Detta skriver Sanna Lundell på Aftonbladet i en krönika. I den konstatera hon bland annat att:

Vårt svenska svårmod har blivit lukrativ business. Det är naturligtvis skitsmart att bli terapeut när så många deppiga suktar efter hjälp i sin själsliga nöd.

Men att plugga upp gymnasiebetygen, alternativt prestera 2,0 på högskoleprovet för att komma in på psykologprogrammet, gå där i fem år och sedan orka sig igenom en steg två-utbildning i psykoterapi är inget dessa business-orienterade personer orkar göra.

Nej, här ska det gå snabbt. Man köper sig helt enkelt en titel: diplomerad samtalsterapeut. Langa fram typ 100 000 kronor så får du en i många fall helt ovetenskapligt förankrad utbildning till diplomerad samtalsterapeut, psykosyntesare, KBT:are eller coach.

Visst har hon rätt. För hur ska en vanlig deprimerad människa kunna skilja på samtalsterapeut, psykoterapeut, gestaltterapeut, psykolog, psykiatriker, med mera? Någonstans måste man ju vända sig när psykiatrin på många håll bara erbjuder vård till de som försökt ta livet av sig några gånger redan.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Psykiatrin, psykologer, terapeuter, psykisk ohälsa