Alliansen och blockpolitiken vinnare i Decemberöverenskommelse

Politik, , , , , , , , ,

Igår höll den rödgröna regeringen presskonferens tillsammans med de borgerliga partierna, och meddelade att det inte blir något nyval då man kommit överens om en praxis för att underlätta för minoritetsregeringar att styra över Sverige. Även om det känns skönt att slippa ställa sig och kampanja i ett nyval om ett par månader så tror jag att det här var ett dåligt beslut av de rödgröna. Framför allt av Miljöpartiet.

Det här innebär visserligen att de rödgröna kommer få igenom sina budgetar under de närmaste åren, men i alla övriga beslut kommer man att ha en högermajoritet emot sig. Risken är därmed stor att det blir en regering som antingen kommer vara betydligt mer passiv än den föregående eller som kommer få acceptera borgerlig politik i många fall, och som därmed kommer te sig som svag inför nästa val. Då kan Alliansen återvända, stärkta av regeringens svaghet, och styra ostört i minoritet, eftersom SD ändå röstar med dem i så gott som alla frågor.

Även om nyvalet inte lett till några större förändringar hade det förmodligen ändå satt större press på partierna i Alliansen att bryta blockpolitiken. Det är sannolikt att de borgerliga partierna hade kunnat försvagas ytterligare av ett nyval. Utifrån opinionsläget såg det ut som att Kristdemokraterna riskerade åka ut ur riksdagen, Moderaterna har precis bytt ledning, Folkpartiet går på tomgång. Om det blivit så hade sannolikheten för en blocköverskrivande regeringen ökat ytterligare. Den chansen har nu gått förlorad.

De områden man kommit överens om att “tala om” är sådana som man redan tidigare har haft tradition av blocköverskridande överenskommelser kring – energi, försvar och pensioner – så det är knappast något framsteg om man vill ha en mer blocköverskridande politik.

Även om Sverigedemokraterna förlorar på kort sikt genom att de tappar inflytande kan de mycket väl bli vinnare på lång sikt, om detta upplevs som att man trixar med reglerna för att hålla partiet utanför (vilket ju är det man gör). Dock skulle det kunna leda till mindre uppmärksamhet till SD och deras favoritfråga, vilket skulle kunna vara negativt för dem.

Även om en del fotfolk inom de borgerliga partierna är upprörda nu är Alliansen långsiktiga vinnare på denna överenskommelse, då de lyckas tränga ut Löven till vänster och på detta sätt cementera blockpolitiken, som de velat länge. Målet är sannolikt att mittenväljarna ska känna att politiken är för vänsterinriktad och gå till Moderaterna istället.

De stora förlorarna riskerar bli Miljöpartiet som nu sannolikt får lägga sig i frågor om försvar, energi och pensionerna. Samtidigt hade partiet riskerat ett stort tapp i ett nyval. Nu blir det viktigt att man lyckas få igenom stora reformer för klimatet om det ska vara värt att sitta i regering.

Analys av en valanalys

Politik, , ,

På Facebook tävlas det nu i att definiera varför valresultatet blev som det blev, varför SD blev så stora och varför det egna partiet tappade. Ofta är det argumenten från valrörelsen som återanvänds. En av dessa analyser som passerade mitt flöde i Facebook var Sofia Mirjamsdotters i Sundsvalls tidning, som jag tänkte titta lite närmare på som utgångspunkt för mina egna tankar kring valet. Här är några punkter i hennes artikel som jag ställer mig tveksam till.

”Det satsas mer på välfärden nu än innan Alliansen tog makten, och Sverige rankas fortfarande som ett av de bästa länderna i världen att leva i.”

Ja, det satsas mer nu eftersom anslag ofta räknas upp utifrån löneutveckling och övrig kostnadsutveckling. Men även om det satsas mer i kronor räknat är det inte säkert att de där kronorna är värda lika mycket som för 10 år sedan. Så i praktiken kan det vara en nedskärning. Det är ju så man har gjort i Stockholms läns landsting, där man skurit bort 2 % av uppräkningen till sjukhusen varje år.

Man kan läsa lite mer om detta dribblande med välfärdens finansiering här.

Och om det nu satsas så mycket pengar på välfärden, var tar dem vägen? Det verkar inte vara så många som jobbar inom vården som känner av någon stor tillströmning av resurser…

Att Sverige fortfarande är ett av de bästa länderna att leva i… är det verkligen ett bra argument för att försämra levnadsvillkoren? Det finns ju alltid någon som har det sämre, men det betyder väl inte att vi inte ska försöka bygga ett bättre samhälle?

”Ytterligare ett faktum som motsäger vänsterns huvudargument är att nära hälften av de nya SD-väljarna kommer från Moderaterna. Det är knappast tidigare moderatväljare som tycker att Alliansen har slagit sönder välfärden,”

Det här är väl också väldigt konstigt resonemang? Väljare som i förra valet röstade på Moderaterna kan alltså inte vara missnöjda med Alliansens välfärdspolitik? Hur kan man dra sådana slutsatser? Många av väljarna röstade säkert på Alliansen för att de uppfattade som att de hade den bästa politiken även för välfärden. Och om man sen inte upplever att ens förväntningar har infriats blir man besviken och röstar på något annat parti.

Artikelförfattarens slutsats verkar vara att alla som röstade på SD gjorde det för att de är rasister, och att det inte hade något att göra med politiken som först under de senaste 8 åren.

Själv tror jag att valresultatet beror på flera saker, bl a annat:

- Ökade klyftor och försämrade trygghetssystem. Även om artikelförfattaren bagatelliserar detta finns det stöd för att det skapar grogrund för populism. Och klyftorna har ju ökat snabbare i Sverige än i något annat OECD-land sedan 1995. Självklart alltså inte något bara Alliansen kan lastas för. Men utvecklingen har förstärkts av skattesänkningar i kombination med försämrade villkor för sjuka och arbetslösa. Ett intressant program om detta med ekonomiska klyftor och dess konsekvenser finns på SVT Play.

- Ständigt fokus på SD. Om man inte hela tiden hade talat om SD, hur illa man tyckte om deras politik och protesterat vid alla deras kampanjbesök tror i alla fall jag att de hade fått betydligt mindre uppmärksamhet, och mindre röster. Inte minst MP och F! gjorde ju en stor sak av att vara emot SD.

- Undermålig journalistik. Jag tycker att Public Service har gjort ett uselt jobb vad gäller att gå på djupet med de politiska frågorna och skapa givande debatter. Istället har man satsat på underhållning.

- Reinfeldts tal. Det går inte att komma ifrån att det bekräftade SD:s världsbild, och säkerligen bidrog till att just M tappade så mycket till SD. Jag tror det finns en och annan moderat taktiker som ångrar det draget idag…

Självmorden ökar bland unga

Hälso- och sjukvård, , ,

Studio Ett i P1 rapporterade häromdagen att självmorden i Sverige fortsätter att öka, framför allt bland unga. Med i studion hade man bland annat Danuta Wasserman, som forskat på självmord under mer än 20 års tid. Hon var tydlig med att det handlar om resurser – kommuner och landsting behöver resurser för att kunna förebygga självmord. Hon jämförde med när hon började forska – då dog fler personer i trafiken än av självmord. I nuläget, efter satsningar på trafiksäkerhet och nollvisioner, är det istället 3 gånger så många som dör av självmord än i trafiken.

Men i programmet framkom även att BUP inte alltid arbetar på ett systematiskt och evidensbaserat sätt, och att det till stor del handlar om vilken personal man träffar på BUP. Det låter alltså som att det inte bara är en resursfråga, utan även handlar om att BUP behöver se över sitt arbetssätt.

Det som jag tycker att man dock inte kom till botten med i programmet är varför självmorden ökar – det är svårt att tro att unga mår sämre p g a brist på psykiatri, lika lite som det är infektionsklinikens fel när fler får influensa. Förklaringen till ökad psykisk ohälsa ligger troligen i hur samhället förändras, och ungas situation och villkor – hårdare press i skolan, svårare att få jobb, sämre trygghetssystem, o s v. I många fall beror den psykiska ohälsan på sådant som psykiatrin inte heller kan påverka, såsom ekonomiska problem, bostadslöshet, ensamhet. Där är det snarare andra instanser som behövs, såsom socialtjänsten.

Sedan kan det ju vara så att psykiatrin inte har fått de resurser som behövs för att ta hand om denna ökande ohälsa, vilket leder till långa väntetider på behandling, något som man även lyfter i programmet. Och det är ju ändå kanske lättare för politikerna att åtgärda på kort sikt än samhällsproblemen.

Även läkartidningen tar upp de ökande antalet självmord bland unga. Jan Beskow, även han en erfaren suicidforskare, pekar på brist på resurser. Det räcker inte med att utlysa en nollvision för självmord som regeringen gjort, om man inte tillför några resurser får det ingen effekt. Han nämner ta kopplingar till ungdomsarbetslösheten. Personligen tror jag att det inte bara handlar om arbetslöshet i sig, utan villkoren för detta. Som sociologen Roland Paulsen har påpekat försöker regeringen göra det så hemskt som möjligt att vara arbetslös, för att man tror att människor annars inte kommer att söka jobb. Genom bland annat sänkta ersättningsnivåer och förnedrande arbetsmarknadsåtgärder vågar jag påstå att man direkt bidrar till den ökande ohälsan.

Vinstförespråkare blandar bort korten

Hälso- och sjukvård, Politik, , ,

Stefan Nilsson, direktor på Ersta Diakoni, har skrivit en artikel där han förespråkar vinstuttag inom välfärden. Själv förstår jag inte vad riktigt vad som är artikelförfattarens argument.

Han hänvisar till att ”ett generellt vinst- eller överskottstak skulle omöjliggöra större investeringar”. Men vem är det som förespråkar ett förbud mot överskott egentligen? Det handlar väl om att man vill begränsa utdelning av överskottet till ägarna? Jag vet inte om Nilsson har blandat ihop detta eller om det är en medveten strategi för att få vinstutdelningsbegränsning att framstå som orealistiskt.

Sedan skriver Stefan Nilsson att det behövs konkurrens från andra ideella aktörer och företag, för annars riskerar man att få ta allt större ansvar för finansieringen själva. Varför då? Jag förstår inte alls den kopplingen. Jag tror knappast risken för ökade självfinansiering blir mindre av att det finns en massa privata aktörer som kan tjäna pengar på vården.

Slutligen spelar han ut jämställdhetskortet, dvs att det skulle missgynna kvinnor om man förbjöd vinstuttag i välfärdssektorn eftersom det jobbar så många kvinnor där. Men det är väl knappast undersköterskorna som får ta del av miljonerna när det är dags för aktieutdelning?

Dolda nedskärningar i välfärden

Politik

fokusartikel

Tidningen Fokus hade nyligen en artikel med rubriken “Den dolda sparmaskinen”, som fler borde läsa. Tyvärr finns den inte tillgänglig på nätet. Den handlade om hur finansieringen av välfärden ständigt urholkas, med både moderaternas och sossarnas goda minne.

Så här i budgettider kanske ni har hört politikerna och kommentatorer tala om “reformutrymmet”, det vill säga de pengar man kan blåsa iväg på olika reformer, satsningar, skattesänkningar, m m. Men var kommer då detta reformutrymme ifrån? En rätt så stor del kommer från besparingar genom att man inte “räknar upp” anslag till kommuner, myndigheter, a-kassa och socialbidrag, m m. I takt med löneökningar och inflation blir ju verksamheterna dyrare för varje år. Det innebär att samma summa pengar är värd lite mindre än den var föregående år. Alltså borde anslagen automatisk höjas varje år, om man ska kunna bibehålla samma nivå som föregående år. Men genom att istället ge exakt samma summa, eller åtminstone mindre än vad summan borde vara kan man skära ner utan att de flesta förstår att det faktiskt skett en nedskärning.

På detta vis beräknas man spara ca 12 miljarder varje år, som då sedan kan sprättas iväg. Inte något som Moderaterna talar högt om. För att citera Fokus:

Tänk ett valmanifest med löften om att ta pengar från arbetslösa, gamla, sjuka, barnfamiljer, studenter, flyktingar för att ge till andra. Ett valmanifest som säger att vi år efter år ska minska resurserna till vård, skola och omsorg så att den offentliga sektorn långsamt krymper. Det låter rätt osannolikt att några större skaror människor i Sverige skulle rösta på ett sådant inverterat Robin Hood-parti. Men faktum är att nästan alla väljare gör det. De vet bara inte om det.

Detta är minst sagt aktuellt i Stockholms län, där den moderatledda alliansen i landstinget har gjort precis detta varje år sedan man kom till makten. Det går till ungefär så här: Varje år räknar man upp anslagen, som går till t ex sjukhus och vårdcentraler, med en viss procentsats utifrån löneökningar och kostnadsutveckling. Sedan tar man bort runt 2 % rakt av och kallar det “effektivisering”. Detta gör att man varje år kan säga att man “satsar mer än någonsin”, eftersom summan blir större för varje år. Samtidigt som man i praktiken skär ned på verksamheten år efter år, eftersom summan borde vara ännu större.

Inte undra på att delar av vården i Stockholm går på knäna.

Nationalekonomen Lars Calmfors har kritiserat regeringen för detta agerande i en läsvärd artikel i DN. Där konstaterar han att:

Regeringen vill använda merparten av sitt beräknade reformutrymme till skatte- och avgiftssänkningar. Det kommer att göra det ännu svårare att upprätthålla det offentliga välfärdsåtagandet framöver. Om personaltätheten i offentligt finansierade verksamheter ska behållas och olika bidrag öka i takt med lönerna, krävs det i stället betydande skattehöjningar framöver.

Enligt Konjukturinstitutet kommer det behövas ca 70 miljarder i skattehöjningar fram till 2017 om vi ska bibehålla samma nivå inom välfärden som vi har idag. Det regeringen gör i nuläget är alltså att man släpper helt på tidigare ekonomisk återhållsamhet, man tar pengar från välfärden och ökar statsskulden för att finansiera skattesänkningar. Trots att man vet att vi framöver snarare kommer att behöva höja skatten för att ha råd med dagens nivå av välfärd. Det ett cyniskt politiskt spel, där man skjuter obekväma beslut framför sig tills efter valet. Så kanske blir det någon annan som är tvungen att ta itu med det hela.

Landstingens vara eller icke vara

Politik, , , ,

På KD:s riksting som inleddes på torsdagen öppnade Göran Hägglund upp för en “förutsättningslös utredning” kring organiseringen av vården i Sverige, och för att landstingen till och med skulle kunna läggas ned. Göran fick genast kritik för detta av ett kristdemokratiskt regionråd (som måhända kände sin egen tjänst hotad) som menade att:

Att avskaffa landstingen skulle också innebära ett demokratiskt problem, enligt henne. Hon påpekar att vårdfrågor tillhör de frågor som engagerar medborgarna mest och att det därför är viktigt att det är lätt att ta kontakt med politikerna.

Nu kan man fråga sig om medborgarna tycker att det är särskilt lätt att få tag i sina landstingspolitiker i nuläget (Filippa Reinfeldt i Stockholm är ett avskräckande exempel). Och hur många vanliga medborgare vet egentligen vad landstinget är och vad de gör? Pröva att gå ut på stan och fråga folk, det kommer vara rätt få som kan svara. Landstingen har med andra ord redan ett stort demokratiskt problem.

Göran har ändå en poäng i att vissa saker fungerar dåligt när de är uppdelade på så många olika aktörer i ett relativt litet land som Sverige. Till exempel är det många av de som arbetar inom vården, inklusive mig själv, som svurit över att alla landsting har olika journalsystem – som dessutom är mer eller mindre dåliga allihopa. Inget enskilt landsting tycks ha de ekonomiska musklerna och kompetensen för att upphandla ett vettigt journalsystem, inte ens Stockholm. Nu är det ingen enkelt match att tillverka sådana system, eftersom kraven på tillförlitlighet är oerhört höga. Men många system är rent skrattretande, både vad gäller funktionalitet och användarvänlighet.

I denna och liknande frågor skulle jag gärna se staten peka med hela handen. Då skulle man kanske kunna ta fram ett system som är flexibelt, stabilt och användarcentrerad. I dag får man lätt känslan av att systemen är skapade av tekniker för tekniker. Det skulle dessutom underlätta kommunikationen mellan vårdgivare i olika landsting avsevärt om man hade samma system.

Ett annat problem är för patienter som söker vård i annat landsting än de som de är skrivna i. Det kan vara aktuellt för personer som arbetspendlar, bor nära gränsen mellan två län eller kanske spenderar sommaren i ett annat län än där de är skrivna. Det har då visat sig kunna bli oerhört komplicerat att få vård, bland annat för att ersättningssystemen ser olika ut i olika landsting. Det kan leda till att vårdgivare inte vill ta emot utomlänspatienter, då de inte får lika hög ersättning för dem, eller tvärtom, att utomlänspatienter får gå före de egna invånarna för att de genererar en högre ersättning.

Det tredje problemet är det som Hägglund själv lyfter, ojämlikheten inom vården. Här är frågan mer komplex. De olika länen har olika förutsättningar och det är inte självklart att det skulle bli bättre för att staten tog över eller att samma villkor gällde över hela landet.

Sen ska man inte tro att man kan lösa allt genom att lägga ner landstingen, någon form av lokal förankring måste fortfarande finnas. Men Hägglunds förslag, att “starta ett förutsättningslöst arbete där många deltar och vi prövar vad som kan vara den bästa vägen” låter ändå för mina öron helt rimligt.

Mina förslag:

  • Låt staten eller annan nationell aktör ta ansvar för vårdens IT-system. Ta fram ett system som är användaranpassat, stabilt och flexibelt, och som alla landsting får använda.
  • Ge patienter rätt att söka vård i vilket landsting de vill under högkostnadsskydd, oavsett om det gäller akut eller planerad vård, primärvård eller specialistvård.
  • Tillsätt en utredning i linje med Hägglunds förslag, där man förutsättningslöst försöker hitta lösningar på de problem som finns med dagens system, till exempel hur man kan underlätta för medborgarna att få inblick i hur sjukvården och trafiken styrs. Vare sig det ska vara via landsting, stat eller på annat sätt.

 

Motvind för Alliansen

Politik, , , ,

Flera undersökningar visar nu att folk tycks ha tröttnat på Alliansens politik. Nyligen kom en undersökning genomförd av SIFO som visar att en majoritet av svenskarna inte vill ha vinstuttag inom välfärden. En undersökning som Novus genomfört på uppdrag av SVT visar att svenskarna tycker att välfärden har blivit sämre. Inte ens Moderaternas egna väljare tycker att det blivit bättre sedan förra valet. Ytterligare en undersökning, denna om förbifarten, visade att Stockholmarna visserligen är positiva till projektet (som man väl är till de flesta satsningar på ens egen stad) men när det ställs emot kollektivtrafiken visar det sig att en majoritet är för satsningar på kollektivtrafiken istället.

Det kanske inte är så konstigt att opinionsläget ser ut som det gör? Oppositionen gör nog rätt i att hamra in att valet nästa år står mellan skattesänkningar eller satsningar på välfärden.

Lavinartad ökning av ADHD-diagnoser i USA

Hälso- och sjukvård, ,

En undersökning av förekomsten av ADHD-diagnoser i USA visar enligt New York Times att ca 20 % av pojkar i ålder 14-17 år fått sådan diagnos. Det är alltså en femtedel av pojkarna som anses har psykiska problem i sådan grad att en diagnos är nödvändig! I de flesta vetenskapliga undersökningar av förekomsten av ADHD landar man oftast på runt 5-6 procent. Möjliga orsaker till denna lavinartade ökning kan vara hårdare krav på barn i skolan, en förståelig önskan från föräldrars sida om en enkel lösning på svåra situationer i hemmet samt inte minst ekonomiska intressen av ökad diagnosticering från läkemedelsindustrin.

Cirka två tredjedelar av dessa barn behandlas med medicinering med centralstimulerande som visat sig effektivt på kort sikt för att minska symptom på ADHD. Problemet är att man knappt vet något om de långsiktiga effekterna av att behandla barn med sådana mediciner. Kombinationen av uppenbar överdiagnosticering och medicinering utan tillräcklig kunskap är förskräckande.

Psykisk ohälsa allt vanligare orsak till sjukskrivning

Hälso- och sjukvård, Politik, , , , ,

Psykisk ohälsa har sedan en tid tillbaka blivit en allt vanligare orsak till sjukskrivning, till skillnad från tidigare kroppsliga åkommor som ryggproblem och värk. Nu berättar SvD att denna utveckling fortsätter och att sjukskrivningarna under 2012 dessutom ökade med 13 (!) procent. Kvinnor är sjukskrivna dubbelt så mycket som män. I SvD kan man även läsa om Sofia som arbetade sig till en utmattningsdepression och Sofie som fick en hjärtinfarkt pga stress.

Ulf Kristoffersson, den moderata socialförsäkringsministern, öppnar för satsningar på företagshälsovården. Det framgår dock inte vem som ska genomföra den satsningen och om man tänker avsätta några resurser för det.

I artikeln diskuterar Kristoffersson huruvida de ökande sjukskrivningarna kan handla om att många arbeten ställer höga krav på “social förmåga” och “interaktion”. Min gissning är dock att det finns andra faktorer som har betydligt större inverkar på hälsa – till exempel den ständigt ökande mängden övertidsarbete.

De senaste åren har övertidsarbetet slagit rekord år efter år (SR, SVT, DN). En av de senaste mätningarna visade att det var just den obetalda övertiden som ökade, och att övertidsarbetet 2012 motsvarade ca 141 500 heltidsanställningar (!). Som jämförelse kan man notera att antalet arbetslösa i Sverige under samma period beräknades vara 381 000. I teori skulle alltså arbetslösheten kunna minskas med ca 40 % om ingen jobbade mer än de var anställda för.

Med andra ord – toppen att man vill satsa på att människor ska få hjälp i att hantera sin stress, men det kanske vore smartare att försöka förändra orsakerna till stress och psykisk ohälsa – där ett alltför pressat arbetsliv sannolikt spelar en stor roll.

Svenskar har högsta marginalskatten, betalar mindre än de flesta

Politik, , , ,

Idag skriver DN i en artikel att “Sverige har de högsta skatterna”. Nåväl, när man läser vidare visar det sig att Sverige enligt artikeln har de högsta MARGINAL-skatterna, dvs höga skatter för de som tjänar allra mest. Å andra sidan kommer Frankrike snart att gå om Sverige på den punkten då Hollande planerar en 75 % marginalskatt för de rikaste.

Intressant blir det dock när man läser hela artikel, då det visar sig att läget ser annorlunda ut om man räknar in obligatoriska sociala avgifter, som t ex pensionsavgifter eller sjukvårdsavgifter. I t ex Tyskland betalar alla medborgare höga avgifter för sjukvård, som ligger utanför själva skatten. Om man räknar in dessa visar det sig att Sverige hamnar på plats 20, alltså en betydligt mer blygsam placering.

Något säger mig att det inte är den mer nyanserade delen som kommer lyftas fram i debatten.