Han ansågs av sina kollegor vara asocial på gränsen till det oacceptabla. Det ryktas att han gett sig på vetenskapsfilosofen Karl Popper med en eldgaffel. Han ansåg att det var en plåga att syssla med filosofi, ändå är han en av de mest betydelsefulla och inflytelserika filosoferna från nittonhundratalet.

Ludwig Wittgenstein föddes 1889 i Wien, son till stålmagnaten Karl Wittgenstein. Som son till en av de rikaste männen i Österrike borde han aldrig behövt bekymra sig för sin tillvaro. I enlighet med sin faders vilja studerade han till ingenjör i Berlin, och kom så småningom till Manchester för att studera flygteknik. Där började han intressera sig mer för teorierna bakom aerodynamiken och han började snart studera matematik och logik istället. Då han ville fördjupa sig i detta kom han år nittonhundraelva i kontakt med Bertrand Russel, som var den dåvarande giganten inom området.

Russel förstod ganska snabbt vilken potential den tjugotvåårige österrikaren hade, han kallade Wittgenstein för ”kanske det mest fulländade exempel jag någonsin träffat på geniet i traditionell bemärkelse”. Bara ett år senare hade Wittgensteins kritik av Russels arbete fått Russel att, enligt egen utsaga, förstå att han aldrig mer skulle kunna uträtta något grundläggande arbete av vikt inom filosofin.

Wittgenstein var långt ifrån en stabil människa och hans liv präglades av en stark dödsdrift. Tre av hans bröder begick självmord, och hans filosofiska anteckningar blandades ofta med funderingar kring religion och döden. När första världskriget bröt ut anmälde Wittgenstein sig som frivillig soldat och åkte tillbaka till Wien. Han sökte sig till fronten och de farligaste uppdragen, vilket ledde till att han fick flera tapperhetsmedaljer. Till slut hamnade han i ett italienskt fångläger. Det var där han skrev klart sitt klassiska verk ”Tractatus”.

Manuskriptet smugglades ut till Russel, och när det till slut trycktes väckte det stor uppmärksamhet bland logiker. Wittgenstein behandlade här språket som styrt av logikens lagar. Man skulle kunna sammanfatta boken med den inledande och den avslutande meningen, ”Världen är allt som är fallet” respektive ”Det man inte kan tala om måste man avstå från att tala om”. Wittgenstein menade att han visat att man inte kunde säga något av värde om den värld man själv befinner sig i, därför kunde man nu lämna all filosofi bakom sig. Följaktligen gjorde han detta, han lämnade universitetet, gav bort större delen av sin förmögenhet och började arbeta som lärare i olika skolor i bergsbyar i Österrike. Han byggde ett hus i en avlägsen del av Norge där han spenderade mycket tid i ensamhet. Han hade nu i det närmaste blivit en kultfigur, ett logikorakel, och vissa tvivlade på om han existerade över huvudtaget.

Till slut övertalades han att komma tillbaka till Cambridge. Från denna tid är han av kollegor och studenter ihågkommen som en briljant, men krävande diskussionspartner och lärare. Han dominerade alla diskussioner han tog del i, han kunde kämpa länge med sina tankegångar under besvärande tystnad, för att sedan få plötsliga utbrott av energi. Han kunde högt skrika saker som ”Helvete, vad korkad jag är idag!” och ”Hjälp mig någon!”, medan han brottades med sina resonemang. Han trollband många av sina studenter och åhörare, så till den grad att somliga började lägga sig till med samma klädstil, maner och kroppsspråk som honom. Under en lång tid ledde han en diskussionsgrupp, ”Moral Science Club”, för filosofer och filosofistudenter. Det var under ett av föreningens möten som det beryktade mötet med Popper ägde rum.

Wittgenstein och Popper slogs inte med eldgafflar, det är en myt. Däremot är det säkert bortom all tvivel att de kom illa överens. Popper tycktes hysa en bitter illvilja gentemot Wittgenstein, som lyckats så mycket bättre med sin filosofiska karriär, trots att de haft liknande förutsättningar ( De kom från samma land och samma borgerliga bakgrund). Wittgenstein å sin sida var ointresserad av Popper och hans filosofi, som han var av så gott som alla sina samtida kollegors arbeten, och tvekade inte i att visa det.

Wittgenstein gav själv aldrig ut någon mer skrift, även om mycket har publicerats efter hans död och han tog avstånd från många av sina tidigare teorier. Han lämnade teorierna om ett logiskt, perfekt språk och studerade istället språket som ett verktyg. Få personer kan sägas ha startat en filosofisk skola, men Wittgenstein startade två. Han problematiserade tanken om ett privat språk, en tanke som funnits med sedan Descartes, genom att mena att språket per definition är något gemensamt, inte privat.

Wittgenstein arbetade in i det sista, även när han fått reda på att han led av cancer. När läkaren berättade att den var obotlig, och att han inte hade lång tid kvar lär han ha svarat:

”Bra.”

Wittgenstein dog den 29:e april 1951.