Category Archives: Politik

Expert i löst tyckande

Politik, , , , , , , , ,

Är det inte fantastiskt när så kallade experter ges plats i media för att framföra uppenbart vinklade påståenden? Vanligtvis brukar SVT hålla en högre nivå än till exempel DN, men här verkar de inte ha tänkt till ordentligt. Experten, advokaten Carl Svernlöv, medger visserligen att det går alldeles utmärkt att införa vinstbegränsning i företag, men avfärdar det hela med att det ändå skulle gå att komma runt det för företagen. Ungefär samma sak som att legalisera stöld eftersom tjuvar ändå hitta sätt att stjäla. Till skillnad från andra experter som gömmer sina åsikter bakom sin expertstatus så Carls åsikter uppenbara:

“Carl Svernlöv menar att den grundläggande frågan är om vi vill ha privata aktörer i den offentligfinansierade omsorgen. Själv tror han att vi måste ha det för att klara vården i framtiden.”

Enligt honom är alltså alternativet att enbart ha kommunal omsorg. Det är oerhört frustrerande att se sådana påstående få stå oemotsagda på SVTs sida. I många länder drivs hela sjukhus av stiftelser, och även här i Sverige har vi privata aktörer i form av föreningar eller personalkooperativ som driver verksamhet utan vinst. SJÄLVKLART står inte valet mellan enbart kommunal verksamhet eller enbart riskkapitalbolag. Att denna typ av löst tyckande okritiskt publiceras på SVT bygger troligen bara på föreställningen om att vi i Sverige inte klarar oss utan de stora vinstdrivande bolagen.

Carema-skandalen: mer kontroll eller mindre vinst?

Hälso- och sjukvård, Politik, , , , , , , , , , , ,

Rapporter om missförhållanden på boenden som drivs av vårdkoncernen Carema fortsätter att strömma in. Nu senast rapporteras att en man på boendet Korsnäsgården i Falun lämnats döende framför TV:n, fullpumpad med morfin, där han till slut avlidit. Det hela uppdagades då en praktikant larmade. Vidare visar det sig att Carema inte haft tillgång till dietist och sjukgymnast vilket varit ett krav i avtalet. Praktikanten som avslöjade det hela anklagas av Carema för att ha brutit mot tystnadsplikten. Svenskt Näringsliv har tidigare skrivit om hur Caremas övertagande varit ett lyft för boendet, undrar vad de skulle skriva idag?

Efter den storm av kritik som rapporterna om missförhållanden väckt försöker nu olika liberala debattörer rädda det som räddas kan av viljan att ha vinstdrivande företag i välfärden. Peter Wolodarski skriver i DN att det man visserligen kan kritisera företaget för ”en företagskultur där ägarna – i det här fallet riskkapitalister – inte är intresserade av uthålligt engagemang utan av mesta möjliga vinst på kort sikt.” Men samtidigt är slutklämmen i hans krönika att vi inte får låta skräckexempel som dessa förstöra för andra vinstdrivande företag inom välfärdsektorn genom att till exempel förbjuda vinstuttag, då det skulle ”hämma nyutveckling och försvåra spridning av best-practice”.

Det som liberala debattörer med flera verkar vägra att erkänna är att vinstmaximering som drivkraft kan utöva någon påverkan i sig på hur man bedriver sin verksamhet. Som Johan Alvehus, ekonomie doktor, skriver i SvD så är välfärdssektorn inte att betrakta som en marknad i ordets rätta bemärkelse, eftersom företagen har svårt att öka intäkterna genom att rekrytera nya kunder i någon större utsträckning. Det som återstår att göra för att maximera vinsten är att minska på utgifterna, genom olika typer av ”effektiviseringar”. Verksamhet inom välfärden är dock välkänt svår att effektivisera, så vad det i praktiken innebär är ofta minskad personalstyrka eller andra neddragningar(1, 2, 3, 4).

Självklart är det inte så att vinstdriven verksamhet automatiskt blir dålig. Men man kan inte bortse från att det därmed finns en inbyggd drivkraft att skära ner på verksamheten för att öka utdelningen till ägarna. Och man kan fråga sig hur mycket mer kostnadseffektiv verksamheten blir om en stor del av de skattepengar som finansierade verksamheten ändå försvinner i vinst eller till skatteparadis? I Stockholm skryter Capio om att St Göran är mer effektivt än andra akutsjukhus, men vägrar samtidigt lämna ut statistik för visa att det verkligen stämmer.

Vad ska man då göra åt det hela? Mer kontroll ropar Wolodarski och Svenskt näringsliv.  Maria Larsson (KD), ansvarig minister, anser att personalen måste ha mer civilkurage och rapportera missförhållanden samt att kommunerna ska öka sina kontroller.

Värst tycker jag nog Maria Larssons utspel är. Man får känslan av att det bara är personalens eller kommunens fel att gamla människor får ligga i nedkissade blöjor, inte ord om företagets ansvar. Att tro att mer kontroll kommer lösa problemen är också naivt, även om det skulle kunna förbättra situationen. Det går inte att ha total kontroll över verksamheten oavsett hur mycket resurser man avsätter. Och de resurserna som avsätts till en växande kontrollapparat skulle antagligen ha gjort större nytta i vården.

Det är ett problem att Miljöpartiet har svårt att veta vilken fot man ska stå på. Helt klart är att en stor del av väljarna är kritiska till vinst i välfärden. Det gamla partiprogrammet har ganska skarpa skrivningar kring kapitalism och välfärd. Men det finns många olika åsikter inom partiet och vissa är minst lika positivt (naivt?) inställda till dessa företag som nyliberalerna. Det är tråkigt eftersom det innebär att man försitter chansen att komma med konstruktiva och handlingskraftiga förslag vid sådana här tillfällen.

Mina förslag är följande:

  • Förbjud eller sätt en gräns för hur stor del av omsättningen i välfärdsföretag som får tas ut i vinst
  • Täpp igen luckorna i lagen som gör det möjligt för företagen att flytta vinsterna utomlands, alternativt svartlista dessa företag så att de inte får delta i upphandlingar
  • Säkra medarbetarnas rätt till skydd när de rapporterar om missförhållanden
  • Ändra rutinerna för anmälan enligt Lex Sarah så att medarbetarna inte behöver anmäla till verksamhetens egen chef som själv ska utreda eventuella problem (Ja, det fungerar faktiskt så idag!)
  • Skapa förutsättningar för mindre företag och organisationer att bedriva välfärdsverksamhet. Idag domineras marknaden i allt högre grad av de stora riskkapitalbolagsägda företagen. Genom att ställa andra krav i upphandlingar kan man gynna de små aktörerna.

Vad är förresten Caremas svar på det hela? Man har uppgett att man ska sluta använda det kritiserade programmet som ger bonus för besparingar, åtminstone under 2011. I övrigt har reaktionerna inte tytt på någon särskild insikt i problemen. Bland annat anklagar man personal som larmat om missförhållanden för att ha brutit mot tystnadsplikten och uppger att patienten som fick sova fick sova på golvet när det inte fanns någon säng valt det själv. Roligast är kanske att man på Caremas boende Koppargården valt att säga upp sina prenumerationer på DN. Det kallar jag handlingskraft.

Läs förövrigt gärna Johannes Forsbergs utmärkta krönika på ämnet i Expressen.

Medborgarnas obegripliga tålamod

Politik, , , , , , , , ,

Idag sänds ett program på SVT där det enligt DN uppdagas att Carema, som varit inblandade i skandaler på vårdboenden på sista tiden, har ett bonussystem som ska uppmuntra cheferna att spara in på verksamheterna. I sig inget anmärkningsvärt, men satt i sammanhanget med den bristfälliga vården som man gett sina boende blir det minst sagt obehagligt. Det tycks uppenbart att besparingarna har drabbat patienterna när man hör tidigare anställda berätta:

“Sedan Carema tog över verksamheten på Koppargården utanför Stockholm vittnar anställda om att det har sparats in på det mesta.

-Man fick handla för en viss summa i veckan. Blöjor, tvättlappar, handskar och allt det här. Men de sänkte det och det fick inte kosta så mycket, säger Christina Ankerhag, som tidigare var undersköterska på Koppargården.”

Vad säger Carema? Jo, patienten som fick sova på golvet eftersom det inte fanns någon säng beror på att “kunden själv har velat sova på golvet“. Vad säger den ansvarige politikern, Maria Larsson, äldreminister (KD)? Jo:

– Anställda måste visa civilkurage, var äldreminister Maria Larssons recept mot vanvården

Alltså ingenting om hur man bör handskas med denna typ av företag som så grovt missköter sina uppdrag, vården av de allra mest utsatta. Nej, istället är det personalen, som ska anmäla missförhållanden till sin närmaste chef, som i sin tur ska utreda och bedöma om det bör göras en anmälan. Inte heller Joakim Larsson (M), äldreborgarråd, Stockholms stad, verkar ha något bra svar på hur man ska kunna undvika liknande situationer i framtiden. Hans “debatt-artikel” i DN Sthlm är i stort sett helt intetsägande. Joakim pratar på om allt bra som gjorts och man får intrycket av att allt egentligen är bra, det måste bara till lite mer uppföljning, arbetet måste “växlas upp”, vi behöver “öppna upp för dialog med såväl äldre som anhöriga, verksamhetschefer och medarbetare”. Något konkret förslag står dock inte att finna bland alla dessa floskler.

Här måste jag hålla med DN:s ledarredaktion, det måste ske en förändring av systemet för anmälan om missförhållanden. Att som Maria Larsson, lägga allt ansvar på den enskilde arbetaren är helt orimligt. Att som Joakim, inte komma med några konkreta åtgärder, är oansvarigt.

För mig är det oförståeligt att medborgarna accepterar att detta får fortsätta. Eller snarare: att man accepterar detta visar kanske hur långt omställningen av mentaliteten i samhället kommit. Vi accepterar helt enkelt att man måste kunna göra vinst på välfärden, trots att det finns verksamheter som drivs ideellt och verkar klara det utmärkt. Begreppet valfrihet har alltmer kommit att handla om rätten för företag att ta stoppa skattepengar i egen ficka, än rätten för den enskilda individen att välja den leverantör som ger den bästa vården. Om det senare hade varit i fokus borde Alliansen till exempel ha stärkt konsumentskydd och konsumentombudsmännen, snarare än ha skurit ner på dem. Man skulle enkelt kunna införa en begränsning för hur mycket vinst man får ta ut inom välfärdssektorn. Man skulle kunna skapa ett system som i högre utsträckning gynnar små företag och ideella organisationer, för att få en verklig mångfald bland utövarna.

Detta skulle man kunna göra, men man har valt att inte göra det. Och det accepterar vi.

Kraftig ökning för MP i ny Demoskopmätning

Politik, , , ,

I Demoskops opinionsmätning som presenteras i Expressen i dag går Miljöpartiet kraftigt framåt till 12,6 %, den högsta siffran någonsin för partiet i Demoskop. Fokus i mätningen är främst på Socialdemokraternas tapp, vilket knappast kan anses som oväntat. Man kan även notera att samtidigt som S tappar, går det fortsatt utför med Alliansens småpartier. KD hamnar utanför spärren på 3.2 %, Folkpartiet fortsätter minska (till ett stöd som känns mer rimligt utifrån hur lite partiet tycks prestera numera) och Centerpartiet har inte lyckats lyfta trots sin nya partiledare.

Det är också positivt att se att både MP och V ökar mer än S tappar, vilket kan tolkas som att MP inte bara stjäl väljare från S. Om utvecklingen håller i sig och MP fortsätter vara ett parti med tvåsiffrigt stöd kan man kanske ha en riktig chans att förändra det förstelnade politiska landskapet i Sverige till nästa val.

Se även Makthavare.se’s sammanställning av opinionsläget.

Moderaterna                    33,4 (+0,7)

Folkpartiet                       5,1    (-1,1)

Centerpartiet                   4,9    (-0,9)

Kristdemokraterna          3,2    (-1,5)

Socialdemokraterna         26,6 (-1,6)

Vänsterpartiet                  6,7    (+2,1)

Miljöpartiet                      12,1 (+2,1)

Sverigedemokraterna      6,0    (+0,1)

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Mobboffrets revansch

Politik, , ,

Åsa Moberg har skrivit en krönika i DN som sammanfattar det som jag ofta tänkt för mig själv. Det handlar om hur etablerade media och partier från första stund hånade Miljöpartiet och hur analytiker och experter spådde att partiet aldrig skulle komma in i riksdagen. Det är förstås lätt att vara efterklok och kanske är det inte konstigt att få trodde att partiet skulle komma någon vart, det har ju faktiskt tagit ganska lång tid för oss att få lite ordning på organisationen. Men tonläget fortsätter i Moderaternas flitigaste partimegafon, det vill säga DNs ledarsida. Men i dessa dagar av historierevisionism kan det vara värt att påminna sig om att till exempel Fredrik Reinfeldt inför valet 2006 deklarerade att miljön inte var någon viktig fråga.

Lite citat från krönikan:

Nu är Miljöpartiet det tredje största partiet. I år, efter partiledningens utspel om att 250 000 svenskar ska ta fram Miljöpartiets politik (DN Debatt 30/10) lär de gamla överlägsna tonfallen dyka upp igen. DN:s ledarsida oroade sig redan dagen därpå, under rubriken ”Övermodigt språkrör” för hur Miljöpartiet ska klara administrationen av denna gigantiska studiecirkel. Tack för omtanken! När blev övermod fel i politiska sammanhang?

För hundra år sedan var den manliga borgerligheten bekymrad för kvinnlighetens förfall om kvinnor skulle få rösträtt. De övermodiga kvinnorna stod på sig, liksom arbetarna som inte heller välkomnades in i politiken av den tidens rösträttsinnehavare: vita män med pengar.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Socialister planerar starta vårdcentral i Stockholm

Politik, , , , , ,

I Dagens Medicin och SvD kan man läsa att föreningen Socialistiska läkare planerar att starta upp en vårdcentral i Stockholms län. Man efterfrågar nu potentiella medarbetare och patienter, och kommer hålla ett uppstartsmöte för det hela på ABF-huset.

Enligt artiklarna Dagens Medicin och i Flamman förstår man att vissa inom den socialistiska rörelsen motsätter sig att man går in i ett system som man i grund och botten är kritisk mot. Personligen tycker jag att initiativet är utmärkt. Om vänstern fortsätter stå på åskådarläktaren och skrika i väntan på att revolutionen ska genomföra sig själv, och man kan våga sig ut på planen och spela, kommer det nog inte bli någon revolution. Man måste förstå att det är bättre att göra något än inget, och bättre att jobba på flera fronter. Det är också känt att många patienter föredrar mindre enheter istället för stora riskkapitalbolag inom vården, något som bland annat framkom i SNS stora studie av konkurrens inom välfärden.

Som patient och som verksam i Stockholms vård välkomnar jag en vårdcentral som inte drivs av privata riskkapitalbolag. Det talas mycket om mångfald i Stockholm, men vad är det för mångfald om det bara finns privata företag att välja mellan? De ideella och icke-vinstdrivande verksamheterna missgynnas ofta på grund av att de har svårare att få fram tillräckligt med kapital för att starta upp verksamheter. Jag förordar ett system där man aktivt stödjer dessa aktörer för att få en bättre balans, till exempel genom någon typ av fond som dessa aktörer kan låna pengar av för att få startkapital.

Det ska bli spännande att se hur det hela utvecklar sig, och om man har förmåga att tänka lite utanför den socialistiska boxen. Jag hoppas innerligt att man inte fastnar i kjäbbel om löneskillnader mellan yrkeskategorier, vem som är “riktig vänster”, med mera.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Om inte Muhammed kan komma till berget…

Politik, , , , ,

För ett nytänkande parti som Moderaterna är allt möjligt, även att ändra historien. Under 70- och 80-talet införde Sverige sanktioner mot Sydafrika och deras apartheid-system. Vid den sista sanktionsskärpningen 1985 röstade alla partier för, förutom just Moderaterna. I sitt nya idéprogram skriver man dock att

”Kampen för rättvisa har också historiskt varit en stark drivkraft för rösträtt, mot apartheid, för jämställdhet, mot diskriminering och för rättsstat. För Moderaterna är rättviseperspektivet ständigt närvarande.”

Anders Nilsson, tidigare aktiv mot apartheid och för demokrati i södra Afrika, har tidigare skrivit på Newsmill om Moderaternas “kamp mot apartheid”:

Flera moderata partiföreträdare försvarade dessutom både svenska storföretag som gjorde olagliga affärer med apartheidregimen och den av Sydafrika understödda högergruppen UNITA:s väpnade terror för att störta den lagliga regimen i Angola.

Man kan förstå dem – sådana ställningstaganden känns inte så fräscha idag. Skönt då att partiet inte låter sådana detaljer som de faktiska händelserna eller historiken stå i vägen för sin utveckling.

 

Läs även:

Alliansfritt Sverige om den kreativa historiebeskrivningen, Jakob Dalunde om Moderaternas historia.

Hyckleri om migrationspolitiken

Politik, , ,

Kristdemokraternas migrationspolitiske talesperson skriver idag på Aftonbladet att det är inhumant med utvisningen av den demenssjuke Ganna. Man skyller på Socialdemokraterna och beslut som de fattade 1996. Beslutet togs dock som jag förstår det med stöd av både Moderaterna och Centerpartiet. Att man själv suttit med i regeringen sedan 2006 tycks ha gått Kristdemokraterna förbi. Nu ligger ett förslag om någon typ av förändring av lagstiftningen i höstens budget enligt KD. Man kan undra hur det kan ha tagit 5 år innan man kom till skott, om man nu ända sedan 1996 tyckt att detta var felaktigt?

Apoteket – sveriges sämsta avreglering?

Politik, , , , , , , , , , ,

Mycket kan man säga om de olika avregleringar som genomförts av den Moderatstyrda alliansen och Socialdemokraterna innan dess. Avregleringen av elmarknaden, tågtrafiken, vården, hemtjänsten… Alla har de visat på problem och brister som uppstår när man försöker konkurrensutsätta verksamhet som inte verkar inom en marknad i ordets rätta bemärkelse, till skillnad från mat eller hemelektronik. Priset för dessa avregleringar har som vanligt betalats av de enskilda medborgarna och framför allt de som inte har lika stor möjlighet att utnyttja sin rätt att välja, exempelvis sjuka som inte förmår åka längre sträckor för att ta sig till en ny vårdcentral. Effekterna av avregleringen av elmarknaden ska nu granskas på uppdrag av riksdagen. Konsekvenserna av de olika privatiseringarna granskas noga i den utmärkta boken “Sälj hela skiten“, som rekommenderas för den som är intresserad av frågan.

Frågan om privatiseringar har aktualiserats under den senaste tiden efter att SNS släppte en rapport där man konstaterade att effekterna av privatisering och konkurrensutsättning inte studerats tillräckligt mycket. Kort sagt att det verkar ha funnits ett ointresse för att ta reda på om de avregleringar man genomfört haft någon positiv effekt överhuvudtaget. I de fall där det finns data kunde inte SNS se någon större skillnad i mellan olika aktörer.

Den sämsta avregleringen hittills måste dock vara Apoteksmonopolets avskaffande. DN skriver om detta igår. Här hade man alltså en verksamhet med mycket stort förtroende hos medborgarna, en verksamhet som erbjöd en för många livsnödvändig tjänst och där det var svårt att se hur en avreglering skulle kunna förbättra något för kunderna. Trots detta genomfördes avregleringen och vi kan nu konstatera det som olycksfåglarna siade om – förtroendet har sjunkit, servicen har försämrats, arbetsmiljö har försämrats. Inte heller har det skett någon prispress. På vissa platser och köpcentrum finns nu tre till fyra olika apoteket som säljer så gott som exakt samma saker. Det kan knappast vara ett resurseffektivt användande av skattebetalarnas pengar.

Låt mig illustrera konsekvenserna av Apotektets avreglering med en berättelse från mitt eget liv. Härom dagen skulle jag hämta ut tre mediciner, ett receptfritt och två receptbelagda antibiotika. Jag gick till det närmaste apoteket där jag befann mig, i Liljeholmens centrum. Där kunde de ge mig den receptfria medicinen, men hade inte de två andra inne. De kunde inte heller säga om medicinerna fanns på någon av de andra apoteken i centrumet, eftersom de hörde till olika kedjor. Ok, någon av de andra måste ju ha medicinerna när det finns så många apotek här, tänkte jag. Jag gick till det andra apoteket där de kunde ge mig en av de receptbelagda medicinerna, men inte den andra. Samma visa där, de kunde inte säga om den fanns på andra apotek i närheten, istället hänvisades jag till Skärholmen där samma kedja hade ett apotek. Jag struntade i det och åkte istället till Hornstull där det också numera finns två apotek inom 100 meters avstånd. Gick in på ett av dessa som hörde till en tredje kedja, men inte heller där hade de medicinen.

Till slut gav jag upp och åkte in till Scheele vid centralen. Yr och illamående stod jag där och väntade i en lång kö tills jag till slut fick tag i medicinen. På väg hem kunde jag bara konstatera att det enda avregleringen bidragit för mig i detta fall var att jag fick lägga ner betydligt mycket mer tid på att få tag i det jag behövde. Nu var jag ändå relativt frisk, jag kan föreställa mig frustrationen hos någon som är svårt sjuk eller har svårare att ta sig runt i staden än jag har. Men vad gör man inte för lite valfrihet?

För att citera Lars Linder i DN angånde SNS-rapporten:

Jag börjar misstänka att det vi utsatts för i två decennier i själva verkat varit en samordnad folkuppfostringskampanj i stalinistisk skala. Ett folk av sossar och välfärdsälskare skulle en gång för alla lära sig tänka bort staten.

Och nu är vi äntligen fria.

Att bemöta kverulansparanoiker

Politik

Rasmus Fleischer skriver på sin blogg Copyriot om fenomenet rättshaverister, apropå en artikel om detta ämne som kablades ut av TT nyligen. Rätthaverist är en underkategori till paraplybegreppet kverulansparanoia inom psykiatrin, vilket beskrivs på följande sätt i standardverket ”Psykiatri” (Ottosson, 2004):

”Kverulansparanoikerns personlighet är präglad av aggressiv självhävdelse, parad med misstro mot auktoriteter och samhällets administration. Det är en man som håller på sin rätt, överklagar från instans till instans och som i avslag ser bevis på samhällets ruttenhet och systematiska maskopi mot honom. Denna rättshaveristiska och självöverskattande inställning är ofta kombinerad med övergenomsnittlig men smalspårig intelligens och god förmåga till muntlig och skriftlig framställning.”

Vilken typ av kverulans det handlar om beror på föremålet för kverulansen. Rättskverulanter är de som ”anser sig oriktigt behandlade av samhällets rättsapparat”. Det är självklart inte så att alla som uppfyller ovanstående definition är kverulanter, utan det handlar om ett beteende som i intensitet, varaktighet och frekvens är orimligt i förhållande till sakfrågan:

”Nyckelupplevelsen kan vara en reell orättvisa eller ett bakslag som är mer eller mindre framprovocerat av den klagande. Han kan ha fullt fog för sin reaktion och rätt i sak, men till skillnad från andra som förmår skapa balans mellan denna oförrätt och annat som pockar på engagemang kommer nyckelupplevelsen och hela kedjan av efterföljande nederlag att helt dominera tillvaron.” (Ottosson, 2004)

Om man får tro den aktuella artikeln så har antalet rättshaverister ökat, vilket belastar rättsapparaten, som måste handskas med dessa personer och deras aldrig sinande överklaganden och påtryckningar. Att antalet tycks öka är intressant i sig: är det så att folk blir mer illa behandlade i rättsväsendet numera, beror ökningen på att det i det digitala samhället är lättare att klaga eller håller vi helt enkelt på att bli mer galna?

I artikeln intervjuas bland annat förre justitiekanslern Göran Lambertz och psykiatrikern David Eberhard. Båda två är överens om att antalet rättskverulanter ökar, men medan Lambertz framhäver vikten av att ge även dessa personer ett gott bemötande uppvisar Eberhard ingen sådan förståelse. Han jämför kverulanterna med mobbare och vålsverkare, och verkar mena att de helt enkelt borde ignoreras av myndigheterna.

Lustigt i sammanhanget är väl att Eberhard, som en kommentator till Rasmus artikel noterar, själv är att betrakta som en kverulant. Jag citerar kommentaren:

”Eberhard är ju själv en haverist av andra ordningen, dvs hela hans verksamhet som skribent är en oändlig litania av kverulans över det svenska samhället och den svenska mentaliteten med dess omsorg om trygghet och välfärd. Det är en obalanserad och närmast paranoid flod av kränkthet över ett folk som i Eberhards ögon har fel värderingar.”

Mer träffande beskrivning av Eberhard får man nog leta efter. Man kan även fundera på vad hans förslag på bemötande av rättshaverister skulle leda till. Skulle antalet rätthaverister minska? Skulle de ge upp? Knappast, om något skulle det troligen få motsatt effekt. Det är förståeligt att man blir förbannad över dessa personer, men personal som jobbar på myndigheter bör kunna vara mer professionella än att låta irritationen gå ut över bemötandet. Sen måste man förstås hålla fast vid de regler som finns och att inte ge dessa personer med resurser än de har rätt till.

Inom psykiatrin är det inte ovanligt att man träffar på personer som anser att de lider av något fysiologiskt problem snarare än psykiskt. Ett exempel på detta är elallergiker. Dessa har oftast fått uppleva ett mycket dåligt bemötande i den somatiska vården, t ex genom att få höra att de ”egentligen inte är sjuka”, att det ”bara är psykologiskt”, etc. Detta leder hos vissa till att de utvecklar kverulanta drag, t ex ägnar all sin tid åt att bevisa för omgivningen att syndromet faktiskt existerar, oförmåga att ta till sig information som talar emot detta, etc. Hur behandlar man då en sån person? Som jag ser det är enda sättet att slå fast att man faktiskt inte kan veta till 100% vad symptomen beror på, men att man kanske kan hjälpa personen att oavsett sjukdomsorsak leva ett något bättre liv än tidigare. Lite enligt samma princip som när man behandlar personer med kronisk smärta – terapeuten kan inte göra nåt åt smärtan, men han kan hjälpa dig att försöka få ett så gott liv som möjligt trots smärtan. En liknande inställning skulle kanske kunna underlätta i myndigheternas bemötandet av rättshaverister?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,