Så har då svenskarna sagt sitt om vilka parlamentariker vi ska skicka till Bryssel. Resultatet borde inte innebära några större förvåningar för någon. Att Piratpartiet kom in var väntat, möjligen gick det ännu bättre för dem än analytikerna trott. När jag på söndagen stod utanför vallokalen och delade ut valsedlar kunde jag notera att det ingalunda var enbart finniga tonårsgrabbar som tog emot Piratpartiets valsedlar, utan även äldre, propert klädda kvinnor och män. Ett friskhetstecken för demokratin i det avseendet att folk gick ut och röstade i högre grad, särskilt de unga. Sen är ju EP-valet som bekant ett missnöjesval och PP är ett missnöjesparti. Därför var det inte heller förvånande att S och M gick kräftgång. I EP-valet passar medborgarna på att trycka till de stora partierna.

Att Folkpartiet gick fram var väl inte heller det någon överraskning. Jag skulle gärna vilja se vad de hade för valbudget, här i Stockholm har de synts konstant. Sen har de ju även Marit, som kan komma med vilka grundlösa påståenden som helst utan att bli ifrågasatt av media, eftersom hon är en så trevlig tant.

Anledningen till att vänstern gick bakåt beror säkert delvis på att de inte lyckats nå ut, att EU-kritiska väljare i större utsträckning väljer sofflocket och att en del av deras väljare gick till PP, Fi och Miljöpartiet. Att Fi inte kom in var väntat och det var även glädjande att SD hölls utanför.

Miljöpartiet då så till sist. Carl Schlyter anser att framgången beror på att väljarna tyckte att klimatfrågan var den viktigaste. Han har nog lite svårt att erkänna att det antagligen även beror på att man slopade utträdeskravet, eftersom han var en av dem som ville ha det kvar. Det blir nu tydligt att detta var ett strategiskt korrekt beslut. Jag tror att detta, samt Miljöpartiets mognad, Carl Schlyters prisade insats som parlamentariker under föregående mandatperiod och Maria Wetterstrand, har ökat folks förtroende för partiet i allmänhet, inte bara vad gäller klimatfrågor. Man har tagit tydlig ställning för individens integritet och mot storföretagen. Man har en balanserad syn på privat och offentligt ägande och dras inte med samma ideologiska bagage som de äldre partierna till höger och vänster. Slutligen är man nu det enda riktigt socialliberala partiet i sveriges riksdag, efter att Folkpartiet har glidit mer och mer åt höger. Med detta i bakhuvudet är det inte förvånande att man tar unga väljare som inte känner sig hemma i den traditionella arbetarvänstern eller hos den darwinistiska Alliansen, väljer miljöpartiet.

Ytterliggare en viktig fråga är hur man ska tolka resultatet om man ser det som en opinionsyttring inför nästa val. Vissa analytiker på högerkanten tolkar självklart resultatet som att det är uppförsbacke för oppositionen. Självklart är utgången av riksdagsvalet långt ifrån självklar. Men dessa vinklade analyser missar det faktum att socialdemokrater och vänsterpartister i större utsträckning sitter på sofflocket i EP-val. Alltså skulle oppositionen mycket väl kunnat ha kammat hem segern om detta hade varit riksdagsval då även dessa grupper kommer ut och röstar.

För Miljöpartiet är valresultatet i kombination med de höga siffrorna i det senaste årets opionsmätningarna lovande. Mp blev i detta val större än S i Stockholm, och enskilt största partie på exempelvis söder, Midsommarkransen, Lappkärrsberget. Det bådar gott för framtiden att ungdomar och studenter väljer att rösta på Mp och Pp.