I SvD pågår just nu en reportageserie på temat psykiatriska diagnoser. Igår kunde man läsa om den kommande utgåvan av diagnosernas bibel – DSM – och kritik mot hur diagnoserna blir allt bredare och inkluderar fler och fler människor. Tidigare har man till exempel diskuterat om man skulle skapa diagnosen blyghet. Det är lätt att förstå att det finns en stort intresse av att diagnoserna inkluderar allt fler, eftersom läkemedelsföretag då kan sälja mediciner till en allt bredare målgrupp.

DSM-systemet bygger på att varje diagnos definieras genom ett antal symptom, till exempel “rastlöshet” eller “rädsla i sociala situationer”. För att kvala in till en diagnos måste man uppfylla flera olika kriterier. T ex räcker det inte med att känna sig nedstämd för att få diagnosen depression, man måste uppfylla minst 5 olika kriterier som relaterar till nedstämdhet, till exempel sömnproblem eller tankar på döden, och nedstämdheten måste ha varat i minst två veckor. I DSM sägs dock inget om vad som kan vara orsaken till problemen, huruvida det är psykologiskt, socialt eller biologiskt. Detta beror antagligen på att man i de flesta fall inte kan säga generellt vad olika former av psykisk ohälsa beror på, samt att forskare och kliniker i många fall är oense om saken.

Mycket kritik har riktats mot DSM från olika håll. Dels kritiseras manualen för att vara alltför inkluderande, och bidrar till att sådant som tidigare setts som normalt nu blir sjukligt. Har man väl uppfyllt kritierierna för en diagnos är det lätt att kvala in för fler, eftersom många av kriterierna liknar varandra. Manualen kan också skapa intrycket av att de här diagnoserna är något som “finns” på samma sätt som virus eller bakterier, när det trots allt bara handlar om att vi valt att kalla just dessa symptom för till exempel “depression” eller “social fobi”. Slutligen riktar även många psykologer kritik mot att diagnoserna ofta inte säger särskilt mycket om hur patienterna fungerar i vardagen, eller mer specifikt vad som är deras huvudsakliga problem.

Å andra sidan är den stora fördelen, precis som sägs i artikeln i SvD, att man nu har ett (mer eller mindre) enhetligt språk när sjukvårdspersonal talar om psykisk ohälsa, vilket underlättar kommunikationen och förhoppningsvis gör behandlingen mer patientsäker. För många, som Håkan i SvDs andra artikel, kan diagnoserna göra att man upplever en förståelse för sina symptom. Det är inte ovanligt att patienter upplever att det är deras fel att de mår dåligt, och att få en diagnos kan då leda till att man känner sig mer normal. Det kan vara en tröst att veta att man inte är den enda som mår på det sättet man gör. DSM-systemet underlättar även forskning på olika typer av behandlingar, som man sedan kan jämföra för att hitta det som fungerar bäst.

Helt klart är dock att hur kriterierna för vad som är “sjuklig” psykisk ohälsa utformas i den nya manualen kommer ha mycket stor betydelse för sjukvård och patienter världen över.

Läs mer om kritiken mot DSM här på Världens Eko och på Psykologibloggen. Fredrik Svenaeus kritiserar DSM för att ha “tagit sorgen ifrån oss” här på SvD och QX kritiserar synen på sexualitet i manualen. Här finns hemsidan för den nya versionen av manualen.