Tag Archives: Politik

Två parallella krig i Israel-palestinakonflikten

Jakop Dalunde och Maria Ferm, språkrör för Grön Ungdom, kritiserar idag på Newsmill borgerliga politiker som försvarar Israels attack mot Ship to Gaza. Utöver moderaternas Niklas Wykman rycker även kristdemokraten Anneli Enochson och folkpartisten Mattias Sundin till Israels försvar. Det verkar som att det sitter i ryggmärgen hos vissa politiker att försvara övergrepp som begås av Israel, möjligen som en motreaktion mot vänsterns Israel-kritiska hållning. Man kan fråga sig om dessa borgerliga politiker hade varit lika snabba ut med att försvara Iran om det hade handlat om ett “Ship to Teheran” som hade blivit anfallet av iranska kommandosoldater? Det verkar som att man är beredd att bortse från uppenbara folkrättsliga brott när det är Israel som begår dem.

Ett annat misstag som tycks vara vanligt på den borgerliga sidan är att dra alla palestinier över en kam. Björn Wiman lyfter i en artikel i DN idag fram problemet med detta:

“I sin magnifika självbiografi ”En berättelse om kärlek och mörker” upprepar Amos Oz på ett ställe att Israel–Palestinakonflikten handlar om två parallella krig.

Det ena är det palestinska folkets legitima kamp mot ockupationen och för rätten till ett eget land. Varje vettig människa stöder detta.

Det andra kriget förs av fanatiska islamister från Iran till Gaza och går ut på att förgöra Israel och driva judarna ut ur landet. Varje vettig människa tar lika självklart avstånd från en sådan strävan.”

Tyvärr verkar somliga, liksom Niklas Wykman, anse att alla som kämpar för palestiniernas rättigheter endast går islamisternas ärenden. Jag vågar påstå att det är tvärtom. Om palestinierna fick mer drägliga levnadsförhållanden, och kanske (gud förbjude) tillbaka en del av det land som var deras, är jag säker på att färre skulle attraheras av Hamas och deras väpnade kamp. Israels högerregering är Hamas bästa vänner.

Reflektioner kring MP-kongressen

Foto: Fredrik Hjerling

Då var den över, Miljöpartiets kongress 2010, den första som jag besökt. Mitt intryck är att det var mer välordnat än jag hade väntat mig även om det var rätt stökigt runt de så kallade påverkanstorgen. Uppsala konsert och kongress var helt enkelt inte tillräckligt stor för att man skulle kunna få nog med utrymme till dessa. Att sedan rösta om alla motioner och förslag har ju som väntat tagit sin tid. En del motioner har som väntat varit uppenbart tokiga, eller åtminstone tokigt formulerade, men det är ett pris man kan betala för en god interndemokrati, där alla medlemmar har möjlighet att lägga motioner. Dock kommer det i framtiden krävas att man har flera personers stöd för att få lägga motioner, och det är nog rimligt.

Stämningen har förstås varit mycket god, och blev inte sämre av att den senaste SIFO-mätningen ger Miljöpartiet 10.7 %. Glädjande i den undersökningen är även att Kristdemokraterna skulle trilla ut från riksdagen om mätningen besannades, och att Sverigedemokraterna hamnar under spärren. Det kan bli så att Reinfeldt får rätt i att intressen för SD kommer att minska ju närmare valet vi kommer. Men å andra sidan kan blockpolitikens retorik lika gärna spä på politikerföraktet och leda till ökade framgångar för missnöjespartiet.

Media vill förstås lyfta fram motsättningarna i partiet. I partiet finns det alltid de som vill gå längre med förslag som kortare arbetstid, medborgarlön och liknande, medan andra är mer pragmatiska. Båda av dessa grupper behövs, men själv är jag ganska nöjd med att Miljöpartiet går i riktningen mot en mer pragmatisk politik och inte tvärtom. Carl Schlyter satt och surade under Peter Erikssons tal då Peter tonade ner arbetstidsförkortning trots att kongressen röstat igenom att man ska driva detta, vilket var rätt odiplomatiskt gjort av Peter. Men jag är rätt skeptisk till att Schlyter verkar använda sin post i Europaparlamentet till att driva sin egen, mer radikala linje.

Slutligen kom Mona Sahlin och Lars Ohly på besök. Ohly läste en dikt (!) och Sahlin talade om viljan till att politik ska betyda något, att vi inte ska lämna över alla beslut till marknaden och att de rödgröna partierna kompletterar varandra på ett bra sätt. De fick bägge två stående ovationer.

Kronan på verket var att två Gröna studenter gjorde succe – Frida Johnsson, språkrör för GS, höll ett bejublat tal, och Jon Larsson, tidigare språkrör för GS blev invald till partistyrelsen, trots att han inte hade blivit föreslagen av valberedningens.

Foto: Fredrik Hjerling

Miljöpartiet kör med dubbla budskap, driver egen politik

Jag är just nu på Miljöpartiets kongress i Uppsala, där jag jobbar som diskussionsunderlättare på så kallade påverkanstorg. Det skrivs en hel del om kongressen i media, i DN, SVT och i Aftonbladet.

I borgerlig media är man förstås skeptisk till det mesta som har med Miljöpartiet att göra. Man gör sitt bästa för att hitta negativa saker att skriva om. Bland annat får man av Henrik Brors veta att vi “kör med dubbla budskap” eftersom vi har ett eget valmanifest som skiljer sig från de rödgrönas! Svenska dagbladet har skrivit en artikel där de har dragit Miljöpartiets politik till sin spets, genom att spekulera fritt hur det skulle bli om alla förslag i miljöpartiets olika valmanifest och i partiprogrammet drevs igenom. Självklart raljerar de kring politiken och har främst spekulerat i negativa effekter av andra förslag (“Sedan kärnkraftsavvecklingen och förbudet mot fossila bränslen gäller det att spara på energin”).

För det första blir inte alla politiska förslag verklighet, och när de blir verklighet ser du ofta annorlunda ut än de gör i visionerna.

För det andra kan man lätt göra sig löjlig över de flesta politiska partier om man drar deras visioner till sin spets eller främst lyfter fram de negativa aspekterna av dessa visioner.

Jag mailade till journalisten bakom artikeln och frågade om de kommer genomföra någon liknande granskning av andra partiers politik? Eller är det måhända bara Miljöpartiet som man vill raljera om. Mycket riktigt visar det sig att man inte planerar något liknande om något annat parti.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Blockpolitik som förolämpning

Niklas Ekdal har skrivit ett bra debattinlägg på DNs debattsida. Hans tes är att blockpolitiken, som den bedrivs idag, leder till ökat politikerförakt och röstskolk, och öppnar upp för missnöjespartier som Sverigedemokraterna. För en gångs skull håller jag med honom, blockpolitiken sprider ett löjets skimmer över den politiska situationen i Sverige. Väljarna är inte dumma, de förstår ofta när det handlar om politiskt spel till skillnad från en genuin vilja att göra det som är bäst för landet. När politikerna då försöker få det att framstå som att det är en avgrund mellan de olika alternativen tappar man förtroende för dem. Själv stör jag mig något ofantligt på att Tomas Östros inte kan tagga ner lite och åtminstone försöka framstå som förnuftig. För att inte tala om Centerpartiet som verkar ha glömt att de sitter i regeringsställning och istället ägnar all tid åt att smutskasta Miljöpartiet.

Den intressanta frågan är dock varför de gör detta? Tror de verkligen att denna typ av uppträdande ger något utslag i röstsiffrorna? Det är klart att den som lyckas sälja in sin verklighetsuppfattning till väljarna har ett försprång. Men är verkligen bästa sättet att göra det att skrika “kommunist!”? Uppenbarligen tycks det inte vara så för Centerpartiet med tanke på deras opinionssiffror. Moderaterna är inte mycket bättre, Schlingmann har ju även han uttalat en fatwa mot de rödgröna. Heder dock åt Anders Borg som ofta (men inte alltid) uppvisar en civiliserad stil som debattör, och som inte brukar sänka sig till de lägsta angreppen (det har de Kristdemokraterna till). Med den effekt att han framstår som mer sympatisk och trovärdig.

För att sammanfatta: detta med smutskastning och överdrivet fientlig retorik är en problem på båda sidor av blockgränsen, och jag uppmanar, precis som Niklas Ekdal, alla politiker att tänka över om det är värt att sälja ut långsiktiga politiska beslut för kortsiktig makt, och om den nuvarande retoriken verkligen ger er det som ni vill ha.

Den värsta sortens demokrati – när folk får vara med och bestämma

De senaste veckorna har det varit många intressanta utspel och politiska nyheter som jag inte haft tid att skriva om.  Dels har de rödgröna enats om att genomföra en folkomröstning om förbifart Stockholm – ska man lägga alla de pengarna på en motorväg eller hellre satsa på kollektivtrafiken? Att det blev en folkomröstning är förstås en nödlösning då man inte lyckats komma överens. Synd tycker jag att sossarna inte vågar vara mer progressiva, men det är väl rädda att de ska förlora ännu fler väljare på det. Och nu ser det ju faktiskt ut som att även huvudstaden kan hamna i rödgröna händer efter valet, enligt de senaste opinionsmätningarna. Så klart till stor del tack vare Miljöpartiet i sådana fall, som nu ligger på ca 18 % i Stockholm.

Borgerliga skribenter och politiker har förstås inte varit sena att angripa detta förslag med argument som att det är oansvarigt och att vissa medborgare överhuvudtaget inte borde få rösta. Personligen har jag dock svårt att förstå varför det skulle vara så hemskt att medborgarna får vara med och bestämma, och det är jag inte ensam om (1,2). Jag tycker knappast att vi har för mycket deltagande demokrati i det här landet, så lite mer välkomnar jag bara. Folkomröstningar leder dessutom till att folk blir mer kunniga i de frågor som beslutas om, dels genom att frågan får större aktualitet, genom att folk förstår att de faktiskt har möjlighet att påverka och genom kampanjer från de olika sidorna i frågan. Det är också bra att ett noga utrett alternativ till förbifarten nu kommer presenteras, något som saknats tidigare. När folk ser vad man kan få istället för en motorväg är det mycket möjligt att opinionen svänger över till detta.

Redan nu har det startats grupper på Facebook både för ja och nej till förbifarten. Där verkar i alla fall nejsidan leda stort. Huruvida det överhuvudtaget blir någon omröstning hänger förstås på hur det går i valet, men som det ser ut nu kan vi nog börja jobba på kampanjmaterialet…

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Paranoida vanföreställningar om Miljöpartiets politik

Den senaste veckan verkar ett antal borgerliga politiker och journalister ha fått psykosgenombrott och drabbats av svåra vanföreställningar vad gäller Miljöpartiets politik. Redan tidigare har vi sett prov på grov verklighetsförvrängning vad gäller den egna politiken (t ex Centern, där vissa medlemmar fortfarande tror att de är ett miljöparti, trots att de vill bygga motorvägar och kärnkraftverk). Men nu har det alltså spridit sig till att även innefatta Miljöpartiet.

Det är inte ovanligt att vanföreställningar kretsar kring teman som är aktuella i den samtida kulturen. Under 60 och 70-talet var det till exempel många patienter som hade fantasier som involverade KGB-agenter, radioaktivitet eller radiovågor. Nu är statlig övervakning och internet vanligt förekommande teman. Mot bakgrund av detta är det begripligt att Miljöpartiet väljs ut eftersom partiet ligger såpass rätt i tiden.

De aktuella vanföreställningarna kretsar ofta kring vad konsekvenserna ska bli om Miljöpartiet får sitta i regering. Ovan nämnda personer verkar tro att detta kommer innebära en omedelbar nedstängning av kärnkraftverk, flygtrafik, att man kommer gräva upp alla vägar, att samtliga invånare förbjuds att arbeta samt det ska bli allmänt förbjudet att överhuvudtaget prata om fossila bränslen. De flesta av oss förstår förstås att detta är grova förvrängningar och att Miljöpartiets politik handlar om att satsa mer på klimatvänliga alternativ för att folk ska överge de klimatovänliga, till exempel höghastighetståg istället för flyg. Om en sak ska bli billigare måste en annan sak bli dyrare, men varför ska mina skattepengar sponsra flygtrafik? Jag tycker det är mycket skönare att åka tåg, och jag tror att om tåget var billigare, snabbare och mer pålitligt så är det ganska få människor som skulle utnyttja inrikesflyg (förutom på längre distanser förstås, och då kan man använda sig av riktade insatser så att det är fortfarande är överkomligt att flyga på de sträckor där det inte finns bra alternativ).

Det väcker hur som helst viss oro att många politiker och journalister, folk med ansvarsfulla poster i vårt samhälle, så uppenbart inte har kontakt med verkligheten. Man kan bara hoppas att de rödgröna gör en satsning på den eftersatta psykiatriska vården så att man kan få bukt med denna epidemi.

Ursäkta sarkasmen.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Bättre sent än aldrig

På centerpartisten Annie Johanssons blogg kan man läsa att Centerpartiet söker två politiskt sakkunniga inom områdena arbete och företagande, samt klimat och miljö, inför valet i höst. Det har väl varit pinsamt uppenbart att Centerpartiet saknat sakkunskap i klimat och miljöfrågor, synd bara att det tog dem så lång tid att inse det!  :-)

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Missnöjet jäser bland Moderater

Fokus har skrivit en mycket läsvärd artikel om läget inom Moderaterna inför valet, där de intervjuat olika borgerliga politiker och statsvetare. Bilden som framkommer är att den moderata ledningen får hård kritik av medlemmarna. Reinfeldt sprider rädsla, Borg har för mycket makt, Schlingmann är ytlig.

Enligt källor har Reinfeldt skapat en kultur som gör folk omkring honom rädda. Antagligen syftar man då till alla de moderater som fått avgå under mandatperioden, nu senast pressekreteraren Edvard Uunsgard. Detta har enligt en del av de intervjuade politikerna i artikeln lett till att de moderata politikerna hela tiden riskminimerar, för att inte åka ut.

Schlingmann får kritik för att vara ytlig och för att driva PR-byrå snarare än att jobba med politik. Inför förra valrörelsen var man noga med att inte skälla på Socialdemokraterna utan att tala om sin egen politik. Nu när man sitter vid makten kör man paradoxal med den omvända strategin: nu ska S svartmålas. Gärna vill ha lyfta fram Lars Ohly som ett kommunisthot. Men flera alliansmedlemmar är skeptiska till den taktiken.

– Jag vill att han ska tala om framtiden, vad alliansen vill. Lars Ohly har visserligen en usel politik, men det går inte ens att skrämma barn med Ohly, säger Johan Hammarqvist (c), politisk redaktör för Norra Skåne och tidigare nära medarbetare till Maud Olofsson.

Borg kritiseras för att ha för mycket makt och för att utnyttja situationen med krisen för att säga nej till en mer traditionell Moderat politik, som han själv inte verkar tro på.

– Han säger nej så njutningsfullt … Det retar moderater när de ser att han inte står på deras sida, säger en inflytelserik allianspolitiker.

Sedan handlar det förstås om politiken. Många av Alliansens kommun- och landstingspolitiker har nog svårt att försvara försämringar av a-kassan och sjukförsäkringen, och kanske ovana att sitta vid makten och faktiskt försvara den politik som förs. En del moderater i artikeln frågar sig vad som hänt med den interna debatten, eller varför inte Reinfeldt gav sitt stöd till Christina Husmark-Persson när hon skulle försvara sjukförsäkringsreformen. Som någon säger:  Fredrik är en duktig statsminister, men vi tycker att han är en usel partiledare.

Artikeln är framför allt intressant eftersom den ger en glimt av vad som händer inom ett parti som annars brukar vara ganska duktiga på att hålla upp en fasad utåt. Vi får se vad som händer med missnöjet nu när skandalen kring röstfusket bland Stockholmsmoderaterna verkar fortsätta växa.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Klimatförnekares karaktärsdrag

När det gäller forskning kring klimatet finns det både skeptiker och förnekare. Alliansfritt Sverige skriver om Ernst Herslow, ordförande för Moderaterna i Hässleholm, som hör till den senare kategorin. Det som skiljer klimatskeptiker från förnekare är att när de tidigare har en rationellt skeptisk inställning till forskning och kunskap, har de senare en överdrivet skeptisk hållning mot valda delar av forskningen. Tre tecken på att man bör dra öronen åt sig är följande:

1 – Personen i fråga hänvisar till enskilda studier som sägs motbevisa tesen om den globala uppvärmningen.

Alla som kan något som forskningsmetodik vet att resultat ibland uppstår av slumpen. Därför är det nödvändigt att man väger samman alla tillgängliga studier för att se den övergripande bilden. Om det då visar sig att 95 % av alla studier ger stöd åt tesen om klimatets uppvärmning medan 5 % inte gör det, är det enda rimliga förstås att misstänka att resultaten i de där 5 % har uppstått av slumpen. Motsatsen skulle bli lätt bisarr, att man skulle basera viktiga politiska beslut på den kunskap som har minst stöd i forskning!

2 – Personerna anser sig vara tystade av etablissemanget.

Det här är en typ av retorik som klimatförnekare delar med Sverigedemokraterna och andra främlingsfientliga partier. Man försöker måla upp en bild av att den “sanning” man försöker föra fram förtigs för att den är obekväm, inte för att man har fel. Visst får klimatförnekare sällan utrymme i vetenskapliga journaler, men det beror nog mest på att de inte har någon vetenskap att komma med! Även här skulle det bli lätt bisarrt att tänka sig motsatsen, att alla som har en avvikande åsikt, hur ogrundad den än är, skulle få mediautrymme. Det får mig att tänka på kristna som vill att skapelseberättelsen ska läras ut i skolan, med motivationen att det är en alternativ teori.

3 – Man hänvisar till tveksamma källor.

Många klimatskeptiker litar inte på mainstreammedia eftersom dessa “förtiger sanningen”. Däremot tycks man ha fullt förtroende för vad som skrivs av anonyma källor på bloggar och internetforum. Man kan diskutera fördelarna och nackdelarna med det vetenskapliga samhällets organisering men det är troligen det bästa möjliga sättet att säkerställa största möjliga riktighet i forskningen och de slutsatser som dras. Om man anser att istället bör basera vår kunskap på lösryckta citat från internetforum bör vi också acceptera att människorna är planterade på jorden av utomjordingar, att staten har opererat in microchip i våra hjärnor samt att cancer bäst botas med örtmedicin.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Fattigdom i Sverige minskar, men klyftorna ökar

Finansminister Anders Borg presenterade nyligen siffror från finansdepartementet, som visar på vilken effekt Alliansens politik haft för olika grupper i samhället. Siffrorna visar tydligt att de som har tjänat på politiken är i högre grad män än kvinnor, och i högre grad höginkomsttagare än låginkomsttagare. Borg gjorde sitt bästa för att släta över detta och menade att politiken kommer gynna kvinnor och lågavlönade på lång sikt. Om jag tillhörde någon av de grupperna skulle jag nog inte känna mig så värst lugnad av detta besked, som bygger på oklara antaganden och vaga framtidsprognoser.

Borg menar även att inkomstskillnaderna har minskat genom deras politik. Man kan verkligen undra om det stämmer och huruvida man då kan tacka Alliansens politik för detta. Socialstyrelsen kom nyligen med en rapport som beskriver utvecklingen av sociala problem och särskilt riskutsatta grupper under åren 1990-2007. Där konstaterar man bland annat att:

  • Andelen av Sveriges befolkning som lever under det absoluta fattigdomsstrecket minskade från 11 till 5 procent mellan 1997 och 2007.
  • Inkomsterna höjdes totalt sett men inkomstskillnaderna ökade eftersom de högavlönade fick större lönelyft.
  • Ungdomar, ensamstående mammor och invandrare löper störst risk för att hamna i fattigdom.

Detta kan förstås inte bara läggas Alliansen till last eftersom denna utveckling har pågått sedan 1995. Det är dog tydligt om man läser i rapporten att klyftan har ökat mer än föregående år sen Alliansen kom till makten. Föga förvånande, just med tanke på att högavlönade fått mer i plånboken än lågavlönade.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,