Tag Archives: Kristdemokraterna

Alliansen och blockpolitiken vinnare i Decemberöverenskommelse

Politik, , , , , , , , ,

Igår höll den rödgröna regeringen presskonferens tillsammans med de borgerliga partierna, och meddelade att det inte blir något nyval då man kommit överens om en praxis för att underlätta för minoritetsregeringar att styra över Sverige. Även om det känns skönt att slippa ställa sig och kampanja i ett nyval om ett par månader så tror jag att det här var ett dåligt beslut av de rödgröna. Framför allt av Miljöpartiet.

Det här innebär visserligen att de rödgröna kommer få igenom sina budgetar under de närmaste åren, men i alla övriga beslut kommer man att ha en högermajoritet emot sig. Risken är därmed stor att det blir en regering som antingen kommer vara betydligt mer passiv än den föregående eller som kommer få acceptera borgerlig politik i många fall, och som därmed kommer te sig som svag inför nästa val. Då kan Alliansen återvända, stärkta av regeringens svaghet, och styra ostört i minoritet, eftersom SD ändå röstar med dem i så gott som alla frågor.

Även om nyvalet inte lett till några större förändringar hade det förmodligen ändå satt större press på partierna i Alliansen att bryta blockpolitiken. Det är sannolikt att de borgerliga partierna hade kunnat försvagas ytterligare av ett nyval. Utifrån opinionsläget såg det ut som att Kristdemokraterna riskerade åka ut ur riksdagen, Moderaterna har precis bytt ledning, Folkpartiet går på tomgång. Om det blivit så hade sannolikheten för en blocköverskrivande regeringen ökat ytterligare. Den chansen har nu gått förlorad.

De områden man kommit överens om att “tala om” är sådana som man redan tidigare har haft tradition av blocköverskridande överenskommelser kring – energi, försvar och pensioner – så det är knappast något framsteg om man vill ha en mer blocköverskridande politik.

Även om Sverigedemokraterna förlorar på kort sikt genom att de tappar inflytande kan de mycket väl bli vinnare på lång sikt, om detta upplevs som att man trixar med reglerna för att hålla partiet utanför (vilket ju är det man gör). Dock skulle det kunna leda till mindre uppmärksamhet till SD och deras favoritfråga, vilket skulle kunna vara negativt för dem.

Även om en del fotfolk inom de borgerliga partierna är upprörda nu är Alliansen långsiktiga vinnare på denna överenskommelse, då de lyckas tränga ut Löven till vänster och på detta sätt cementera blockpolitiken, som de velat länge. Målet är sannolikt att mittenväljarna ska känna att politiken är för vänsterinriktad och gå till Moderaterna istället.

De stora förlorarna riskerar bli Miljöpartiet som nu sannolikt får lägga sig i frågor om försvar, energi och pensionerna. Samtidigt hade partiet riskerat ett stort tapp i ett nyval. Nu blir det viktigt att man lyckas få igenom stora reformer för klimatet om det ska vara värt att sitta i regering.

Landstingens vara eller icke vara

Politik, , , ,

På KD:s riksting som inleddes på torsdagen öppnade Göran Hägglund upp för en “förutsättningslös utredning” kring organiseringen av vården i Sverige, och för att landstingen till och med skulle kunna läggas ned. Göran fick genast kritik för detta av ett kristdemokratiskt regionråd (som måhända kände sin egen tjänst hotad) som menade att:

Att avskaffa landstingen skulle också innebära ett demokratiskt problem, enligt henne. Hon påpekar att vårdfrågor tillhör de frågor som engagerar medborgarna mest och att det därför är viktigt att det är lätt att ta kontakt med politikerna.

Nu kan man fråga sig om medborgarna tycker att det är särskilt lätt att få tag i sina landstingspolitiker i nuläget (Filippa Reinfeldt i Stockholm är ett avskräckande exempel). Och hur många vanliga medborgare vet egentligen vad landstinget är och vad de gör? Pröva att gå ut på stan och fråga folk, det kommer vara rätt få som kan svara. Landstingen har med andra ord redan ett stort demokratiskt problem.

Göran har ändå en poäng i att vissa saker fungerar dåligt när de är uppdelade på så många olika aktörer i ett relativt litet land som Sverige. Till exempel är det många av de som arbetar inom vården, inklusive mig själv, som svurit över att alla landsting har olika journalsystem – som dessutom är mer eller mindre dåliga allihopa. Inget enskilt landsting tycks ha de ekonomiska musklerna och kompetensen för att upphandla ett vettigt journalsystem, inte ens Stockholm. Nu är det ingen enkelt match att tillverka sådana system, eftersom kraven på tillförlitlighet är oerhört höga. Men många system är rent skrattretande, både vad gäller funktionalitet och användarvänlighet.

I denna och liknande frågor skulle jag gärna se staten peka med hela handen. Då skulle man kanske kunna ta fram ett system som är flexibelt, stabilt och användarcentrerad. I dag får man lätt känslan av att systemen är skapade av tekniker för tekniker. Det skulle dessutom underlätta kommunikationen mellan vårdgivare i olika landsting avsevärt om man hade samma system.

Ett annat problem är för patienter som söker vård i annat landsting än de som de är skrivna i. Det kan vara aktuellt för personer som arbetspendlar, bor nära gränsen mellan två län eller kanske spenderar sommaren i ett annat län än där de är skrivna. Det har då visat sig kunna bli oerhört komplicerat att få vård, bland annat för att ersättningssystemen ser olika ut i olika landsting. Det kan leda till att vårdgivare inte vill ta emot utomlänspatienter, då de inte får lika hög ersättning för dem, eller tvärtom, att utomlänspatienter får gå före de egna invånarna för att de genererar en högre ersättning.

Det tredje problemet är det som Hägglund själv lyfter, ojämlikheten inom vården. Här är frågan mer komplex. De olika länen har olika förutsättningar och det är inte självklart att det skulle bli bättre för att staten tog över eller att samma villkor gällde över hela landet.

Sen ska man inte tro att man kan lösa allt genom att lägga ner landstingen, någon form av lokal förankring måste fortfarande finnas. Men Hägglunds förslag, att “starta ett förutsättningslöst arbete där många deltar och vi prövar vad som kan vara den bästa vägen” låter ändå för mina öron helt rimligt.

Mina förslag:

  • Låt staten eller annan nationell aktör ta ansvar för vårdens IT-system. Ta fram ett system som är användaranpassat, stabilt och flexibelt, och som alla landsting får använda.
  • Ge patienter rätt att söka vård i vilket landsting de vill under högkostnadsskydd, oavsett om det gäller akut eller planerad vård, primärvård eller specialistvård.
  • Tillsätt en utredning i linje med Hägglunds förslag, där man förutsättningslöst försöker hitta lösningar på de problem som finns med dagens system, till exempel hur man kan underlätta för medborgarna att få inblick i hur sjukvården och trafiken styrs. Vare sig det ska vara via landsting, stat eller på annat sätt.

 

Carema-skandalen: mer kontroll eller mindre vinst?

Hälso- och sjukvård, Politik, , , , , , , , , , , ,

Rapporter om missförhållanden på boenden som drivs av vårdkoncernen Carema fortsätter att strömma in. Nu senast rapporteras att en man på boendet Korsnäsgården i Falun lämnats döende framför TV:n, fullpumpad med morfin, där han till slut avlidit. Det hela uppdagades då en praktikant larmade. Vidare visar det sig att Carema inte haft tillgång till dietist och sjukgymnast vilket varit ett krav i avtalet. Praktikanten som avslöjade det hela anklagas av Carema för att ha brutit mot tystnadsplikten. Svenskt Näringsliv har tidigare skrivit om hur Caremas övertagande varit ett lyft för boendet, undrar vad de skulle skriva idag?

Efter den storm av kritik som rapporterna om missförhållanden väckt försöker nu olika liberala debattörer rädda det som räddas kan av viljan att ha vinstdrivande företag i välfärden. Peter Wolodarski skriver i DN att det man visserligen kan kritisera företaget för ”en företagskultur där ägarna – i det här fallet riskkapitalister – inte är intresserade av uthålligt engagemang utan av mesta möjliga vinst på kort sikt.” Men samtidigt är slutklämmen i hans krönika att vi inte får låta skräckexempel som dessa förstöra för andra vinstdrivande företag inom välfärdsektorn genom att till exempel förbjuda vinstuttag, då det skulle ”hämma nyutveckling och försvåra spridning av best-practice”.

Det som liberala debattörer med flera verkar vägra att erkänna är att vinstmaximering som drivkraft kan utöva någon påverkan i sig på hur man bedriver sin verksamhet. Som Johan Alvehus, ekonomie doktor, skriver i SvD så är välfärdssektorn inte att betrakta som en marknad i ordets rätta bemärkelse, eftersom företagen har svårt att öka intäkterna genom att rekrytera nya kunder i någon större utsträckning. Det som återstår att göra för att maximera vinsten är att minska på utgifterna, genom olika typer av ”effektiviseringar”. Verksamhet inom välfärden är dock välkänt svår att effektivisera, så vad det i praktiken innebär är ofta minskad personalstyrka eller andra neddragningar(1, 2, 3, 4).

Självklart är det inte så att vinstdriven verksamhet automatiskt blir dålig. Men man kan inte bortse från att det därmed finns en inbyggd drivkraft att skära ner på verksamheten för att öka utdelningen till ägarna. Och man kan fråga sig hur mycket mer kostnadseffektiv verksamheten blir om en stor del av de skattepengar som finansierade verksamheten ändå försvinner i vinst eller till skatteparadis? I Stockholm skryter Capio om att St Göran är mer effektivt än andra akutsjukhus, men vägrar samtidigt lämna ut statistik för visa att det verkligen stämmer.

Vad ska man då göra åt det hela? Mer kontroll ropar Wolodarski och Svenskt näringsliv.  Maria Larsson (KD), ansvarig minister, anser att personalen måste ha mer civilkurage och rapportera missförhållanden samt att kommunerna ska öka sina kontroller.

Värst tycker jag nog Maria Larssons utspel är. Man får känslan av att det bara är personalens eller kommunens fel att gamla människor får ligga i nedkissade blöjor, inte ord om företagets ansvar. Att tro att mer kontroll kommer lösa problemen är också naivt, även om det skulle kunna förbättra situationen. Det går inte att ha total kontroll över verksamheten oavsett hur mycket resurser man avsätter. Och de resurserna som avsätts till en växande kontrollapparat skulle antagligen ha gjort större nytta i vården.

Det är ett problem att Miljöpartiet har svårt att veta vilken fot man ska stå på. Helt klart är att en stor del av väljarna är kritiska till vinst i välfärden. Det gamla partiprogrammet har ganska skarpa skrivningar kring kapitalism och välfärd. Men det finns många olika åsikter inom partiet och vissa är minst lika positivt (naivt?) inställda till dessa företag som nyliberalerna. Det är tråkigt eftersom det innebär att man försitter chansen att komma med konstruktiva och handlingskraftiga förslag vid sådana här tillfällen.

Mina förslag är följande:

  • Förbjud eller sätt en gräns för hur stor del av omsättningen i välfärdsföretag som får tas ut i vinst
  • Täpp igen luckorna i lagen som gör det möjligt för företagen att flytta vinsterna utomlands, alternativt svartlista dessa företag så att de inte får delta i upphandlingar
  • Säkra medarbetarnas rätt till skydd när de rapporterar om missförhållanden
  • Ändra rutinerna för anmälan enligt Lex Sarah så att medarbetarna inte behöver anmäla till verksamhetens egen chef som själv ska utreda eventuella problem (Ja, det fungerar faktiskt så idag!)
  • Skapa förutsättningar för mindre företag och organisationer att bedriva välfärdsverksamhet. Idag domineras marknaden i allt högre grad av de stora riskkapitalbolagsägda företagen. Genom att ställa andra krav i upphandlingar kan man gynna de små aktörerna.

Vad är förresten Caremas svar på det hela? Man har uppgett att man ska sluta använda det kritiserade programmet som ger bonus för besparingar, åtminstone under 2011. I övrigt har reaktionerna inte tytt på någon särskild insikt i problemen. Bland annat anklagar man personal som larmat om missförhållanden för att ha brutit mot tystnadsplikten och uppger att patienten som fick sova fick sova på golvet när det inte fanns någon säng valt det själv. Roligast är kanske att man på Caremas boende Koppargården valt att säga upp sina prenumerationer på DN. Det kallar jag handlingskraft.

Läs förövrigt gärna Johannes Forsbergs utmärkta krönika på ämnet i Expressen.

Medborgarnas obegripliga tålamod

Politik, , , , , , , , ,

Idag sänds ett program på SVT där det enligt DN uppdagas att Carema, som varit inblandade i skandaler på vårdboenden på sista tiden, har ett bonussystem som ska uppmuntra cheferna att spara in på verksamheterna. I sig inget anmärkningsvärt, men satt i sammanhanget med den bristfälliga vården som man gett sina boende blir det minst sagt obehagligt. Det tycks uppenbart att besparingarna har drabbat patienterna när man hör tidigare anställda berätta:

“Sedan Carema tog över verksamheten på Koppargården utanför Stockholm vittnar anställda om att det har sparats in på det mesta.

-Man fick handla för en viss summa i veckan. Blöjor, tvättlappar, handskar och allt det här. Men de sänkte det och det fick inte kosta så mycket, säger Christina Ankerhag, som tidigare var undersköterska på Koppargården.”

Vad säger Carema? Jo, patienten som fick sova på golvet eftersom det inte fanns någon säng beror på att “kunden själv har velat sova på golvet“. Vad säger den ansvarige politikern, Maria Larsson, äldreminister (KD)? Jo:

– Anställda måste visa civilkurage, var äldreminister Maria Larssons recept mot vanvården

Alltså ingenting om hur man bör handskas med denna typ av företag som så grovt missköter sina uppdrag, vården av de allra mest utsatta. Nej, istället är det personalen, som ska anmäla missförhållanden till sin närmaste chef, som i sin tur ska utreda och bedöma om det bör göras en anmälan. Inte heller Joakim Larsson (M), äldreborgarråd, Stockholms stad, verkar ha något bra svar på hur man ska kunna undvika liknande situationer i framtiden. Hans “debatt-artikel” i DN Sthlm är i stort sett helt intetsägande. Joakim pratar på om allt bra som gjorts och man får intrycket av att allt egentligen är bra, det måste bara till lite mer uppföljning, arbetet måste “växlas upp”, vi behöver “öppna upp för dialog med såväl äldre som anhöriga, verksamhetschefer och medarbetare”. Något konkret förslag står dock inte att finna bland alla dessa floskler.

Här måste jag hålla med DN:s ledarredaktion, det måste ske en förändring av systemet för anmälan om missförhållanden. Att som Maria Larsson, lägga allt ansvar på den enskilde arbetaren är helt orimligt. Att som Joakim, inte komma med några konkreta åtgärder, är oansvarigt.

För mig är det oförståeligt att medborgarna accepterar att detta får fortsätta. Eller snarare: att man accepterar detta visar kanske hur långt omställningen av mentaliteten i samhället kommit. Vi accepterar helt enkelt att man måste kunna göra vinst på välfärden, trots att det finns verksamheter som drivs ideellt och verkar klara det utmärkt. Begreppet valfrihet har alltmer kommit att handla om rätten för företag att ta stoppa skattepengar i egen ficka, än rätten för den enskilda individen att välja den leverantör som ger den bästa vården. Om det senare hade varit i fokus borde Alliansen till exempel ha stärkt konsumentskydd och konsumentombudsmännen, snarare än ha skurit ner på dem. Man skulle enkelt kunna införa en begränsning för hur mycket vinst man får ta ut inom välfärdssektorn. Man skulle kunna skapa ett system som i högre utsträckning gynnar små företag och ideella organisationer, för att få en verklig mångfald bland utövarna.

Detta skulle man kunna göra, men man har valt att inte göra det. Och det accepterar vi.

Hyckleri om migrationspolitiken

Politik, , ,

Kristdemokraternas migrationspolitiske talesperson skriver idag på Aftonbladet att det är inhumant med utvisningen av den demenssjuke Ganna. Man skyller på Socialdemokraterna och beslut som de fattade 1996. Beslutet togs dock som jag förstår det med stöd av både Moderaterna och Centerpartiet. Att man själv suttit med i regeringen sedan 2006 tycks ha gått Kristdemokraterna förbi. Nu ligger ett förslag om någon typ av förändring av lagstiftningen i höstens budget enligt KD. Man kan undra hur det kan ha tagit 5 år innan man kom till skott, om man nu ända sedan 1996 tyckt att detta var felaktigt?

Rapport från Almedalsveckan 2010

Politik, , , , , , , , , , ,

Jag är nu nyligen hemkommen från Visby och Almedalsveckan, och sinnesfriden börjar sakta men säkert infinna sig. Almedalsveckan är som bekant att betrakta som en musikfestival för politiker, och efter en vecka känner man sig rätt mätt på politiska seminarium och mingelkvällar. Jag tänkte här sammanfatta några av de mer intressanta händelserna och seminarierna under veckan som gått.

De senaste dagarna har förstås överskuggats till stor del av Sven-Otto Littorins avgång. Paul Ronge och Staffan Dopping har båda skrivit bra om den bristfälliga och omänskliga krishanteringen som Reinfeldt har uppvisat i samband med detta. Jag tycker synd om Sven-Otto, och hoppas för hans egen skull att han talar sanning när han nekar, annars är risken stor att denna historia kommer fortsätta dra ut på tiden. En del tycker att det är anmärkningsvärt att Aftonbladet valt att publicera anklagelserna under just almedalsveckan, men jag är inte alls överraskad av detta. Vill man sälja så många lösnummer som möjligt är väl detta ett utmärkt val av tidpunkt för publicering?

Almedalen var om möjligen ännu mer smockfull av politiker och lobbyister än vanligt, och gratismaten flödade. I år var man dock tvungen att föranmäla sig till mingel där det bjöds på alkohol, vilket är ett steg i rätt riktning. Stämningen mellan partierna var som förväntat hårdare än vanligt då det är valår, och de borgerliga partiernas företrädare gjorde inget för att lätta upp denna stämning. I Göran Hägglunds tal fick vi lära oss att Sverige kommer drabbas av en “ofrihetschock” om de rödgröna vinner valet, och Maud Olofsson målade upp en bild av ett Sverige där det bara finns en krydda i kryddhyllan och där man bara kan handla på Konsum. Politiker från alla partier ägnar sig till viss del åt smutskastning av motståndarna, men det här tycker jag nog var mer verklighetsfrämmande än det mesta. Även Reinfeldt hade släppt på sin statsmannaliknande hållning och eldade på publiken med tal om hur hemskt det skulle bli om de rödgröna vann. Visioner om den egna politiken lyste dock med sin fråvaro, om man inte räknar bibehållen inkomstskatt under ett år som en spännande och inspirerande vision.

En av Almedalsveckans höjdpunkter var för mig debatten mellan liberalen och före detta Timbromedarbetaren Johan Norberg och Maria Wetterstrand. Debatten handlade om huruvida Miljöpartiet är ett liberalt parti och huruvida liberaler är miljövänner. Anledningen till att just denna debatt blev så lyckad var dels att både Johan och Maria kan debattera sakligt utan att hänge sig åt en massa pajkastning, och att diskussionen kom att handla mer om grundläggande värderingar snarare än enskilda sakfrågor. Norberg menade att Mp i många avseenden är mer liberala än andra “liberala” partier som Folkpartiet, t ex genom sitt motstånd mot massövervakning och sin kamp för rättigheter för asylssökande och HBT-personer. Men han kritiserade även Mp för att vara teknikfientligt och moralistiskt, och för att anse att naturen har ett egenvärde bortom människan. Wetterstrand i sin tur menade att många liberaler inte förstår att vi måste ta hänsyn till att jorden har begränsade resurser, att många liberaler i högre utsträckning värnar företagens frihet än individens och att alla arter har rätt att leva. För den som vill se hela föreläsningen finns den här på Bambuser.
Debatten mellan Norberg och Wetterstrand arrangerades av den nyliberala tidningen Neo, som även anordnade det sämsta seminariet jag var på under veckan. Det senare handlade om förmynderi och bestod mest i att olika personer beklagade sig över hur jobbigt det var att staten bestämde att de inte fick supa och röka hur och närsomhelst, och att man borde lägga ner folkhälsoinstitutet. Seminariet bekräftade mest mina fördomar om att nyliberaler saknar insikt om grundläggande mänsklig psykologi och inte verkar bry sig om hur de andra skulle drabbas av deras föreslagna frihetsreformer, så länge det är bra för dem själva.

På andraplats vad gäller värsta seminarium kommer ett som anordnades av Bil Sweden, med titeln “Klimatalarmister och klimatskeptiker – vem har mest fel?”. Till denna “debatt” hade de bjudit in två “klimatalarmister” och fyra klimatskeptiker, plus att de själva knappast har en miljövänlig utgångspunkt. En av skeptikerna var kristdemokraternas riksdagsledamot Lars Gustafsson, som tidigare skrivit klimatsom under sitt anförande bland annat konstaterade att det inte finns någon konsensus i klimatfrågan bland forskare. När jag konfronterade honom med undersökningar som visar att en förkrossande majoritet av forskarna anser att människans inverkan på klimatet ligger bakom klimatförändringarna hävdade han att dessa forskare inte svarar så som de egentligen vill, av rädsla för repressalier. En ganska spektakulär anklagelse får man säga! När jag försökte pressa honom ytterliggare om detta sa han bara att “Jag tar mig friheten att tänka själv, jag bryr mig inte om vad andra tycker”. Nej du Lars, det är väl rätt uppenbart att det är så.

Sammantaget var det en inspirerande vecka, men jag saknade den mer öppenhjärtliga stämningen mellan politiker från olika partier som funnits när det inte varit valår.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Kastvindar i opinionen

Politik, , , , , , , , ,

Flera opinionsmätningar har på senare tid visat på en utjämning mellan blocken och i vissa fall en ledning för Alliansen. Trots det visade SCB:s stora undersökning på en tydlig ledning för de rödgröna. Henrik Oscarsson gör på sin hemsida en betydligt mer skarpsinnig analys av detta opinionsläge än de flesta ledarskribenter. Till att börja med konstaterar han att det inte är underligt att det är skillnad mellan de olika mätningarna eftersom de skett under olika perioder. Att som DN:s Henrik Brors avfärda SCB:s mätning som en felmätning tyder därför mest på okunskap eller ideologiska motvilja mot mätningens resultat. Oscarsson lyfter även fram vad han anser vara de främsta orsakerna till att de rödgröna tappat väljare i de senaste mätningarna, bland annat följande:

“Gestaltningen av de rödgrönas politik har kommit att fokusera helt på privatekonomiska effekter och höjda skatter, vilket sannolikt missgynnar dem, istället för ideologiskt utfall i termer av ökad jämlikhet, mindre inkomstskillnader och ökad social trygghet (som är huvudavsikten med utspelen). … SVMP behöver få väljarna att lyfta blicken och fundera på frågan: “Hur många hundralappar i månaden är ett mer jämlikt och rättvist samhälle värt för dig och dina närmaste?”.”

Han konstaterar vidare att förändringen i opinionsläget främst beror på att de borgerliga lyckats mobilisera sina väljare, snarare än att väljare har bytt block, vilket stärker tesen om att valet 2010 i mycket kommer att handla om att lyckas mobilisera de egna väljarna.

Något som talar emot vinst för de rödgröna är att Socialdemokraterna tenderar att vara dåliga på att mobilisera väljare i slutskedet av valrörelsen, samt att Miljöpartiets uppåtgående kurva har planat ut något. Vad som talar för vinst för de rödgröna är att det kommer vara ett rekordstort antal förstagångsväljare i valet i år, och bland unga finns det en klar majoritet för de rödgröna. Men då hänger det på att man mobiliserar dem att rösta. Förslagsvis bör de rödgröna lyfta fram Folkpartiets och Centerpartiets förslag om att sänka lönerna för ungdomar, det skulle kunna göra susen.

Moderaterna riskerar dessutom att äta upp sina allierade, och även om det är osannolikt finns det en risk för att Centern eller Kristdemokraterna trillar ut ur riksdagen. Det blir definitivt en spännande valrörelse. All bets are off.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Tvångsmässiga kristdemokrater

Politik, , ,

Till min stora förvåning läser jag om ett förslag från KD som inte andas homofobi, nyliberalism eller populistisk konservatism. Man föreslår att dagens system med nämndemän som utses av politiska partier ersätts med ett system som mer ska likna det som finns i USA, där alla medborgare kan bli tvingade till “jury duty”. Det vill säga en medborgerlig plikt att då och då ställa upp och döma i rättsprocesser. Deras argument för denna förändring är att dagens system inte är representativt, och detta stämmer ju definitivt: många nämndemän är i pensionsålder eller äldre, och få unga tycks lockas av dessa uppdrag. Att uppdraget fördelas av partierna bidrar säkerligen till att få som inte är politiskt aktiva känner till systemet. Den föreslagna reformen skulle därmed kunna förbättra åldersfördelningen, samt bredda det demokratiska deltagandet i samhället till folk som vanligen inte är aktiva inom politiken.

Argument emot detta kommer ifrån Tomas Bodström som menar att man i sådana fall måste gå över till att nämndemännen, som i USA, enbart avgör om den åtalade är skyldig eller inte.

“Svenska nämndemän måste ta ställning till fler komplicerade rättsfrågor som brottsrubricering, skadestånd, förverkanden. Då måste man ha ett engagemang och intresse, man kan inte tvinga människor till det.”

Tydligt är i alla fall att KD, som tidigare talat så populistiskt om frihet och varit upprörda över sådant “tvång” som att avsätta en viss del av föräldraförsäkringen till vardera av föräldrarna, glatt kan tänka sig att tvinga medborgarna till sådant de själva tycker är viktigt.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Blockpolitik som förolämpning

Politik, , , , , , , , ,

Niklas Ekdal har skrivit ett bra debattinlägg på DNs debattsida. Hans tes är att blockpolitiken, som den bedrivs idag, leder till ökat politikerförakt och röstskolk, och öppnar upp för missnöjespartier som Sverigedemokraterna. För en gångs skull håller jag med honom, blockpolitiken sprider ett löjets skimmer över den politiska situationen i Sverige. Väljarna är inte dumma, de förstår ofta när det handlar om politiskt spel till skillnad från en genuin vilja att göra det som är bäst för landet. När politikerna då försöker få det att framstå som att det är en avgrund mellan de olika alternativen tappar man förtroende för dem. Själv stör jag mig något ofantligt på att Tomas Östros inte kan tagga ner lite och åtminstone försöka framstå som förnuftig. För att inte tala om Centerpartiet som verkar ha glömt att de sitter i regeringsställning och istället ägnar all tid åt att smutskasta Miljöpartiet.

Den intressanta frågan är dock varför de gör detta? Tror de verkligen att denna typ av uppträdande ger något utslag i röstsiffrorna? Det är klart att den som lyckas sälja in sin verklighetsuppfattning till väljarna har ett försprång. Men är verkligen bästa sättet att göra det att skrika “kommunist!”? Uppenbarligen tycks det inte vara så för Centerpartiet med tanke på deras opinionssiffror. Moderaterna är inte mycket bättre, Schlingmann har ju även han uttalat en fatwa mot de rödgröna. Heder dock åt Anders Borg som ofta (men inte alltid) uppvisar en civiliserad stil som debattör, och som inte brukar sänka sig till de lägsta angreppen (det har de Kristdemokraterna till). Med den effekt att han framstår som mer sympatisk och trovärdig.

För att sammanfatta: detta med smutskastning och överdrivet fientlig retorik är en problem på båda sidor av blockgränsen, och jag uppmanar, precis som Niklas Ekdal, alla politiker att tänka över om det är värt att sälja ut långsiktiga politiska beslut för kortsiktig makt, och om den nuvarande retoriken verkligen ger er det som ni vill ha.

Miljöpartiet får högsta siffrorna någonsin i senaste demoskop

Politik, , , , , , , , , ,

Bild tagen från Expressen

Svenska dagbladet och Expressen skriver idag om den senaste opinionsmätningen från Demoskop som visar att de rödgröna ökar sitt försprång gentemot alliansen. De rödgröna får 52.4 % av rösterna, medan alliansen får 43.7 %, och skillnaden blir alltså 8.7 procentenheter. Den största ökningen i mätningen står Socialdemokraterna för, medan Kristdemokraterna har den största minskningen. Miljöpartiet ökar till 11 % i mätningen, och får därmed sin högsta siffra någonsin i Demoskopmätningarna. Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna hamnar båda utanför riksdagen, och även Centerpartiet ligger farligt nära spärren.

Man får väl hålla med Kent Persson att det knappast är läge för alliansens medlemmar att ge upp, men det verkar onekligen ganska motigt. Vanligtvis brukar skillnaden mellan blocken minska ju närmare valet man kommer, men historiskt sett bara med ca 1.5 % i genomsnitt, enligt statsvetaren Henrik Oscarsson. Om det gäller även i detta val ser det alltså mörkt ut för alliansen.

Inte undra på att Moderaterna nu ser det som sitt främsta mål att svartmåla Miljöpartiet. När partier börjar beställa opinionsundersökningar för att racka ner på andra partier, då vet man att det kommer bli en smutsig valrörelse. Kommer det då ge någon utdelning för Moderaterna att göra detta? Möjligen, men Centerpartiet har redan försökt med en rad artiklar utan att det vare sig verkar ha lyft Centern eller ha sänkt MP. En förklaring till detta kan vara att väljarna känner igen smutskastning och inte uppskattar den typen av politiskt spel. Tvärtom verkar många uppskatta att politikerna håller god ton gentemot varandra. En annan förklaring kan vara att väljarrörligheten främst sker inom de olika blocken.

Enligt artikeln i Expressen tycks det som att M riktar in sig på vissa formuleringar i MP:s partiprogram som anses kontroversiella. Men frågan är om inte det finns konstiga formulering och idéer i de flesta partiers partiprogram? Visioner som medlemmar vill ska finnas med men som sedan ingen i praktiken arbetar för att genomföra.

Jag hoppas att Miljöpartiet kommer att försöka hålla sig över den låga nivån och inte dras in för mycket i denna politiska smutskastning. Det tror jag att man bara kan vinna på.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,