Centerpartiet har gått från att vara en miljömedvetet, pragmatiskt mittenparti till ett nyliberalt, motorvägskramande högerparti. Vad hände egentligen?

En del av svaret står att finna i de utmärkta dokumentärerna om riksdagspartierna som SVT gjorde inför förra valet. Programmet om Centerpartiet hade titeln “Högersvängen” och handlar om hur de borgerliga partiernas ungdomsförbund hade gemensamma möten hos Timbro, och därefter gick ut till sina moderpartier och verkade för en omsvängning mot höger. Mest tydligt blev detta hos Centern. Ungdomsförbundet kuppade bort några av de gamla centerpartisterna och ersatte dem med nya, mer högerinriktade. Olof Johansson straffades ut för sitt samarbete med Socialdemokraterna och ersattes av Lennart Dahleus. Denne visade sig dock även han vara svårstyrd och ovillig att offra sina ideal för att bli en del av borgerligheten, så han fick snart gå han med. Dahleus är numera ordförande för svenska Greenpeace.

Högersvängen tycks ha fortsatt sedan partiet kom i regering. Man släppte sitt kärnkraftsmotstånd, man vill avskaffa LAS och man anser numera att motorvägar är ett mer miljövänligt alternativ än kollektivtrafik. Centerns ungdomsförbund vill avskaffa folkhälsoinstitutet, eftersom “det inte finns någon folkhälsa, bara individers hälsa”!

Förändringen har inte gått obemärkt fram hos partiets egna medlemmar. Många har protesterat, men så länge opinionssiffrorna stiger brukar protesterna vara ganska lågmälda. Nu stiger dock inte siffrorna. I både Synovates och Sifos senaste undersökningar ligger partiet nu runt 5% strecket. På DN debatt i maj gick Börje Hörnlund, centerpartist och tidigare arbetsmarknadsminister, till kraftig angrepp mot Maud Olofsson. Hennes politik är en katastrof för C, menar han och hävdar att hon raserar partiets värdegrund. Vidare anser han att partiet har tappat sin lokala förankring och blivit mer toppstyrt.

Mot bakgrund av detta är det kanske inte så förvånande att C nu ger sig på Miljöpartiet i olika inlägg i media. MP står ju för en stor del av det som C brukade stå för: miljömedvetenhet, decentralisering, demokratifrågor. MP är ett pragmatisk mittenparti som det går bra för. Och vad ska man då göra om ens egen politik inte ger några röster? Då kan man försöka svartmåla motståndarna och skönmåla den egna politiken. Som jag har skrivit om tidigare är det dock inte bara MP som man nu gör till sina fiender. En lång rad miljöförbund, forskare och statliga instanser har avvisat förslaget om Förbifart Sthlm som nu C tillsammans med sina borgerliga kollegor lägger fram. Det handlar inte om ideologi – alliansens förslag kommer innebära ökade utsläpp och köer jämfört med en satsning på kollektivtrafiken.

Det ska bli mycket intressant att se hur väljarna belönar Centern för deras omsvängning i nästa val. Jag tror knappast att de riskerar att åka ut, och Maud Olofsson har uppebarligen karisma. Men jag tror inte heller att stureplansliberalerna är tillräckligt många för att lyfta partiet. Risken är stor att Moderaterna äter upp en hel del av dessa väljare, och att en del av de gamla väljarna lämnar partiet för till exempel… Miljöpartiet.

Läs vad andra skrivit om Centern i: Dagens Arena, Folkbladet, Aftonbladet, SvD.

På Newsmill: Peter Eriksson och Maria Wetterstrand (MP), Paulo Silva (MP), Rune Lanestrand, Åsa Westlund (S), Nima Gholam Ali Pour (S)

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Centerpartiet, Stureplanscentern, Miljöpartiet