Category Archives: Forskning och vetenskap

Upp till bevis för alternativmedicinen

Jag har precis avslutat boken “Trick or treatment“, som kom ut på svenska förra året med den illa översatta titeln “Salvekvick och kvacksalveri“. Boken är skriven av Simon Singh, brittisk författare och partikelfysiker, samt Edzard Ernst, professor i alternativmedicin. Boken är avsedd att vara en kritisk granskning av olika former av alternativmedicin, utifrån ett vetenskapligt perspektiv.

Det hela börjar mycket bra, med en intressant historisk genomgång av hur den medicinska vetenskapen har utvecklats under åren och skräckexempel på “behandlingar” som t ex åderlåtning, vilket troligtvis var det som tog livet av George Washington. Man får även lära sig att den första mer vetenskapliga kliniska studien genomfördes av James Lind, en läkare inom brittiska flottan som sökte efter ett botemedel mot skörbjugg. Denna åkomma var under 1700-talets krigföring till havs orsak till större förluster än själva striderna! Vad Lind gjorde var att han delade in matroserna i olika grupper som alla fick olika behandlingar, vilket ledde till att han så småningom kunde identifiera citroner som det mest verksamma mot skörbjuggen.

Det är i sådana här historiska tillbakablickar som boken har sin styrka. Singh och Ernst ägnar ett helt kapitel vardera åt homeopati, kiropraktik, akupunktur och örtmedicin, och beskriver detaljerat uppkomsten av dessa metoder. I slutet av boken finns även kortfattade genomgångar av många andra olika former av alternativa behandlingar. Man får bland annat lära sig att akupunkturen var på utdöende i Kina tills Mao tog makten och bestämde att den traditionella kinesiska medicinen skulle återupplivas, dels av nationalistiska skäl och dels för att det var billigare än konventionell sjukvård (själv trodde han inte på det).

För att läsaren ska kunna förstå hur man kan granska behandlingar förklarar författarna även på ett pedagogiskt sätt hur randomiserade kontrollerade studier fungerar, och varför placeboeffekten är så viktig att ta hänsyn till i klinisk forskning. För de som inte vet handlar det senare alltså om att människor blir bättre dels spontant, dels av psykologiska orsaker, vilket kan förklara effekten av många olika behandlingar.

Vad kommer då boken till för slutsats i sina granskningar? Det kan sammanfattas ganska enkelt: det finns knappt något vetenskapligt stöd alls för någon alternativ medicinsk behandling, och när det finns det överträffar ändå inte behandlingens effekter den konventionella medicinen. Många av behandlingarna har visserligen effekt i flera studier, men generellt sett inte större effekt än placebo. Slutsatsen blir därför att dessa behandlingar verkar genom psykologiska mekanismer snarare än vad teorierna de är baserade på säger. Majoriteten av de olika teorierna bakom behandlingarna avfärdar författarna som idiotier.

Det finns dock många studier som stöder t ex akupunktur. WHO har tidigare genomfört två stora genomgångar av kontrollerade studier av akupunktur och funnit att det är verksamt för en mängd olika tillstånd. Detta och flera andra resultat kritiseras dock av författarna för att vara medvetna förfalskningar eller omedvetet färgade resultat av forskare med stark tro på den metod de studerar.

Man kan inte annat säga än att författarna gör en noggrann och mycket kritisk genomgång av området. Men här visar sig bokens svaghet: författarna kritiserar aldrig sitt eget perspektiv. Man nämner till exempel aldrig ens eventuella problem med hur man ska tolka resultatet från kliniska studier. Dels kan det vara så att olika subgrupper får olika stora effekter av behandlingen, medan det mått som redovisas nästan alltid bara är det genomsnittliga måttet för hela gruppen. Det kan t ex vara så att akupunktur har mycket god effekt för ett fåtal patienter, men liten effekt för majoriteten. Innebär det då att metoden är värdelös, för att medelvärdet blir lågt?

Författarna uppvisar vidare en enorm naivitet inför den konventionella medicinens verksamhet. Vi får bland annat veta att allmänläkare tar minst lika mycket tid på sig och faktiskt har en lika god helhetssyn som alternativmedicinare. De flesta av oss är nog medvetna om att det inte alltid förhåller sig så i dagens sjukvård, även om det finns många bra läkare, och detta är säkerligen en bidragande orsak till att många patienter istället söker sig till alternativmedicinen. Författarna uppvisar i början av boken en uppfriskande vilja att inte döma de olika teorier och perspektiv som de olika behandlingarna baseras på, men ju längre man kommer i boken desto mer raljant blir tonen. Singh och Ernst verkar inte heller ha studerat grundläggande vetenskapsteori eftersom de bland annat konstaterar att det är absurt att komma med påståendet att forskare skulle ha fördomar om alternativmedicin! Nej, forskare är rationella människor som accepterar allt som visas i vetenskapliga studier, får vi veta. Alla med grundläggande kunskaper i psykologi och forskningsmetodik vet dock att forskare är minst lika irrationella och fördomsfulla som andra människor när det kommer till företeelser som inte passar in i deras (ofta rationalistiska) begreppsvärld.

Allt detta ger tyvärr känslan av smått fanatisk rationalism och av författare som egentligen hade bestämt sig för vad de tyckte redan innan de skrev boken. Vid ett fåtal tillfällen erkänner de att den konventionella medicinen inte alltid har lyckats, som t ex vid behandling av ryggproblem, och vad gäller samarbetet med patienten. Det hade blivit en mer intressant bok om de fokuserat mer på varför folk väljer alternativmedicin, och varit mer kritiskt inställda även till den konventionella medicinen.

Med detta sagt så är det ändå en intressant bok som jag rekommenderar till alla som har intresse av alternativmedicin, idéhistoria eller klinisk forskning. Den är pedagogisk och underhållande, och visst håller jag med författarna på många punkter. Att homeopati inte har vetenskapligt stöd kom inte heller som en chock för mig.

Slutligen, vad är det då som funkar? Den behandling som får de mest positiva omdömet av författarna är Johannesört, som är effektivt mot lindrig och måttlig depression. Den interagerar dock med en mängd olika läkemedel och ska därför tas med försiktighet. Echinacea lindrar faktiskt förkylning och vitlök minskar mängden kolesterol. Men som sagt, även många av de andra metoderna fungerar alldeles utmärkt så länge du bara tror på dem.

Ps. DN skrev nyligen om att Simon Singh har blivit stämd av brittiska kiropraktorer för förtal, efter en kritisk artikel han skrivit i the Guardian. Han befarar att han i framtiden kommer vara tvungen att skriva om mindre kontroversiella ämnen.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Depression: 1-0 till miljöfaktorer

Nyligen publicerades en stor metastudie där forskarna har undersökt en specifik gen, och huruvida variationer i denna kan öka risken för depression. Det hela började med en studie 2003 som visade att individer med en viss variation i denna gen löpte större risk att drabbas av depression om de hade genomgått livkriser. Denna studie ledde till en explosion av intresse och spekulation, t ex om man kunde identifiera högrisk-individer med gentest, o s v. Man har dock haft svårt att replikera resultaten och den nya studien, som sammanfattar resultat från 14 studier mellan 2003-2008, visar att det inte finns något samband mellan genen och förekomsten av depression. Resultatet i den första studien var alltså troligtvis en slump.

Detta illustrerar två vanliga problem med forskning:

  1. Det är roligare med positiva resultat än negativa. De studier som gjorts för att replikera resultaten i den första studien, och sedemera inte fått något liknande resultat, har uppenbarligen inte uppmärksammats lika mycket som denna.
  2. Om ett forskningsresultat ligger rätt i tiden är det lätt hänt att det övertolkas, både av media och av forskningsvärlden. Det är bara titta på alla rubriker av typen “Nu är det bevisat”, “Forskarna slår fast”, o s v.

Ett tydligt resultat som metastudien dock visade var att förekomsten av depression har ett starkt samband med hur många livskriser individen har utsatts för – troligtvis föga förvånande för alla utom de mest inbitna biologister. Resultatet betyder inte nödvändigtvis att gener inte spelar någon roll alls för depression, men det tyder på att miljön spelar större roll, och att ärftlighet antagligen är mer komplicerat än att det beror på enskilda gener.

Läs mer om studien på WeMind>>.

Statistik for dummies

Hans Rosling är en av de där människorna som man skulle vilja att det fanns fler av i världen. Han var med och bildade Läkare utan gränser, han jobbade i många år i Afrika och han har varit engagerad i internationella hälsofrågor genom FN. Han senaste projekt är att bygga ett dataprogram, GapMinder, för att presentera internationell statistik på mer begripligt sätt, och på så sätt kunna upplysa människor om hur världen förändras. Gapminder möjliggör animering av statistik, vilket gör att man tydligt kan följa hur olika förhållanden i världens länder förändras och hur de relaterar till varandra. Hans föreläste om detta under “Världens Eko”, en kvällskurs arrangerad av miljöstudenter på Stockholms Universitet. Presentationen gjorde plötsligt statistiken fascinerande och bitvis skrämmande. Man kunde till exempel tydligt se hur livslängden plötsligt börjar sjunka i afrika i början av 90-talet medan den klättrar uppåt i större delen av världen (HIV), hur Kina och indien stadigt klättrar uppåt på inkomstligan, etc. Upplysande, helt enkelt.

En inspelad föreläsning med Hans Rosling där han presenterar sitt projekt.

Här kan du själv leka med GapMinder.

Dagens citat

Det finns något världsfrånvänt med en forskarvärld som inte har tid att lyssna på varandra och som än mindre bryr sig om att föra ut sina resultat till offentligheten. Men kanske är det tur, för i allmänhet är resultaten så mediokra att de knappast intresserar någon alls. Och en sådan insikt skulle ju vara förödande för det vetenskapliga samhället.

– Jonas Mosskin på sin blogg

Skillnader, schmillnader

Psykologiprofessorn Janet Hyde konstaterar i en artikel i dagens DN att “Vi har överväldigande bevis för att män och kvinnor är lika.” Hon har genomfört en stor metastudie och detta är hennes slutsats. Hon pekar också på att skillnaden i t ex matematisk förmåga är mycket, mycket större mellan olika kulturer än mellan könen, vilket troligtvis har att göra med hur väl man uppmuntrar pojkar respektive flickor att lära sig matte.

Hyde konstaterar också att en trolig anledning till att folk ändå fortsätter att fascineras av och forska om de små olikheterna är att människor hellre vill tro på könskillnader. “Det gör livet mer förutsägbart.”

Länk till artikeln

ps. Däremot är det tydligen klarlagt att män onanerar betydligt mer än kvinnor. Kan det vara denna viktiga förmåga som har lett till att det finns så många män på ledande poster i samhället…?