Tag Archives: Miljöpartiet

Alliansen och blockpolitiken vinnare i Decemberöverenskommelse

Politik, , , , , , , , ,

Igår höll den rödgröna regeringen presskonferens tillsammans med de borgerliga partierna, och meddelade att det inte blir något nyval då man kommit överens om en praxis för att underlätta för minoritetsregeringar att styra över Sverige. Även om det känns skönt att slippa ställa sig och kampanja i ett nyval om ett par månader så tror jag att det här var ett dåligt beslut av de rödgröna. Framför allt av Miljöpartiet.

Det här innebär visserligen att de rödgröna kommer få igenom sina budgetar under de närmaste åren, men i alla övriga beslut kommer man att ha en högermajoritet emot sig. Risken är därmed stor att det blir en regering som antingen kommer vara betydligt mer passiv än den föregående eller som kommer få acceptera borgerlig politik i många fall, och som därmed kommer te sig som svag inför nästa val. Då kan Alliansen återvända, stärkta av regeringens svaghet, och styra ostört i minoritet, eftersom SD ändå röstar med dem i så gott som alla frågor.

Även om nyvalet inte lett till några större förändringar hade det förmodligen ändå satt större press på partierna i Alliansen att bryta blockpolitiken. Det är sannolikt att de borgerliga partierna hade kunnat försvagas ytterligare av ett nyval. Utifrån opinionsläget såg det ut som att Kristdemokraterna riskerade åka ut ur riksdagen, Moderaterna har precis bytt ledning, Folkpartiet går på tomgång. Om det blivit så hade sannolikheten för en blocköverskrivande regeringen ökat ytterligare. Den chansen har nu gått förlorad.

De områden man kommit överens om att “tala om” är sådana som man redan tidigare har haft tradition av blocköverskridande överenskommelser kring – energi, försvar och pensioner – så det är knappast något framsteg om man vill ha en mer blocköverskridande politik.

Även om Sverigedemokraterna förlorar på kort sikt genom att de tappar inflytande kan de mycket väl bli vinnare på lång sikt, om detta upplevs som att man trixar med reglerna för att hålla partiet utanför (vilket ju är det man gör). Dock skulle det kunna leda till mindre uppmärksamhet till SD och deras favoritfråga, vilket skulle kunna vara negativt för dem.

Även om en del fotfolk inom de borgerliga partierna är upprörda nu är Alliansen långsiktiga vinnare på denna överenskommelse, då de lyckas tränga ut Löven till vänster och på detta sätt cementera blockpolitiken, som de velat länge. Målet är sannolikt att mittenväljarna ska känna att politiken är för vänsterinriktad och gå till Moderaterna istället.

De stora förlorarna riskerar bli Miljöpartiet som nu sannolikt får lägga sig i frågor om försvar, energi och pensionerna. Samtidigt hade partiet riskerat ett stort tapp i ett nyval. Nu blir det viktigt att man lyckas få igenom stora reformer för klimatet om det ska vara värt att sitta i regering.

Motion om att låta psykologer få besluta om sjukskrivning och tvångsåtgärder

Hälso- och sjukvård, Politik, , , , , , , , ,

Jag har lagt ytterligare en motion till Miljöpartiets kongress, denna om att ge psykologer rätt att besluta om sjukskrivning och tvångsåtgärder vid psykisk ohälsa. Det finns ingen rimlig anledning till att psykologer inte skulle kunna göra detta, som läkarna idag har ensamrätt på. Fördelen om psykologer (och kanske i förlängningen fler yrkeskategorier) får rätt att göra detta är att man snabbt kan lindra de negativa effekterna av dagens läkarbrist i psykiatrin, att man stärker den psykologiska kompetensen inom psykiatrin, samt att patienterna får en mer välgrundad bedömning än i dagsläget, då vissa läkare fattar beslut utan att ens träffa patienten, pga tidsbrist.

Stärk psykologins roll inom psykiatrin

Kunskapen om psykisk ohälsa har ökat dramatiskt under de senaste åren och det inte längre är lika stigmatiserat att söka hjälp för psykiska problem. Trots detta ses fortfarande psykisk ohälsa i många fall som mindre allvarlig än fysisk och värdet av psykologisk kunskap förringas. Behandlingen inom psykiatrin fokuserar i alltför hög grad på medicinering och förvaring.

För att modernisera psykiatrin måste vi lyfta fram kompetensen hos yrkeskategorier som psykologer, psykoterapeuter och sjuksköterskor. På detta sätt kan få ett ökat fokus på psykologiska behandlingar och omvårdnad, vilket vi anser ligger i linje med ett miljöpartistiskt perspektiv på vård för psykisk ohälsa. Ett sätt att uppnå detta är att öka befogenheterna för dessa yrkesgrupper, vilket möjliggör större inflytande för dem inom vården. Ett exempel på detta är rätten att besluta om sjukskrivning och tvångsåtgärder.

Idag får en läkare med en 5 till 10 veckors psykiatrikurs i grundutbildningen sjukskriva en patient för psykisk ohälsa efter ett besök, medan en psykolog med 5 års studier i psykologi inte får göra det, trots att han/hon vanligtvis träffar patienten varje vecka. På samma sätt har bara läkare rätt att besluta om tvångsåtgärder, det vill säga att bedöma om en patient är farlig för sig själv eller andra och därför behöver tvångsomhändertas. Detta trots att psykologer redan idag utför utredningar och bedömningar, både av psykisk ohälsa inom psykiatrin och av arbetsförmåga inom arbetsförmedlingen.

Läkarnas monopol på beslut om sjukskrivning och om tvångsåtgärder är inte bara ologiskt mot bakgrund av ovanstående – i kombination med den rådande bristen på psykiatriker leder det till stora problem för landstingen, psykiatrin och patienterna.

Till exempel kunde man i DN i december förra året läsa att den stora bristen på psykiatriker tvingar läkare att sjukskriva patienter de aldrig träffat, vilket innebär en klar risk för patientsäkerheten. Med tanke på kommande pensionsavgångar lär inte problemet minska under de närmaste åren. Landstingen tvingas istället anställa kostsamma hyrläkare. Det leder även till att läkare som gärna skulle ha mer patientkontakt tvingas spendera en orimligt stor del av sin tid med att skriva intyg för försäkringskassan. I slutänden drabbas patienter som kan få vänta länge på sjukskrivning och därmed riskerar att drabbas av ekonomiska svårigheter i en redan sårbar situation. Patienterna riskerar även att få en mindre välgrundad bedömning än om den som sjukskriver hade kunnat träffa patienten under längre tid.

Vad gäller beslut om tvångsomhändertagande kan svåra situationer uppstå när det finns akut risk för patientens eller andra hälsa och ingen läkare som kan fatta detta beslut finns tillgänglig.

Som ett exempel på hur det skulle kunna fungera kan vi vända oss till vårt grannland Norge där psykologer sedan länge har rätt att besluta om tvångsåtgärder. Man har även sedan ett antal år tillbaka på försök låtit psykologer i utvalda delar av landet fatta beslut om sjukskrivning vid psykisk ohälsa, efter vidareutbildning. Preliminära resultat från detta tyder på att farhågor om ökade sjukskrivningstal inte infriats. Troligtvis beror detta på att både psykologer och läkare i och med detta har tid att göra mer individualiserade bedömningar. De norska psykologernas ökade befogenheter och ansvar är troligen även en bidragande orsak till att psykologisk behandling har en betydligt starkare ställning inom psykiatrin i Norge än i Sverige.
Läkare fyller en mycket viktig funktion inom psykiatrin precis som alla andra yrkeskategorier. Vi menar dock att fördelningen av befogenheter inom psykiatrin i vissa fall baseras mer på tradition än på faktiska skillnader i kompetens och att det skulle gynna samhället att förändra denna ordning. Självklart är det tänkbart att även andra yrkeskategorier än läkare och psykologer skulle kunna ha dessa befogenheter inom psykiatrin. Man måste dock börja någonstans och då är psykologer den bäst lämpade yrkesgruppen, utifrån grundkompetens och nuvarande befogenheter.

Utifrån ovanstående yrkar vi

att     Miljöpartiet ska verka för att även psykologer får rätt att besluta om sjukskrivning för  patienter med psykisk ohälsa

att     Miljöpartiet ska verka för att även psykologer får rätt att besluta om tvångsåtgärder för patienter med psykisk ohälsa

Motion om ökad tillgång till psykologisk behandling

Hälso- och sjukvård, Politik, , , , , , , , ,

Jag har skrivit en motion till Miljöpartiets kongress 2012 om att låta psykoterapi hos privatpraktiserande psykologer och psykoterapeuter ingå i högkostnadsskyddet. Detta skulle kraftigt öka tillgången till psykoterapi, framförallt för de som idag inte har råd att själva betala privat terapi. Vilket troligen är en rätt stor del av befolkningen, eftersom sådan terapi kostar allt från 700 till 1200 kr i timmen. Nedan följer hela motionen för den som är intresserad:

Öka tillgången till psykologisk behandling

“WHO förutspår att depression kommer vara den största orsaken till ohälsa globalt sett år 2020. I Sverige står nu depression för de största kostnaderna av alla diagnoser hos Försäkringskassan. Trots detta händer mycket lite inom psykiatrin i Sverige. De satsningar som gjorts från regeringen har varit kortvariga och inte lett till någon märkbar förbättring. I många fall har pengarna försvunnit i svarta hål i landstingens budget. Psykiatrin har enligt Sveriges kommuner och landsting under lång tid halkat efter primärvården och den somatiska vården vad gäller resurstilldelning.

Under senare år har samtidigt forskningen på psykisk ohälsa och olika behandlingar ökat och man har nu visat att psykoterapeutiska metoder har god effekt för de vanligaste formerna av psykisk ohälsa. Psykologisk behandling har oftast bättre resultat än medicinering på lång sikt, troligen på grund av att patienten bättre lär sig att själv kunna hantera sina svårigheter. Även om medicinering i många fall är nödvändigt för det även med sig många nackdelar, till exempel risk för biverkningar för patienten och för miljöskador både vid konsumtion och produktion. På senare år har det även konstaterats att effekten av medicinering vid depression överdrivits av läkemedelsbolagen genom manipulation av forskningsdata.

Trots detta och trots att Socialstyrelsens riktlinjer numera anger att de flesta depressioner och ångesttillstånd i första hand ska behandlas med psykoterapi ökar förskrivningen av antidepressiv medicin. Ofta är det billigare på kort sikt för vårdgivaren att skriva ut medicin än att erbjuda samtalsbehandling eftersom medicinen är subventionerad. Det har även konstaterats att en stor del av patienterna får mediciner på felaktiga grunder och att mycket medicin skrivs ut i primärvård i brist på andra behandlingsalternativ.

Väntetiderna till psykoterapi inom vården är nämligen ofta alltför långa. I dagsläget erbjuds psykoterapi inom högkostnadsskydd främst genom öppenpsykiatrin och i form av kortare kontakter på de vårdcentraler som har tillgång till psykoterapeutisk kompetens. Då psykiatrin som nämnts ovan lider av resursbrist innebär det att en stor del av patienterna nekas behandling där. Det finns visserligen många privata psykoterapeuter och psykologer som har möjlighet att ta emot fler patienter. Få patienter har dock råd att betala för terapi i privat regi då det kan kosta allt mellan 700 till 1200 kr per timme.

Mot bakgrund av ovanstående ställer vi oss frågan hur det kan komma sig att samhället subventionerar besök hos enskilda läkare och sjukgymnaster för vård av fysisk ohälsa, men inte besök hos enskilda terapeuter för vård av psykisk ohälsa. Vi tror att detta handlar om föreställningar från tiden då psykisk ohälsa inte ansågs lika allvarligt som fysisk, samt en rädsla för att en sådan subventionering ska leda till alltför höga kostnader. Hälsoekonomiska beräkningar visar dock att nettovinsten för samhället av att behandla psykisk ohälsa i tid är stor, ca 7 miljarder per år. Psykisk ohälsa innebär nämligen höga kostnader för samhället, inte bara i form av utgifter för vård och läkemedel, utan även indirekt genom kostnader för förlorad produktion som en följd av sjukskrivningar och förtidspensioneringar.

I Tyskland ingår sedan länge samtalsbehandling i högkostnadsskydd. Privata terapeuter ersätts där för behandlingar på 25 till 80 timmar, i särskilda fall ännu längre. Behandlare måste vara legitimerad psykolog och behandlingsmetoden (KBT, psykodynamisk terapi, m m) måste vara godkänd av staten. Beslutet att inkludera psykoterapi togs efter att hälsoekonomiska analyser visat att samhället tjänar på att snabbt får tillgång till psykologisk behandling.

Psykoterapi inom högkostnadsskydd hos privata terapeuter bör i första hand fokuseras på behandling för medicinska tillstånd, till skillnad från personlig utveckling. En lämplig förebild är det tyska systemet och att personer med diagnostiserbar psykisk ohälsa har rätt till ett visst antal samtal (t ex 25) under högkostnadsskydd hos en privat terapeut. Terapeuten kan därefter ansöka om längre behandlingstid om det bedöms som nödvändigt. Man kan även tänka sig att gradera ersättningen efter diagnos eller funktionsnedsättning för att terapeuterna incitament att behandla de patienter med svårast psykisk ohälsa.

Rent tekniskt kan systemet införas inom ramen för LOV eller på annat sätt där terapeuter auktoriseras innan de kan erbjuda behandling under högkostnadsskydd. Behandlare bör vara legitimerade för att säkerställa patientsäkerheten.

Vi tror att ett system som det vi föreslår skulle innebära en stor vinst både för samhälle och individ. Behovet av medicinering skulle minska vilket skulle innebär minskad belastning på miljön. Flera patienter skulle snabbare få den behandling de har rätt till vilket skulle bespara dem själva mycket lidande och samhället stora utgifter.

Utifrån ovanstående yrkar vi på

att Miljöpartiet ska verka för psykologisk behandling som ges av privat legitimerad psykoterapeut eller psykolog inkluderas i högkostnadsskyddet inom vården i enlighet med texten ovan”

Carema-skandalen: mer kontroll eller mindre vinst?

Hälso- och sjukvård, Politik, , , , , , , , , , , ,

Rapporter om missförhållanden på boenden som drivs av vårdkoncernen Carema fortsätter att strömma in. Nu senast rapporteras att en man på boendet Korsnäsgården i Falun lämnats döende framför TV:n, fullpumpad med morfin, där han till slut avlidit. Det hela uppdagades då en praktikant larmade. Vidare visar det sig att Carema inte haft tillgång till dietist och sjukgymnast vilket varit ett krav i avtalet. Praktikanten som avslöjade det hela anklagas av Carema för att ha brutit mot tystnadsplikten. Svenskt Näringsliv har tidigare skrivit om hur Caremas övertagande varit ett lyft för boendet, undrar vad de skulle skriva idag?

Efter den storm av kritik som rapporterna om missförhållanden väckt försöker nu olika liberala debattörer rädda det som räddas kan av viljan att ha vinstdrivande företag i välfärden. Peter Wolodarski skriver i DN att det man visserligen kan kritisera företaget för ”en företagskultur där ägarna – i det här fallet riskkapitalister – inte är intresserade av uthålligt engagemang utan av mesta möjliga vinst på kort sikt.” Men samtidigt är slutklämmen i hans krönika att vi inte får låta skräckexempel som dessa förstöra för andra vinstdrivande företag inom välfärdsektorn genom att till exempel förbjuda vinstuttag, då det skulle ”hämma nyutveckling och försvåra spridning av best-practice”.

Det som liberala debattörer med flera verkar vägra att erkänna är att vinstmaximering som drivkraft kan utöva någon påverkan i sig på hur man bedriver sin verksamhet. Som Johan Alvehus, ekonomie doktor, skriver i SvD så är välfärdssektorn inte att betrakta som en marknad i ordets rätta bemärkelse, eftersom företagen har svårt att öka intäkterna genom att rekrytera nya kunder i någon större utsträckning. Det som återstår att göra för att maximera vinsten är att minska på utgifterna, genom olika typer av ”effektiviseringar”. Verksamhet inom välfärden är dock välkänt svår att effektivisera, så vad det i praktiken innebär är ofta minskad personalstyrka eller andra neddragningar(1, 2, 3, 4).

Självklart är det inte så att vinstdriven verksamhet automatiskt blir dålig. Men man kan inte bortse från att det därmed finns en inbyggd drivkraft att skära ner på verksamheten för att öka utdelningen till ägarna. Och man kan fråga sig hur mycket mer kostnadseffektiv verksamheten blir om en stor del av de skattepengar som finansierade verksamheten ändå försvinner i vinst eller till skatteparadis? I Stockholm skryter Capio om att St Göran är mer effektivt än andra akutsjukhus, men vägrar samtidigt lämna ut statistik för visa att det verkligen stämmer.

Vad ska man då göra åt det hela? Mer kontroll ropar Wolodarski och Svenskt näringsliv.  Maria Larsson (KD), ansvarig minister, anser att personalen måste ha mer civilkurage och rapportera missförhållanden samt att kommunerna ska öka sina kontroller.

Värst tycker jag nog Maria Larssons utspel är. Man får känslan av att det bara är personalens eller kommunens fel att gamla människor får ligga i nedkissade blöjor, inte ord om företagets ansvar. Att tro att mer kontroll kommer lösa problemen är också naivt, även om det skulle kunna förbättra situationen. Det går inte att ha total kontroll över verksamheten oavsett hur mycket resurser man avsätter. Och de resurserna som avsätts till en växande kontrollapparat skulle antagligen ha gjort större nytta i vården.

Det är ett problem att Miljöpartiet har svårt att veta vilken fot man ska stå på. Helt klart är att en stor del av väljarna är kritiska till vinst i välfärden. Det gamla partiprogrammet har ganska skarpa skrivningar kring kapitalism och välfärd. Men det finns många olika åsikter inom partiet och vissa är minst lika positivt (naivt?) inställda till dessa företag som nyliberalerna. Det är tråkigt eftersom det innebär att man försitter chansen att komma med konstruktiva och handlingskraftiga förslag vid sådana här tillfällen.

Mina förslag är följande:

  • Förbjud eller sätt en gräns för hur stor del av omsättningen i välfärdsföretag som får tas ut i vinst
  • Täpp igen luckorna i lagen som gör det möjligt för företagen att flytta vinsterna utomlands, alternativt svartlista dessa företag så att de inte får delta i upphandlingar
  • Säkra medarbetarnas rätt till skydd när de rapporterar om missförhållanden
  • Ändra rutinerna för anmälan enligt Lex Sarah så att medarbetarna inte behöver anmäla till verksamhetens egen chef som själv ska utreda eventuella problem (Ja, det fungerar faktiskt så idag!)
  • Skapa förutsättningar för mindre företag och organisationer att bedriva välfärdsverksamhet. Idag domineras marknaden i allt högre grad av de stora riskkapitalbolagsägda företagen. Genom att ställa andra krav i upphandlingar kan man gynna de små aktörerna.

Vad är förresten Caremas svar på det hela? Man har uppgett att man ska sluta använda det kritiserade programmet som ger bonus för besparingar, åtminstone under 2011. I övrigt har reaktionerna inte tytt på någon särskild insikt i problemen. Bland annat anklagar man personal som larmat om missförhållanden för att ha brutit mot tystnadsplikten och uppger att patienten som fick sova fick sova på golvet när det inte fanns någon säng valt det själv. Roligast är kanske att man på Caremas boende Koppargården valt att säga upp sina prenumerationer på DN. Det kallar jag handlingskraft.

Läs förövrigt gärna Johannes Forsbergs utmärkta krönika på ämnet i Expressen.

Mobboffrets revansch

Politik, , ,

Åsa Moberg har skrivit en krönika i DN som sammanfattar det som jag ofta tänkt för mig själv. Det handlar om hur etablerade media och partier från första stund hånade Miljöpartiet och hur analytiker och experter spådde att partiet aldrig skulle komma in i riksdagen. Det är förstås lätt att vara efterklok och kanske är det inte konstigt att få trodde att partiet skulle komma någon vart, det har ju faktiskt tagit ganska lång tid för oss att få lite ordning på organisationen. Men tonläget fortsätter i Moderaternas flitigaste partimegafon, det vill säga DNs ledarsida. Men i dessa dagar av historierevisionism kan det vara värt att påminna sig om att till exempel Fredrik Reinfeldt inför valet 2006 deklarerade att miljön inte var någon viktig fråga.

Lite citat från krönikan:

Nu är Miljöpartiet det tredje största partiet. I år, efter partiledningens utspel om att 250 000 svenskar ska ta fram Miljöpartiets politik (DN Debatt 30/10) lär de gamla överlägsna tonfallen dyka upp igen. DN:s ledarsida oroade sig redan dagen därpå, under rubriken ”Övermodigt språkrör” för hur Miljöpartiet ska klara administrationen av denna gigantiska studiecirkel. Tack för omtanken! När blev övermod fel i politiska sammanhang?

För hundra år sedan var den manliga borgerligheten bekymrad för kvinnlighetens förfall om kvinnor skulle få rösträtt. De övermodiga kvinnorna stod på sig, liksom arbetarna som inte heller välkomnades in i politiken av den tidens rösträttsinnehavare: vita män med pengar.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Fyra svåra år

Politik, , , ,

Så var valet 2010 över. S gjorde ett dåligt val, som väntat. MP gjorde ett dåligt val, vilket var mindre väntat och sannolikt berodde på att många väljare valde bort partiet i riksdagsvalet för att de inte ville stödja det rödgröna blocket. SD gjorde ett bättre val än väntat och detta lade en dyster stämning över de flesta valvakor.

Rösterna är ännu ej färdigräknade, och vi vet fortfarande inte om de borgerliga partierna kommer lyckas få egen majoritet i riksdagen eller inte. Som det ser ut nu kommer man vara beroende av att på något sätt komma överens med de rödgröna partierna. Reinfeldt har redan gjort utspel där han närmar sig Miljöpartiet, men ej kommit med något egentligt erbjudande. Det vore antagligen politiskt självmord för MP att stödja en politik som har alldeles för låga miljöambitioner, utförsäkrar sjuka, bedriver ohämmad privatisering, etc. Om det ska bli aktuellt med ett sådant samarbete kommer Alliansen först vara tvungen att backa på ett flertal punkter. En majoritet av MPs väljare numera betraktar sig som vänster, vilket troligen är en konsekvens av blockpolitiken, och att MP skulle drabbas av en svår svekdebatt om man samarbetar till höger.

Reinfeldt har försökt få det att framstå som att ansvaret för att skapa en stabil regering ligger hos MP, troligen för att kunna skylle på MP om det inte blir så. Om Alliansen väljer att bilda en minoritetsregering är det dock deras val och därmed deras ansvar att ro hem det. Det finns annars flera teoretiskt möjliga konstellationer, t ex S+M, M+FP+C+MP, S+V+MP+KD, osv. Det saknas alltså inte alternativ, och den som påstår något annat har fel.

Om Alliansen väl skulle backa på ett antal punkter finns det förstås goda möjligheter att skapa en stabil regering. Den gröna rörelsen har präglats av en pragmatism där det främsta målet är att skapa ett hållbart samhälle, oavsett med vilka samarbetspartners man gör det, och man har tidigare kommit överens med borgarna i flera frågor. Man riskerar förstås att en stor del av väljarna kommer att bli besvikna och att somliga medlemmar kommer lämna partiet. Troligen kommer dessa dock gå till vänster, så ur ett rödgrönt perspektiv kan detta ändå vara positivt. Detta är dock enbart spekulationer fram till dess att vi fått det slutgiltiga resultatet. Risken är att vi får 4 år till med en borgerlig regering som kommer föra en politik som fortsätter öka klyftorna i samhället, hålla lägsta möjliga klimatambitioner och rea ut det sista av våra gemensamma tillgångar. Det viktiga är att inte låta detta bli en orsak till att deppa ihop utan låta det bli en sporre för att jobba ännu hårdare för en förändring.

Rapport från Almedalsveckan 2010

Politik, , , , , , , , , , ,

Jag är nu nyligen hemkommen från Visby och Almedalsveckan, och sinnesfriden börjar sakta men säkert infinna sig. Almedalsveckan är som bekant att betrakta som en musikfestival för politiker, och efter en vecka känner man sig rätt mätt på politiska seminarium och mingelkvällar. Jag tänkte här sammanfatta några av de mer intressanta händelserna och seminarierna under veckan som gått.

De senaste dagarna har förstås överskuggats till stor del av Sven-Otto Littorins avgång. Paul Ronge och Staffan Dopping har båda skrivit bra om den bristfälliga och omänskliga krishanteringen som Reinfeldt har uppvisat i samband med detta. Jag tycker synd om Sven-Otto, och hoppas för hans egen skull att han talar sanning när han nekar, annars är risken stor att denna historia kommer fortsätta dra ut på tiden. En del tycker att det är anmärkningsvärt att Aftonbladet valt att publicera anklagelserna under just almedalsveckan, men jag är inte alls överraskad av detta. Vill man sälja så många lösnummer som möjligt är väl detta ett utmärkt val av tidpunkt för publicering?

Almedalen var om möjligen ännu mer smockfull av politiker och lobbyister än vanligt, och gratismaten flödade. I år var man dock tvungen att föranmäla sig till mingel där det bjöds på alkohol, vilket är ett steg i rätt riktning. Stämningen mellan partierna var som förväntat hårdare än vanligt då det är valår, och de borgerliga partiernas företrädare gjorde inget för att lätta upp denna stämning. I Göran Hägglunds tal fick vi lära oss att Sverige kommer drabbas av en “ofrihetschock” om de rödgröna vinner valet, och Maud Olofsson målade upp en bild av ett Sverige där det bara finns en krydda i kryddhyllan och där man bara kan handla på Konsum. Politiker från alla partier ägnar sig till viss del åt smutskastning av motståndarna, men det här tycker jag nog var mer verklighetsfrämmande än det mesta. Även Reinfeldt hade släppt på sin statsmannaliknande hållning och eldade på publiken med tal om hur hemskt det skulle bli om de rödgröna vann. Visioner om den egna politiken lyste dock med sin fråvaro, om man inte räknar bibehållen inkomstskatt under ett år som en spännande och inspirerande vision.

En av Almedalsveckans höjdpunkter var för mig debatten mellan liberalen och före detta Timbromedarbetaren Johan Norberg och Maria Wetterstrand. Debatten handlade om huruvida Miljöpartiet är ett liberalt parti och huruvida liberaler är miljövänner. Anledningen till att just denna debatt blev så lyckad var dels att både Johan och Maria kan debattera sakligt utan att hänge sig åt en massa pajkastning, och att diskussionen kom att handla mer om grundläggande värderingar snarare än enskilda sakfrågor. Norberg menade att Mp i många avseenden är mer liberala än andra “liberala” partier som Folkpartiet, t ex genom sitt motstånd mot massövervakning och sin kamp för rättigheter för asylssökande och HBT-personer. Men han kritiserade även Mp för att vara teknikfientligt och moralistiskt, och för att anse att naturen har ett egenvärde bortom människan. Wetterstrand i sin tur menade att många liberaler inte förstår att vi måste ta hänsyn till att jorden har begränsade resurser, att många liberaler i högre utsträckning värnar företagens frihet än individens och att alla arter har rätt att leva. För den som vill se hela föreläsningen finns den här på Bambuser.
Debatten mellan Norberg och Wetterstrand arrangerades av den nyliberala tidningen Neo, som även anordnade det sämsta seminariet jag var på under veckan. Det senare handlade om förmynderi och bestod mest i att olika personer beklagade sig över hur jobbigt det var att staten bestämde att de inte fick supa och röka hur och närsomhelst, och att man borde lägga ner folkhälsoinstitutet. Seminariet bekräftade mest mina fördomar om att nyliberaler saknar insikt om grundläggande mänsklig psykologi och inte verkar bry sig om hur de andra skulle drabbas av deras föreslagna frihetsreformer, så länge det är bra för dem själva.

På andraplats vad gäller värsta seminarium kommer ett som anordnades av Bil Sweden, med titeln “Klimatalarmister och klimatskeptiker – vem har mest fel?”. Till denna “debatt” hade de bjudit in två “klimatalarmister” och fyra klimatskeptiker, plus att de själva knappast har en miljövänlig utgångspunkt. En av skeptikerna var kristdemokraternas riksdagsledamot Lars Gustafsson, som tidigare skrivit klimatsom under sitt anförande bland annat konstaterade att det inte finns någon konsensus i klimatfrågan bland forskare. När jag konfronterade honom med undersökningar som visar att en förkrossande majoritet av forskarna anser att människans inverkan på klimatet ligger bakom klimatförändringarna hävdade han att dessa forskare inte svarar så som de egentligen vill, av rädsla för repressalier. En ganska spektakulär anklagelse får man säga! När jag försökte pressa honom ytterliggare om detta sa han bara att “Jag tar mig friheten att tänka själv, jag bryr mig inte om vad andra tycker”. Nej du Lars, det är väl rätt uppenbart att det är så.

Sammantaget var det en inspirerande vecka, men jag saknade den mer öppenhjärtliga stämningen mellan politiker från olika partier som funnits när det inte varit valår.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Kastvindar i opinionen

Politik, , , , , , , , ,

Flera opinionsmätningar har på senare tid visat på en utjämning mellan blocken och i vissa fall en ledning för Alliansen. Trots det visade SCB:s stora undersökning på en tydlig ledning för de rödgröna. Henrik Oscarsson gör på sin hemsida en betydligt mer skarpsinnig analys av detta opinionsläge än de flesta ledarskribenter. Till att börja med konstaterar han att det inte är underligt att det är skillnad mellan de olika mätningarna eftersom de skett under olika perioder. Att som DN:s Henrik Brors avfärda SCB:s mätning som en felmätning tyder därför mest på okunskap eller ideologiska motvilja mot mätningens resultat. Oscarsson lyfter även fram vad han anser vara de främsta orsakerna till att de rödgröna tappat väljare i de senaste mätningarna, bland annat följande:

“Gestaltningen av de rödgrönas politik har kommit att fokusera helt på privatekonomiska effekter och höjda skatter, vilket sannolikt missgynnar dem, istället för ideologiskt utfall i termer av ökad jämlikhet, mindre inkomstskillnader och ökad social trygghet (som är huvudavsikten med utspelen). … SVMP behöver få väljarna att lyfta blicken och fundera på frågan: “Hur många hundralappar i månaden är ett mer jämlikt och rättvist samhälle värt för dig och dina närmaste?”.”

Han konstaterar vidare att förändringen i opinionsläget främst beror på att de borgerliga lyckats mobilisera sina väljare, snarare än att väljare har bytt block, vilket stärker tesen om att valet 2010 i mycket kommer att handla om att lyckas mobilisera de egna väljarna.

Något som talar emot vinst för de rödgröna är att Socialdemokraterna tenderar att vara dåliga på att mobilisera väljare i slutskedet av valrörelsen, samt att Miljöpartiets uppåtgående kurva har planat ut något. Vad som talar för vinst för de rödgröna är att det kommer vara ett rekordstort antal förstagångsväljare i valet i år, och bland unga finns det en klar majoritet för de rödgröna. Men då hänger det på att man mobiliserar dem att rösta. Förslagsvis bör de rödgröna lyfta fram Folkpartiets och Centerpartiets förslag om att sänka lönerna för ungdomar, det skulle kunna göra susen.

Moderaterna riskerar dessutom att äta upp sina allierade, och även om det är osannolikt finns det en risk för att Centern eller Kristdemokraterna trillar ut ur riksdagen. Det blir definitivt en spännande valrörelse. All bets are off.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Reflektioner kring MP-kongressen

Politik, , ,
Foto: Fredrik Hjerling

Då var den över, Miljöpartiets kongress 2010, den första som jag besökt. Mitt intryck är att det var mer välordnat än jag hade väntat mig även om det var rätt stökigt runt de så kallade påverkanstorgen. Uppsala konsert och kongress var helt enkelt inte tillräckligt stor för att man skulle kunna få nog med utrymme till dessa. Att sedan rösta om alla motioner och förslag har ju som väntat tagit sin tid. En del motioner har som väntat varit uppenbart tokiga, eller åtminstone tokigt formulerade, men det är ett pris man kan betala för en god interndemokrati, där alla medlemmar har möjlighet att lägga motioner. Dock kommer det i framtiden krävas att man har flera personers stöd för att få lägga motioner, och det är nog rimligt.

Stämningen har förstås varit mycket god, och blev inte sämre av att den senaste SIFO-mätningen ger Miljöpartiet 10.7 %. Glädjande i den undersökningen är även att Kristdemokraterna skulle trilla ut från riksdagen om mätningen besannades, och att Sverigedemokraterna hamnar under spärren. Det kan bli så att Reinfeldt får rätt i att intressen för SD kommer att minska ju närmare valet vi kommer. Men å andra sidan kan blockpolitikens retorik lika gärna spä på politikerföraktet och leda till ökade framgångar för missnöjespartiet.

Media vill förstås lyfta fram motsättningarna i partiet. I partiet finns det alltid de som vill gå längre med förslag som kortare arbetstid, medborgarlön och liknande, medan andra är mer pragmatiska. Båda av dessa grupper behövs, men själv är jag ganska nöjd med att Miljöpartiet går i riktningen mot en mer pragmatisk politik och inte tvärtom. Carl Schlyter satt och surade under Peter Erikssons tal då Peter tonade ner arbetstidsförkortning trots att kongressen röstat igenom att man ska driva detta, vilket var rätt odiplomatiskt gjort av Peter. Men jag är rätt skeptisk till att Schlyter verkar använda sin post i Europaparlamentet till att driva sin egen, mer radikala linje.

Slutligen kom Mona Sahlin och Lars Ohly på besök. Ohly läste en dikt (!) och Sahlin talade om viljan till att politik ska betyda något, att vi inte ska lämna över alla beslut till marknaden och att de rödgröna partierna kompletterar varandra på ett bra sätt. De fick bägge två stående ovationer.

Kronan på verket var att två Gröna studenter gjorde succe – Frida Johnsson, språkrör för GS, höll ett bejublat tal, och Jon Larsson, tidigare språkrör för GS blev invald till partistyrelsen, trots att han inte hade blivit föreslagen av valberedningens.

Foto: Fredrik Hjerling

Miljöpartiet kör med dubbla budskap, driver egen politik

Politik, , , ,

Jag är just nu på Miljöpartiets kongress i Uppsala, där jag jobbar som diskussionsunderlättare på så kallade påverkanstorg. Det skrivs en hel del om kongressen i media, i DN, SVT och i Aftonbladet.

I borgerlig media är man förstås skeptisk till det mesta som har med Miljöpartiet att göra. Man gör sitt bästa för att hitta negativa saker att skriva om. Bland annat får man av Henrik Brors veta att vi “kör med dubbla budskap” eftersom vi har ett eget valmanifest som skiljer sig från de rödgrönas! Svenska dagbladet har skrivit en artikel där de har dragit Miljöpartiets politik till sin spets, genom att spekulera fritt hur det skulle bli om alla förslag i miljöpartiets olika valmanifest och i partiprogrammet drevs igenom. Självklart raljerar de kring politiken och har främst spekulerat i negativa effekter av andra förslag (“Sedan kärnkraftsavvecklingen och förbudet mot fossila bränslen gäller det att spara på energin”).

För det första blir inte alla politiska förslag verklighet, och när de blir verklighet ser du ofta annorlunda ut än de gör i visionerna.

För det andra kan man lätt göra sig löjlig över de flesta politiska partier om man drar deras visioner till sin spets eller främst lyfter fram de negativa aspekterna av dessa visioner.

Jag mailade till journalisten bakom artikeln och frågade om de kommer genomföra någon liknande granskning av andra partiers politik? Eller är det måhända bara Miljöpartiet som man vill raljera om. Mycket riktigt visar det sig att man inte planerar något liknande om något annat parti.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,