Monthly Archives: June 2010

Kastvindar i opinionen

Flera opinionsmätningar har på senare tid visat på en utjämning mellan blocken och i vissa fall en ledning för Alliansen. Trots det visade SCB:s stora undersökning på en tydlig ledning för de rödgröna. Henrik Oscarsson gör på sin hemsida en betydligt mer skarpsinnig analys av detta opinionsläge än de flesta ledarskribenter. Till att börja med konstaterar han att det inte är underligt att det är skillnad mellan de olika mätningarna eftersom de skett under olika perioder. Att som DN:s Henrik Brors avfärda SCB:s mätning som en felmätning tyder därför mest på okunskap eller ideologiska motvilja mot mätningens resultat. Oscarsson lyfter även fram vad han anser vara de främsta orsakerna till att de rödgröna tappat väljare i de senaste mätningarna, bland annat följande:

“Gestaltningen av de rödgrönas politik har kommit att fokusera helt på privatekonomiska effekter och höjda skatter, vilket sannolikt missgynnar dem, istället för ideologiskt utfall i termer av ökad jämlikhet, mindre inkomstskillnader och ökad social trygghet (som är huvudavsikten med utspelen). … SVMP behöver få väljarna att lyfta blicken och fundera på frågan: “Hur många hundralappar i månaden är ett mer jämlikt och rättvist samhälle värt för dig och dina närmaste?”.”

Han konstaterar vidare att förändringen i opinionsläget främst beror på att de borgerliga lyckats mobilisera sina väljare, snarare än att väljare har bytt block, vilket stärker tesen om att valet 2010 i mycket kommer att handla om att lyckas mobilisera de egna väljarna.

Något som talar emot vinst för de rödgröna är att Socialdemokraterna tenderar att vara dåliga på att mobilisera väljare i slutskedet av valrörelsen, samt att Miljöpartiets uppåtgående kurva har planat ut något. Vad som talar för vinst för de rödgröna är att det kommer vara ett rekordstort antal förstagångsväljare i valet i år, och bland unga finns det en klar majoritet för de rödgröna. Men då hänger det på att man mobiliserar dem att rösta. Förslagsvis bör de rödgröna lyfta fram Folkpartiets och Centerpartiets förslag om att sänka lönerna för ungdomar, det skulle kunna göra susen.

Moderaterna riskerar dessutom att äta upp sina allierade, och även om det är osannolikt finns det en risk för att Centern eller Kristdemokraterna trillar ut ur riksdagen. Det blir definitivt en spännande valrörelse. All bets are off.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Miljöminister i Oceanien

Miljöminister Andreas Carlgrens politiska gärning blir alltmer bisarr. Han kommer troligen bli ihågkommen som den miljöminister som ville bygga motorvägar istället för att satsa på kollektivtrafik, som var med när man misslyckades med att få till ett nytt klimatavtal i Köpenhamn, som initierade den hårt kritiserade vargjakten, som vill satsa på kärnkraft istället för förnyelsebara energikällor och nu det senaste, som vill tillåta valfångst. Allt med en 1984-liknande retorik där han framhäver hur bra det är för vargarna/valarna/miljön med dessa åtgärder. Frågan är vad som blir nästa steg? Scaber Nestor föreslår att Carlgren ska förespråka klubbning av sälungar och att tillsätta DDT i maten, som nästa logiska steg i utvecklingen. Allt för sälungarnas och de gravidas skull förstås!

Maud vill gärna framhäva att Centerns låga siffror i opinionsmätningar bland vuxna och ungdomar beror på att de hamnat i skuggan av Moderaterna. Men man kan ju undra om inte ovan nämnda “miljöpolitik”, ungdomsförbundets fadäser och stureplanscenterns nyliberalism har något med det att göra?

Läs även Badlands Hyena på samma ämne>>

Oceanien är det samhälle som George Orwells dystopi “1984” utspelar sig i.

Tvångsmässiga kristdemokrater

Till min stora förvåning läser jag om ett förslag från KD som inte andas homofobi, nyliberalism eller populistisk konservatism. Man föreslår att dagens system med nämndemän som utses av politiska partier ersätts med ett system som mer ska likna det som finns i USA, där alla medborgare kan bli tvingade till “jury duty”. Det vill säga en medborgerlig plikt att då och då ställa upp och döma i rättsprocesser. Deras argument för denna förändring är att dagens system inte är representativt, och detta stämmer ju definitivt: många nämndemän är i pensionsålder eller äldre, och få unga tycks lockas av dessa uppdrag. Att uppdraget fördelas av partierna bidrar säkerligen till att få som inte är politiskt aktiva känner till systemet. Den föreslagna reformen skulle därmed kunna förbättra åldersfördelningen, samt bredda det demokratiska deltagandet i samhället till folk som vanligen inte är aktiva inom politiken.

Argument emot detta kommer ifrån Tomas Bodström som menar att man i sådana fall måste gå över till att nämndemännen, som i USA, enbart avgör om den åtalade är skyldig eller inte.

“Svenska nämndemän måste ta ställning till fler komplicerade rättsfrågor som brottsrubricering, skadestånd, förverkanden. Då måste man ha ett engagemang och intresse, man kan inte tvinga människor till det.”

Tydligt är i alla fall att KD, som tidigare talat så populistiskt om frihet och varit upprörda över sådant “tvång” som att avsätta en viss del av föräldraförsäkringen till vardera av föräldrarna, glatt kan tänka sig att tvinga medborgarna till sådant de själva tycker är viktigt.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Rika män ohållbara

Ny forskning från Totalförsvarets forskningsinstitut om våra koldioxidutsläpp visar att Sverige står för betydligt större utsläpp än vad den officiella statistiken visar. Detta beror på att man i denna forskning räknat på vår konsumtion, istället för att enbart titta på utsläpp som sker inom landet. Många har kritiserat just det senare sättet att räkna, eftersom en stor del av t ex Kinas utsläpp beror på att de producerar varor som vi sedan konsumerar. Räknat på vår konsumtion står varje invånare för nästan 10 ton koldioxid per år, till skillnad från den officiella siffran på 5.4 ton/år. Det kan jämföras med att en amerikanare enligt det nya sättet att räkna släpper ut ca 28 ton/år medan en afrikan står för ca 1 ton/år.

Ett annat resultat från forskningen är utsläppen ökar med inkomst och att män står för större utsläpp än kvinnor.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Gröna vågen i skymundan av våldet

En glädjande liten nyhet som drunknade i det dystra nyhetsflödet om attacken mot Ship to Gaza är att Miljöpartiet går starkt framåt i Stockholm enligt den senaste Skopmätningen från huvudstaden. Skop frågar inte vad folk tänker rösta på utan vilket parti de “tycker bäst om”. Det är synd, eftersom det gör att man inte utan vidare kan jämföra med andra undersökningar. Häpnadsväckande är ändå att Miljöpartiet enligt denna undersökning mer än fördubblar sitt stöd jämfört med förra valet till 20 % och är nästan lika stora som Socialdemokraterna som ligger på 22 %! I resten av länet är man mindre, men ökar även där. Noterbart är även att Centerpartiet och Kristdemokraterna är utraderade från huvudstaden.

Tyvärr redovisas inte alla siffror i artiklarna, men här är ett axplock:

Stockholms stad

Mp: 20%
S: 22 % (-1,0)
V 5.6

M: 37,5 % (+0,6)
FP 8.8
C 2.4
KD 2.0

SD 1.8

Stockholms län

Mp: 16,8 % (+9,7)
S: 23,3 % (-1,6)

M: 37,8 % (-0.6)
C: 2,3 %

Siffror från Daniel Helldéns blogg och DN.

Två parallella krig i Israel-palestinakonflikten

Jakop Dalunde och Maria Ferm, språkrör för Grön Ungdom, kritiserar idag på Newsmill borgerliga politiker som försvarar Israels attack mot Ship to Gaza. Utöver moderaternas Niklas Wykman rycker även kristdemokraten Anneli Enochson och folkpartisten Mattias Sundin till Israels försvar. Det verkar som att det sitter i ryggmärgen hos vissa politiker att försvara övergrepp som begås av Israel, möjligen som en motreaktion mot vänsterns Israel-kritiska hållning. Man kan fråga sig om dessa borgerliga politiker hade varit lika snabba ut med att försvara Iran om det hade handlat om ett “Ship to Teheran” som hade blivit anfallet av iranska kommandosoldater? Det verkar som att man är beredd att bortse från uppenbara folkrättsliga brott när det är Israel som begår dem.

Ett annat misstag som tycks vara vanligt på den borgerliga sidan är att dra alla palestinier över en kam. Björn Wiman lyfter i en artikel i DN idag fram problemet med detta:

“I sin magnifika självbiografi ”En berättelse om kärlek och mörker” upprepar Amos Oz på ett ställe att Israel–Palestinakonflikten handlar om två parallella krig.

Det ena är det palestinska folkets legitima kamp mot ockupationen och för rätten till ett eget land. Varje vettig människa stöder detta.

Det andra kriget förs av fanatiska islamister från Iran till Gaza och går ut på att förgöra Israel och driva judarna ut ur landet. Varje vettig människa tar lika självklart avstånd från en sådan strävan.”

Tyvärr verkar somliga, liksom Niklas Wykman, anse att alla som kämpar för palestiniernas rättigheter endast går islamisternas ärenden. Jag vågar påstå att det är tvärtom. Om palestinierna fick mer drägliga levnadsförhållanden, och kanske (gud förbjude) tillbaka en del av det land som var deras, är jag säker på att färre skulle attraheras av Hamas och deras väpnade kamp. Israels högerregering är Hamas bästa vänner.