslan av att det bara är personalens eller kommunens fel att gamla människor får ligga i nedkissade blöjor, inte ord om företagets ansvar. Att tro att mer kontroll kommer lösa problemen är också naivt, även om det skulle kunna förbättra situationen. Det går inte att ha total kontroll över verksamheten oavsett hur mycket resurser man avsätter. Och de resurserna som avsätts till en växande kontrollapparat skulle antagligen ha gjort större nytta i vården.

Det är ett problem att Miljöpartiet har svårt att veta vilken fot man ska stå på. Helt klart är att en stor del av väljarna är kritiska till vinst i välfärden. Det gamla partiprogrammet har ganska skarpa skrivningar kring kapitalism och välfärd. Men det finns många olika åsikter inom partiet och vissa är minst lika positivt (naivt?) inställda till dessa företag som nyliberalerna. Det är tråkigt eftersom det innebär att man försitter chansen att komma med konstruktiva och handlingskraftiga förslag vid sådana här tillfällen.

Mina förslag är följande:

  • Förbjud eller sätt en gräns för hur stor del av omsättningen i välfärdsföretag som får tas ut i vinst
  • Täpp igen luckorna i lagen som gör det möjligt för företagen att flytta vinsterna utomlands, alternativt svartlista dessa företag så att de inte får delta i upphandlingar
  • Säkra medarbetarnas rätt till skydd när de rapporterar om missförhållanden
  • Ändra rutinerna för anmälan enligt Lex Sarah så att medarbetarna inte behöver anmäla till verksamhetens egen chef som själv ska utreda eventuella problem (Ja, det fungerar faktiskt så idag!)
  • Skapa förutsättningar för mindre företag och organisationer att bedriva välfärdsverksamhet. Idag domineras marknaden i allt högre grad av de stora riskkapitalbolagsägda företagen. Genom att ställa andra krav i upphandlingar kan man gynna de små aktörerna.

Vad är förresten Caremas svar på det hela? Man har uppgett att man ska sluta använda det kritiserade programmet som ger bonus för besparingar, åtminstone under 2011. I övrigt har reaktionerna inte tytt på någon särskild insikt i problemen. Bland annat anklagar man personal som larmat om missförhållanden för att ha brutit mot tystnadsplikten och uppger att patienten som fick sova fick sova på golvet när det inte fanns någon säng valt det själv. Roligast är kanske att man på Caremas boende Koppargården valt att säga upp sina prenumerationer på DN. Det kallar jag handlingskraft.

Läs förövrigt gärna Johannes Forsbergs utmärkta krönika på ämnet i Expressen.

Hälsoval istället för vårdval om de rödgröna vinner valet

Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna i Stockholm presenterar idag på DN:s debattsida ett gemensamt alternativ till Alliansens vårdvalsmodell för primärvården. Alliansens modell har fått kritik bland annat för att man har skrotat den extra ersättningen till vårdgivare i socioekonomiskt svaga områden, att den inte tar hänsyn till att olika individer har olika vårdbehov samt att den leder till överetablering i resursstarka områden som i innerstan.

De rödgröna kommer istället gå till val på en så kallad “Hälsovals-modell” som i högre utsträckning tar hänsyn till den faktiska ohälsan i fördelningen av resurser mellan olika vårdgivare. Dels tänker man använda sig av vetenskaplig beprövade beräkningsmodeller för att värdera socioekonomisk hälsa i olika områden samt de enskilda patienternas vårdtyngd. Dels vill man stoppa den fria etableringen så att landstinget i högre utsträckning kan påverka var nya vårdgivare, både offentliga och privata, etablerar sig.

Förslaget är efterlängtat. Att vården ska drivas efter vinst istället för efter behov riskerar att leda till stort resursslöseri. Behöver jag nämna USA? Jag antar att borgerliga företrädare anser att fri etablering på sikt leder till en optimal vård. Exakt hur detta skulle gå till är dock oklart, samt varför företag skulle vilja etablera sig i områden med sjukare invånare om man inte får högre ersättning för dessa än för friskare patienter. Det borde inte heller komma som någon överraskning att det nuvarande systemet leder till ökad kvantitet snarare än kvalitet eftersom det är just för kvantitet man får betalt. Filippa Reinfeldt brukar framhäva att Vårdval Sthlm har ökat tillgängligheten, och lutar sig mot siffror som säger att antalet besök i vården ökar. Det är väl bra, om nu vården varit svårtillgänglig tidigare. Men risken är att denna ökning av besök inte har gynnat de som faktiskt behöver det.

En stafettläkare som jobbade på en privat vårdcentral i samma veva som Vårdval Stockholm infördes sa till att “Nu kommer det bli urinvägsinfektioner och halsinfektioner så det skriker om det”. Med det menade han att det var dessa patienter som skulle prioriteras eftersom de går snabbt att undersöka och man därmed kan klämma in många på kort tid. Som man har kunnat läsa tidigare var detta tydligen inte heller något unikt för denna vårdcentral. Att besöken ökar kan alltså lika gärna ses som negativt. Det viktiga är förstås att de som bäst behöver vård får det och att resurserna fördelas på effektivt sätt. Jag tror att hälsovalsmodellen kan vara ett steg i rätt riktning för att uppnå detta.

Birgitta Rydberg menar i ett svar till de rödgrönas utspel i DN att man inom Alliansen redan håller på och undersöker samma ersättningsmodeller. Detta verkar positivt eftersom det då finns hopp om ett bättre vårdsystem som kan vara längre än en mandatperiod. En annan fråga som är viktig för en välfungerande primärvård är att man kan behandla psykisk ohälsa, då en tredjedel av patienterna söker till vårdcentralerna på grund av detta. På sin blogg skriver Birgitta att:

“Det ekonomiska utrymmet för psykosociala besök, hos kurator eller psykolog på vårdcentralen eller husläkarmottagningen, fördubblades med Vårdval Stockholm. Besöken ökade med tio procent 2008 och minst det dubbla 2009.”

Det låter ju finemang och det var onekligen ett steg i rätt riktning. Men Birgitta glömmer bort att nämna att vårdvalsmodellen bara specificerar att vårdcentralen ska ha tillgång till “psykosocial kompetens”. Det går alltså lika bra med en “samtalsterapeut” som man då och då skickar en patient till som att ha flera psykologer anställda. I samma veva som man införde Vårdval Stockholm sparkades 8 av de 14 psykologer som arbetade inom primärvården i Stockholm, eftersom att ersättningsnivåerna för psykologsamtal var för låga. Detta gör att det blir en förlustaffär för en vårdgivare att anställa psykologer och riskerar att leda till en utarmning av den psykiatriska kompetensen i Stockholms primärvård.

Läs mer om förslaget i DN, Tv4, Dagens Medicin och Läkartidningen.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Betong-Centerns desperation

Centerpartiet har gått från att vara en miljömedvetet, pragmatiskt mittenparti till ett nyliberalt, motorvägskramande högerparti. Vad hände egentligen?

En del av svaret står att finna i de utmärkta dokumentärerna om riksdagspartierna som SVT gjorde inför förra valet. Programmet om Centerpartiet hade titeln “Högersvängen” och handlar om hur de borgerliga partiernas ungdomsförbund hade gemensamma möten hos Timbro, och därefter gick ut till sina moderpartier och verkade för en omsvängning mot höger. Mest tydligt blev detta hos Centern. Ungdomsförbundet kuppade bort några av de gamla centerpartisterna och ersatte dem med nya, mer högerinriktade. Olof Johansson straffades ut för sitt samarbete med Socialdemokraterna och ersattes av Lennart Dahleus. Denne visade sig dock även han vara svårstyrd och ovillig att offra sina ideal för att bli en del av borgerligheten, så han fick snart gå han med. Dahleus är numera ordförande för svenska Greenpeace.

Högersvängen tycks ha fortsatt sedan partiet kom i regering. Man släppte sitt kärnkraftsmotstånd, man vill avskaffa LAS och man anser numera att motorvägar är ett mer miljövänligt alternativ än kollektivtrafik. Centerns ungdomsförbund vill avskaffa folkhälsoinstitutet, eftersom “det inte finns någon folkhälsa, bara individers hälsa”!

Förändringen har inte gått obemärkt fram hos partiets egna medlemmar. Många har protesterat, men så länge opinionssiffrorna stiger brukar protesterna vara ganska lågmälda. Nu stiger dock inte siffrorna. I både Synovates och Sifos senaste undersökningar ligger partiet nu runt 5% strecket. På DN debatt i maj gick Börje Hörnlund, centerpartist och tidigare arbetsmarknadsminister, till kraftig angrepp mot Maud Olofsson. Hennes politik är en katastrof för C, menar han och hävdar att hon raserar partiets värdegrund. Vidare anser han att partiet har tappat sin lokala förankring och blivit mer toppstyrt.

Mot bakgrund av detta är det kanske inte så förvånande att C nu ger sig på Miljöpartiet i olika inlägg i media. MP står ju för en stor del av det som C brukade stå för: miljömedvetenhet, decentralisering, demokratifrågor. MP är ett pragmatisk mittenparti som det går bra för. Och vad ska man då göra om ens egen politik inte ger några röster? Då kan man försöka svartmåla motståndarna och skönmåla den egna politiken. Som jag har skrivit om tidigare är det dock inte bara MP som man nu gör till sina fiender. En lång rad miljöförbund, forskare och statliga instanser har avvisat förslaget om Förbifart Sthlm som nu C tillsammans med sina borgerliga kollegor lägger fram. Det handlar inte om ideologi – alliansens förslag kommer innebära ökade utsläpp och köer jämfört med en satsning på kollektivtrafiken.

Det ska bli mycket intressant att se hur väljarna belönar Centern för deras omsvängning i nästa val. Jag tror knappast att de riskerar att åka ut, och Maud Olofsson har uppebarligen karisma. Men jag tror inte heller att stureplansliberalerna är tillräckligt många för att lyfta partiet. Risken är stor att Moderaterna äter upp en hel del av dessa väljare, och att en del av de gamla väljarna lämnar partiet för till exempel… Miljöpartiet.

Läs vad andra skrivit om Centern i: Dagens Arena, Folkbladet, Aftonbladet, SvD.

På Newsmill: Peter Eriksson och Maria Wetterstrand (MP), Paulo Silva (MP), Rune Lanestrand, Åsa Westlund (S), Nima Gholam Ali Pour (S)

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , ,