Tidningen Fokus hade nyligen en artikel med rubriken “Den dolda sparmaskinen”, som fler borde läsa. Tyvärr finns den inte tillgänglig på nätet. Den handlade om hur finansieringen av välfärden ständigt urholkas, med både moderaternas och sossarnas goda minne.

Så här i budgettider kanske ni har hört politikerna och kommentatorer tala om “reformutrymmet”, det vill säga de pengar man kan blåsa iväg på olika reformer, satsningar, skattesänkningar, m m. Men var kommer då detta reformutrymme ifrån? En rätt så stor del kommer från besparingar genom att man inte “räknar upp” anslag till kommuner, myndigheter, a-kassa och socialbidrag, m m. I takt med löneökningar och inflation blir ju verksamheterna dyrare för varje år. Det innebär att samma summa pengar är värd lite mindre än den var föregående år. Alltså borde anslagen automatisk höjas varje år, om man ska kunna bibehålla samma nivå som föregående år. Men genom att istället ge exakt samma summa, eller åtminstone mindre än vad summan borde vara kan man skära ner utan att de flesta förstår att det faktiskt skett en nedskärning.

På detta vis beräknas man spara ca 12 miljarder varje år, som då sedan kan sprättas iväg. Inte något som Moderaterna talar högt om. För att citera Fokus:

Tänk ett valmanifest med löften om att ta pengar från arbetslösa, gamla, sjuka, barnfamiljer, studenter, flyktingar för att ge till andra. Ett valmanifest som säger att vi år efter år ska minska resurserna till vård, skola och omsorg så att den offentliga sektorn långsamt krymper. Det låter rätt osannolikt att några större skaror människor i Sverige skulle rösta på ett sådant inverterat Robin Hood-parti. Men faktum är att nästan alla väljare gör det. De vet bara inte om det.

Detta är minst sagt aktuellt i Stockholms län, där den moderatledda alliansen i landstinget har gjort precis detta varje år sedan man kom till makten. Det går till ungefär så här: Varje år räknar man upp anslagen, som går till t ex sjukhus och vårdcentraler, med en viss procentsats utifrån löneökningar och kostnadsutveckling. Sedan tar man bort runt 2 % rakt av och kallar det “effektivisering”. Detta gör att man varje år kan säga att man “satsar mer än någonsin”, eftersom summan blir större för varje år. Samtidigt som man i praktiken skär ned på verksamheten år efter år, eftersom summan borde vara ännu större.

Inte undra på att delar av vården i Stockholm går på knäna.

Nationalekonomen Lars Calmfors har kritiserat regeringen för detta agerande i en läsvärd artikel i DN. Där konstaterar han att:

Regeringen vill använda merparten av sitt beräknade reformutrymme till skatte- och avgiftssänkningar. Det kommer att göra det ännu svårare att upprätthålla det offentliga välfärdsåtagandet framöver. Om personaltätheten i offentligt finansierade verksamheter ska behållas och olika bidrag öka i takt med lönerna, krävs det i stället betydande skattehöjningar framöver.

Enligt Konjukturinstitutet kommer det behövas ca 70 miljarder i skattehöjningar fram till 2017 om vi ska bibehålla samma nivå inom välfärden som vi har idag. Det regeringen gör i nuläget är alltså att man släpper helt på tidigare ekonomisk återhållsamhet, man tar pengar från välfärden och ökar statsskulden för att finansiera skattesänkningar. Trots att man vet att vi framöver snarare kommer att behöva höja skatten för att ha råd med dagens nivå av välfärd. Det ett cyniskt politiskt spel, där man skjuter obekväma beslut framför sig tills efter valet. Så kanske blir det någon annan som är tvungen att ta itu med det hela.