Tag Archives: Politik

Landstingens vara eller icke vara

På KD:s riksting som inleddes på torsdagen öppnade Göran Hägglund upp för en “förutsättningslös utredning” kring organiseringen av vården i Sverige, och för att landstingen till och med skulle kunna läggas ned. Göran fick genast kritik för detta av ett kristdemokratiskt regionråd (som måhända kände sin egen tjänst hotad) som menade att:

Att avskaffa landstingen skulle också innebära ett demokratiskt problem, enligt henne. Hon påpekar att vårdfrågor tillhör de frågor som engagerar medborgarna mest och att det därför är viktigt att det är lätt att ta kontakt med politikerna.

Nu kan man fråga sig om medborgarna tycker att det är särskilt lätt att få tag i sina landstingspolitiker i nuläget (Filippa Reinfeldt i Stockholm är ett avskräckande exempel). Och hur många vanliga medborgare vet egentligen vad landstinget är och vad de gör? Pröva att gå ut på stan och fråga folk, det kommer vara rätt få som kan svara. Landstingen har med andra ord redan ett stort demokratiskt problem.

Göran har ändå en poäng i att vissa saker fungerar dåligt när de är uppdelade på så många olika aktörer i ett relativt litet land som Sverige. Till exempel är det många av de som arbetar inom vården, inklusive mig själv, som svurit över att alla landsting har olika journalsystem – som dessutom är mer eller mindre dåliga allihopa. Inget enskilt landsting tycks ha de ekonomiska musklerna och kompetensen för att upphandla ett vettigt journalsystem, inte ens Stockholm. Nu är det ingen enkelt match att tillverka sådana system, eftersom kraven på tillförlitlighet är oerhört höga. Men många system är rent skrattretande, både vad gäller funktionalitet och användarvänlighet.

I denna och liknande frågor skulle jag gärna se staten peka med hela handen. Då skulle man kanske kunna ta fram ett system som är flexibelt, stabilt och användarcentrerad. I dag får man lätt känslan av att systemen är skapade av tekniker för tekniker. Det skulle dessutom underlätta kommunikationen mellan vårdgivare i olika landsting avsevärt om man hade samma system.

Ett annat problem är för patienter som söker vård i annat landsting än de som de är skrivna i. Det kan vara aktuellt för personer som arbetspendlar, bor nära gränsen mellan två län eller kanske spenderar sommaren i ett annat län än där de är skrivna. Det har då visat sig kunna bli oerhört komplicerat att få vård, bland annat för att ersättningssystemen ser olika ut i olika landsting. Det kan leda till att vårdgivare inte vill ta emot utomlänspatienter, då de inte får lika hög ersättning för dem, eller tvärtom, att utomlänspatienter får gå före de egna invånarna för att de genererar en högre ersättning.

Det tredje problemet är det som Hägglund själv lyfter, ojämlikheten inom vården. Här är frågan mer komplex. De olika länen har olika förutsättningar och det är inte självklart att det skulle bli bättre för att staten tog över eller att samma villkor gällde över hela landet.

Sen ska man inte tro att man kan lösa allt genom att lägga ner landstingen, någon form av lokal förankring måste fortfarande finnas. Men Hägglunds förslag, att “starta ett förutsättningslöst arbete där många deltar och vi prövar vad som kan vara den bästa vägen” låter ändå för mina öron helt rimligt.

Mina förslag:

  • Låt staten eller annan nationell aktör ta ansvar för vårdens IT-system. Ta fram ett system som är användaranpassat, stabilt och flexibelt, och som alla landsting får använda.
  • Ge patienter rätt att söka vård i vilket landsting de vill under högkostnadsskydd, oavsett om det gäller akut eller planerad vård, primärvård eller specialistvård.
  • Tillsätt en utredning i linje med Hägglunds förslag, där man förutsättningslöst försöker hitta lösningar på de problem som finns med dagens system, till exempel hur man kan underlätta för medborgarna att få inblick i hur sjukvården och trafiken styrs. Vare sig det ska vara via landsting, stat eller på annat sätt.

 

Motvind för Alliansen

Flera undersökningar visar nu att folk tycks ha tröttnat på Alliansens politik. Nyligen kom en undersökning genomförd av SIFO som visar att en majoritet av svenskarna inte vill ha vinstuttag inom välfärden. En undersökning som Novus genomfört på uppdrag av SVT visar att svenskarna tycker att välfärden har blivit sämre. Inte ens Moderaternas egna väljare tycker att det blivit bättre sedan förra valet. Ytterligare en undersökning, denna om förbifarten, visade att Stockholmarna visserligen är positiva till projektet (som man väl är till de flesta satsningar på ens egen stad) men när det ställs emot kollektivtrafiken visar det sig att en majoritet är för satsningar på kollektivtrafiken istället.

Det kanske inte är så konstigt att opinionsläget ser ut som det gör? Oppositionen gör nog rätt i att hamra in att valet nästa år står mellan skattesänkningar eller satsningar på välfärden.

Svenskar har högsta marginalskatten, betalar mindre än de flesta

Idag skriver DN i en artikel att “Sverige har de högsta skatterna”. Nåväl, när man läser vidare visar det sig att Sverige enligt artikeln har de högsta MARGINAL-skatterna, dvs höga skatter för de som tjänar allra mest. Å andra sidan kommer Frankrike snart att gå om Sverige på den punkten då Hollande planerar en 75 % marginalskatt för de rikaste.

Intressant blir det dock när man läser hela artikel, då det visar sig att läget ser annorlunda ut om man räknar in obligatoriska sociala avgifter, som t ex pensionsavgifter eller sjukvårdsavgifter. I t ex Tyskland betalar alla medborgare höga avgifter för sjukvård, som ligger utanför själva skatten. Om man räknar in dessa visar det sig att Sverige hamnar på plats 20, alltså en betydligt mer blygsam placering.

Något säger mig att det inte är den mer nyanserade delen som kommer lyftas fram i debatten.

Medborgarnas obegripliga tålamod

Idag sänds ett program på SVT där det enligt DN uppdagas att Carema, som varit inblandade i skandaler på vårdboenden på sista tiden, har ett bonussystem som ska uppmuntra cheferna att spara in på verksamheterna. I sig inget anmärkningsvärt, men satt i sammanhanget med den bristfälliga vården som man gett sina boende blir det minst sagt obehagligt. Det tycks uppenbart att besparingarna har drabbat patienterna när man hör tidigare anställda berätta:

“Sedan Carema tog över verksamheten på Koppargården utanför Stockholm vittnar anställda om att det har sparats in på det mesta.

-Man fick handla för en viss summa i veckan. Blöjor, tvättlappar, handskar och allt det här. Men de sänkte det och det fick inte kosta så mycket, säger Christina Ankerhag, som tidigare var undersköterska på Koppargården.”

Vad säger Carema? Jo, patienten som fick sova på golvet eftersom det inte fanns någon säng beror på att “kunden själv har velat sova på golvet“. Vad säger den ansvarige politikern, Maria Larsson, äldreminister (KD)? Jo:

– Anställda måste visa civilkurage, var äldreminister Maria Larssons recept mot vanvården

Alltså ingenting om hur man bör handskas med denna typ av företag som så grovt missköter sina uppdrag, vården av de allra mest utsatta. Nej, istället är det personalen, som ska anmäla missförhållanden till sin närmaste chef, som i sin tur ska utreda och bedöma om det bör göras en anmälan. Inte heller Joakim Larsson (M), äldreborgarråd, Stockholms stad, verkar ha något bra svar på hur man ska kunna undvika liknande situationer i framtiden. Hans “debatt-artikel” i DN Sthlm är i stort sett helt intetsägande. Joakim pratar på om allt bra som gjorts och man får intrycket av att allt egentligen är bra, det måste bara till lite mer uppföljning, arbetet måste “växlas upp”, vi behöver “öppna upp för dialog med såväl äldre som anhöriga, verksamhetschefer och medarbetare”. Något konkret förslag står dock inte att finna bland alla dessa floskler.

Här måste jag hålla med DN:s ledarredaktion, det måste ske en förändring av systemet för anmälan om missförhållanden. Att som Maria Larsson, lägga allt ansvar på den enskilde arbetaren är helt orimligt. Att som Joakim, inte komma med några konkreta åtgärder, är oansvarigt.

För mig är det oförståeligt att medborgarna accepterar att detta får fortsätta. Eller snarare: att man accepterar detta visar kanske hur långt omställningen av mentaliteten i samhället kommit. Vi accepterar helt enkelt att man måste kunna göra vinst på välfärden, trots att det finns verksamheter som drivs ideellt och verkar klara det utmärkt. Begreppet valfrihet har alltmer kommit att handla om rätten för företag att ta stoppa skattepengar i egen ficka, än rätten för den enskilda individen att välja den leverantör som ger den bästa vården. Om det senare hade varit i fokus borde Alliansen till exempel ha stärkt konsumentskydd och konsumentombudsmännen, snarare än ha skurit ner på dem. Man skulle enkelt kunna införa en begränsning för hur mycket vinst man får ta ut inom välfärdssektorn. Man skulle kunna skapa ett system som i högre utsträckning gynnar små företag och ideella organisationer, för att få en verklig mångfald bland utövarna.

Detta skulle man kunna göra, men man har valt att inte göra det. Och det accepterar vi.

Kraftig ökning för MP i ny Demoskopmätning

I Demoskops opinionsmätning som presenteras i Expressen i dag går Miljöpartiet kraftigt framåt till 12,6 %, den högsta siffran någonsin för partiet i Demoskop. Fokus i mätningen är främst på Socialdemokraternas tapp, vilket knappast kan anses som oväntat. Man kan även notera att samtidigt som S tappar, går det fortsatt utför med Alliansens småpartier. KD hamnar utanför spärren på 3.2 %, Folkpartiet fortsätter minska (till ett stöd som känns mer rimligt utifrån hur lite partiet tycks prestera numera) och Centerpartiet har inte lyckats lyfta trots sin nya partiledare.

Det är också positivt att se att både MP och V ökar mer än S tappar, vilket kan tolkas som att MP inte bara stjäl väljare från S. Om utvecklingen håller i sig och MP fortsätter vara ett parti med tvåsiffrigt stöd kan man kanske ha en riktig chans att förändra det förstelnade politiska landskapet i Sverige till nästa val.

Se även Makthavare.se’s sammanställning av opinionsläget.

Moderaterna                    33,4 (+0,7)

Folkpartiet                       5,1    (-1,1)

Centerpartiet                   4,9    (-0,9)

Kristdemokraterna          3,2    (-1,5)

Socialdemokraterna         26,6 (-1,6)

Vänsterpartiet                  6,7    (+2,1)

Miljöpartiet                      12,1 (+2,1)

Sverigedemokraterna      6,0    (+0,1)

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Mobboffrets revansch

Åsa Moberg har skrivit en krönika i DN som sammanfattar det som jag ofta tänkt för mig själv. Det handlar om hur etablerade media och partier från första stund hånade Miljöpartiet och hur analytiker och experter spådde att partiet aldrig skulle komma in i riksdagen. Det är förstås lätt att vara efterklok och kanske är det inte konstigt att få trodde att partiet skulle komma någon vart, det har ju faktiskt tagit ganska lång tid för oss att få lite ordning på organisationen. Men tonläget fortsätter i Moderaternas flitigaste partimegafon, det vill säga DNs ledarsida. Men i dessa dagar av historierevisionism kan det vara värt att påminna sig om att till exempel Fredrik Reinfeldt inför valet 2006 deklarerade att miljön inte var någon viktig fråga.

Lite citat från krönikan:

Nu är Miljöpartiet det tredje största partiet. I år, efter partiledningens utspel om att 250 000 svenskar ska ta fram Miljöpartiets politik (DN Debatt 30/10) lär de gamla överlägsna tonfallen dyka upp igen. DN:s ledarsida oroade sig redan dagen därpå, under rubriken ”Övermodigt språkrör” för hur Miljöpartiet ska klara administrationen av denna gigantiska studiecirkel. Tack för omtanken! När blev övermod fel i politiska sammanhang?

För hundra år sedan var den manliga borgerligheten bekymrad för kvinnlighetens förfall om kvinnor skulle få rösträtt. De övermodiga kvinnorna stod på sig, liksom arbetarna som inte heller välkomnades in i politiken av den tidens rösträttsinnehavare: vita män med pengar.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Hyckleri om migrationspolitiken

Kristdemokraternas migrationspolitiske talesperson skriver idag på Aftonbladet att det är inhumant med utvisningen av den demenssjuke Ganna. Man skyller på Socialdemokraterna och beslut som de fattade 1996. Beslutet togs dock som jag förstår det med stöd av både Moderaterna och Centerpartiet. Att man själv suttit med i regeringen sedan 2006 tycks ha gått Kristdemokraterna förbi. Nu ligger ett förslag om någon typ av förändring av lagstiftningen i höstens budget enligt KD. Man kan undra hur det kan ha tagit 5 år innan man kom till skott, om man nu ända sedan 1996 tyckt att detta var felaktigt?

Apoteket – sveriges sämsta avreglering?

Mycket kan man säga om de olika avregleringar som genomförts av den Moderatstyrda alliansen och Socialdemokraterna innan dess. Avregleringen av elmarknaden, tågtrafiken, vården, hemtjänsten… Alla har de visat på problem och brister som uppstår när man försöker konkurrensutsätta verksamhet som inte verkar inom en marknad i ordets rätta bemärkelse, till skillnad från mat eller hemelektronik. Priset för dessa avregleringar har som vanligt betalats av de enskilda medborgarna och framför allt de som inte har lika stor möjlighet att utnyttja sin rätt att välja, exempelvis sjuka som inte förmår åka längre sträckor för att ta sig till en ny vårdcentral. Effekterna av avregleringen av elmarknaden ska nu granskas på uppdrag av riksdagen. Konsekvenserna av de olika privatiseringarna granskas noga i den utmärkta boken “Sälj hela skiten“, som rekommenderas för den som är intresserad av frågan.

Frågan om privatiseringar har aktualiserats under den senaste tiden efter att SNS släppte en rapport där man konstaterade att effekterna av privatisering och konkurrensutsättning inte studerats tillräckligt mycket. Kort sagt att det verkar ha funnits ett ointresse för att ta reda på om de avregleringar man genomfört haft någon positiv effekt överhuvudtaget. I de fall där det finns data kunde inte SNS se någon större skillnad i mellan olika aktörer.

Den sämsta avregleringen hittills måste dock vara Apoteksmonopolets avskaffande. DN skriver om detta igår. Här hade man alltså en verksamhet med mycket stort förtroende hos medborgarna, en verksamhet som erbjöd en för många livsnödvändig tjänst och där det var svårt att se hur en avreglering skulle kunna förbättra något för kunderna. Trots detta genomfördes avregleringen och vi kan nu konstatera det som olycksfåglarna siade om – förtroendet har sjunkit, servicen har försämrats, arbetsmiljö har försämrats. Inte heller har det skett någon prispress. På vissa platser och köpcentrum finns nu tre till fyra olika apoteket som säljer så gott som exakt samma saker. Det kan knappast vara ett resurseffektivt användande av skattebetalarnas pengar.

Låt mig illustrera konsekvenserna av Apotektets avreglering med en berättelse från mitt eget liv. Härom dagen skulle jag hämta ut tre mediciner, ett receptfritt och två receptbelagda antibiotika. Jag gick till det närmaste apoteket där jag befann mig, i Liljeholmens centrum. Där kunde de ge mig den receptfria medicinen, men hade inte de två andra inne. De kunde inte heller säga om medicinerna fanns på någon av de andra apoteken i centrumet, eftersom de hörde till olika kedjor. Ok, någon av de andra måste ju ha medicinerna när det finns så många apotek här, tänkte jag. Jag gick till det andra apoteket där de kunde ge mig en av de receptbelagda medicinerna, men inte den andra. Samma visa där, de kunde inte säga om den fanns på andra apotek i närheten, istället hänvisades jag till Skärholmen där samma kedja hade ett apotek. Jag struntade i det och åkte istället till Hornstull där det också numera finns två apotek inom 100 meters avstånd. Gick in på ett av dessa som hörde till en tredje kedja, men inte heller där hade de medicinen.

Till slut gav jag upp och åkte in till Scheele vid centralen. Yr och illamående stod jag där och väntade i en lång kö tills jag till slut fick tag i medicinen. På väg hem kunde jag bara konstatera att det enda avregleringen bidragit för mig i detta fall var att jag fick lägga ner betydligt mycket mer tid på att få tag i det jag behövde. Nu var jag ändå relativt frisk, jag kan föreställa mig frustrationen hos någon som är svårt sjuk eller har svårare att ta sig runt i staden än jag har. Men vad gör man inte för lite valfrihet?

För att citera Lars Linder i DN angånde SNS-rapporten:

Jag börjar misstänka att det vi utsatts för i två decennier i själva verkat varit en samordnad folkuppfostringskampanj i stalinistisk skala. Ett folk av sossar och välfärdsälskare skulle en gång för alla lära sig tänka bort staten.

Och nu är vi äntligen fria.

Grön våg i Brasilien

Marina Silva fick nästan 20% av rösterna i det brasilianska presidentvalet häromdagen. Det innebär att nästan 20 miljoner brasilianer röstade på henne och att hon var den tredje mest populäre kandidaten. Marina beskrivs av tidningen fokus som “Brasiliens Maria Wetterstrand”. Hon växte upp i fattigdom bland gummitappare och engagerade sig tidigt för sociala rättigheter och mot illegal skogsavverkning i Amazonas. Hon satt tidigare som miljöminister i Lulas regering, men avgick pga missnöje med den rådande miljöpolitiken och blev istället kandidat för Pardido Verde, Brasiliens gröna parti.

Tvångsmässiga kristdemokrater

Till min stora förvåning läser jag om ett förslag från KD som inte andas homofobi, nyliberalism eller populistisk konservatism. Man föreslår att dagens system med nämndemän som utses av politiska partier ersätts med ett system som mer ska likna det som finns i USA, där alla medborgare kan bli tvingade till “jury duty”. Det vill säga en medborgerlig plikt att då och då ställa upp och döma i rättsprocesser. Deras argument för denna förändring är att dagens system inte är representativt, och detta stämmer ju definitivt: många nämndemän är i pensionsålder eller äldre, och få unga tycks lockas av dessa uppdrag. Att uppdraget fördelas av partierna bidrar säkerligen till att få som inte är politiskt aktiva känner till systemet. Den föreslagna reformen skulle därmed kunna förbättra åldersfördelningen, samt bredda det demokratiska deltagandet i samhället till folk som vanligen inte är aktiva inom politiken.

Argument emot detta kommer ifrån Tomas Bodström som menar att man i sådana fall måste gå över till att nämndemännen, som i USA, enbart avgör om den åtalade är skyldig eller inte.

“Svenska nämndemän måste ta ställning till fler komplicerade rättsfrågor som brottsrubricering, skadestånd, förverkanden. Då måste man ha ett engagemang och intresse, man kan inte tvinga människor till det.”

Tydligt är i alla fall att KD, som tidigare talat så populistiskt om frihet och varit upprörda över sådant “tvång” som att avsätta en viss del av föräldraförsäkringen till vardera av föräldrarna, glatt kan tänka sig att tvinga medborgarna till sådant de själva tycker är viktigt.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,