Tag Archives: privatisering

Vinstförespråkare blandar bort korten

Hälso- och sjukvård, Politik, , ,

Stefan Nilsson, direktor på Ersta Diakoni, har skrivit en artikel där han förespråkar vinstuttag inom välfärden. Själv förstår jag inte vad riktigt vad som är artikelförfattarens argument.

Han hänvisar till att ”ett generellt vinst- eller överskottstak skulle omöjliggöra större investeringar”. Men vem är det som förespråkar ett förbud mot överskott egentligen? Det handlar väl om att man vill begränsa utdelning av överskottet till ägarna? Jag vet inte om Nilsson har blandat ihop detta eller om det är en medveten strategi för att få vinstutdelningsbegränsning att framstå som orealistiskt.

Sedan skriver Stefan Nilsson att det behövs konkurrens från andra ideella aktörer och företag, för annars riskerar man att få ta allt större ansvar för finansieringen själva. Varför då? Jag förstår inte alls den kopplingen. Jag tror knappast risken för ökade självfinansiering blir mindre av att det finns en massa privata aktörer som kan tjäna pengar på vården.

Slutligen spelar han ut jämställdhetskortet, dvs att det skulle missgynna kvinnor om man förbjöd vinstuttag i välfärdssektorn eftersom det jobbar så många kvinnor där. Men det är väl knappast undersköterskorna som får ta del av miljonerna när det är dags för aktieutdelning?

Expert i löst tyckande

Politik, , , , , , , , ,

Är det inte fantastiskt när så kallade experter ges plats i media för att framföra uppenbart vinklade påståenden? Vanligtvis brukar SVT hålla en högre nivå än till exempel DN, men här verkar de inte ha tänkt till ordentligt. Experten, advokaten Carl Svernlöv, medger visserligen att det går alldeles utmärkt att införa vinstbegränsning i företag, men avfärdar det hela med att det ändå skulle gå att komma runt det för företagen. Ungefär samma sak som att legalisera stöld eftersom tjuvar ändå hitta sätt att stjäla. Till skillnad från andra experter som gömmer sina åsikter bakom sin expertstatus så Carls åsikter uppenbara:

“Carl Svernlöv menar att den grundläggande frågan är om vi vill ha privata aktörer i den offentligfinansierade omsorgen. Själv tror han att vi måste ha det för att klara vården i framtiden.”

Enligt honom är alltså alternativet att enbart ha kommunal omsorg. Det är oerhört frustrerande att se sådana påstående få stå oemotsagda på SVTs sida. I många länder drivs hela sjukhus av stiftelser, och även här i Sverige har vi privata aktörer i form av föreningar eller personalkooperativ som driver verksamhet utan vinst. SJÄLVKLART står inte valet mellan enbart kommunal verksamhet eller enbart riskkapitalbolag. Att denna typ av löst tyckande okritiskt publiceras på SVT bygger troligen bara på föreställningen om att vi i Sverige inte klarar oss utan de stora vinstdrivande bolagen.

Carema-skandalen: mer kontroll eller mindre vinst?

Hälso- och sjukvård, Politik, , , , , , , , , , , ,

Rapporter om missförhållanden på boenden som drivs av vårdkoncernen Carema fortsätter att strömma in. Nu senast rapporteras att en man på boendet Korsnäsgården i Falun lämnats döende framför TV:n, fullpumpad med morfin, där han till slut avlidit. Det hela uppdagades då en praktikant larmade. Vidare visar det sig att Carema inte haft tillgång till dietist och sjukgymnast vilket varit ett krav i avtalet. Praktikanten som avslöjade det hela anklagas av Carema för att ha brutit mot tystnadsplikten. Svenskt Näringsliv har tidigare skrivit om hur Caremas övertagande varit ett lyft för boendet, undrar vad de skulle skriva idag?

Efter den storm av kritik som rapporterna om missförhållanden väckt försöker nu olika liberala debattörer rädda det som räddas kan av viljan att ha vinstdrivande företag i välfärden. Peter Wolodarski skriver i DN att det man visserligen kan kritisera företaget för ”en företagskultur där ägarna – i det här fallet riskkapitalister – inte är intresserade av uthålligt engagemang utan av mesta möjliga vinst på kort sikt.” Men samtidigt är slutklämmen i hans krönika att vi inte får låta skräckexempel som dessa förstöra för andra vinstdrivande företag inom välfärdsektorn genom att till exempel förbjuda vinstuttag, då det skulle ”hämma nyutveckling och försvåra spridning av best-practice”.

Det som liberala debattörer med flera verkar vägra att erkänna är att vinstmaximering som drivkraft kan utöva någon påverkan i sig på hur man bedriver sin verksamhet. Som Johan Alvehus, ekonomie doktor, skriver i SvD så är välfärdssektorn inte att betrakta som en marknad i ordets rätta bemärkelse, eftersom företagen har svårt att öka intäkterna genom att rekrytera nya kunder i någon större utsträckning. Det som återstår att göra för att maximera vinsten är att minska på utgifterna, genom olika typer av ”effektiviseringar”. Verksamhet inom välfärden är dock välkänt svår att effektivisera, så vad det i praktiken innebär är ofta minskad personalstyrka eller andra neddragningar(1, 2, 3, 4).

Självklart är det inte så att vinstdriven verksamhet automatiskt blir dålig. Men man kan inte bortse från att det därmed finns en inbyggd drivkraft att skära ner på verksamheten för att öka utdelningen till ägarna. Och man kan fråga sig hur mycket mer kostnadseffektiv verksamheten blir om en stor del av de skattepengar som finansierade verksamheten ändå försvinner i vinst eller till skatteparadis? I Stockholm skryter Capio om att St Göran är mer effektivt än andra akutsjukhus, men vägrar samtidigt lämna ut statistik för visa att det verkligen stämmer.

Vad ska man då göra åt det hela? Mer kontroll ropar Wolodarski och Svenskt näringsliv.  Maria Larsson (KD), ansvarig minister, anser att personalen måste ha mer civilkurage och rapportera missförhållanden samt att kommunerna ska öka sina kontroller.

Värst tycker jag nog Maria Larssons utspel är. Man får känslan av att det bara är personalens eller kommunens fel att gamla människor får ligga i nedkissade blöjor, inte ord om företagets ansvar. Att tro att mer kontroll kommer lösa problemen är också naivt, även om det skulle kunna förbättra situationen. Det går inte att ha total kontroll över verksamheten oavsett hur mycket resurser man avsätter. Och de resurserna som avsätts till en växande kontrollapparat skulle antagligen ha gjort större nytta i vården.

Det är ett problem att Miljöpartiet har svårt att veta vilken fot man ska stå på. Helt klart är att en stor del av väljarna är kritiska till vinst i välfärden. Det gamla partiprogrammet har ganska skarpa skrivningar kring kapitalism och välfärd. Men det finns många olika åsikter inom partiet och vissa är minst lika positivt (naivt?) inställda till dessa företag som nyliberalerna. Det är tråkigt eftersom det innebär att man försitter chansen att komma med konstruktiva och handlingskraftiga förslag vid sådana här tillfällen.

Mina förslag är följande:

  • Förbjud eller sätt en gräns för hur stor del av omsättningen i välfärdsföretag som får tas ut i vinst
  • Täpp igen luckorna i lagen som gör det möjligt för företagen att flytta vinsterna utomlands, alternativt svartlista dessa företag så att de inte får delta i upphandlingar
  • Säkra medarbetarnas rätt till skydd när de rapporterar om missförhållanden
  • Ändra rutinerna för anmälan enligt Lex Sarah så att medarbetarna inte behöver anmäla till verksamhetens egen chef som själv ska utreda eventuella problem (Ja, det fungerar faktiskt så idag!)
  • Skapa förutsättningar för mindre företag och organisationer att bedriva välfärdsverksamhet. Idag domineras marknaden i allt högre grad av de stora riskkapitalbolagsägda företagen. Genom att ställa andra krav i upphandlingar kan man gynna de små aktörerna.

Vad är förresten Caremas svar på det hela? Man har uppgett att man ska sluta använda det kritiserade programmet som ger bonus för besparingar, åtminstone under 2011. I övrigt har reaktionerna inte tytt på någon särskild insikt i problemen. Bland annat anklagar man personal som larmat om missförhållanden för att ha brutit mot tystnadsplikten och uppger att patienten som fick sova fick sova på golvet när det inte fanns någon säng valt det själv. Roligast är kanske att man på Caremas boende Koppargården valt att säga upp sina prenumerationer på DN. Det kallar jag handlingskraft.

Läs förövrigt gärna Johannes Forsbergs utmärkta krönika på ämnet i Expressen.

Medborgarnas obegripliga tålamod

Politik, , , , , , , , ,

Idag sänds ett program på SVT där det enligt DN uppdagas att Carema, som varit inblandade i skandaler på vårdboenden på sista tiden, har ett bonussystem som ska uppmuntra cheferna att spara in på verksamheterna. I sig inget anmärkningsvärt, men satt i sammanhanget med den bristfälliga vården som man gett sina boende blir det minst sagt obehagligt. Det tycks uppenbart att besparingarna har drabbat patienterna när man hör tidigare anställda berätta:

“Sedan Carema tog över verksamheten på Koppargården utanför Stockholm vittnar anställda om att det har sparats in på det mesta.

-Man fick handla för en viss summa i veckan. Blöjor, tvättlappar, handskar och allt det här. Men de sänkte det och det fick inte kosta så mycket, säger Christina Ankerhag, som tidigare var undersköterska på Koppargården.”

Vad säger Carema? Jo, patienten som fick sova på golvet eftersom det inte fanns någon säng beror på att “kunden själv har velat sova på golvet“. Vad säger den ansvarige politikern, Maria Larsson, äldreminister (KD)? Jo:

– Anställda måste visa civilkurage, var äldreminister Maria Larssons recept mot vanvården

Alltså ingenting om hur man bör handskas med denna typ av företag som så grovt missköter sina uppdrag, vården av de allra mest utsatta. Nej, istället är det personalen, som ska anmäla missförhållanden till sin närmaste chef, som i sin tur ska utreda och bedöma om det bör göras en anmälan. Inte heller Joakim Larsson (M), äldreborgarråd, Stockholms stad, verkar ha något bra svar på hur man ska kunna undvika liknande situationer i framtiden. Hans “debatt-artikel” i DN Sthlm är i stort sett helt intetsägande. Joakim pratar på om allt bra som gjorts och man får intrycket av att allt egentligen är bra, det måste bara till lite mer uppföljning, arbetet måste “växlas upp”, vi behöver “öppna upp för dialog med såväl äldre som anhöriga, verksamhetschefer och medarbetare”. Något konkret förslag står dock inte att finna bland alla dessa floskler.

Här måste jag hålla med DN:s ledarredaktion, det måste ske en förändring av systemet för anmälan om missförhållanden. Att som Maria Larsson, lägga allt ansvar på den enskilde arbetaren är helt orimligt. Att som Joakim, inte komma med några konkreta åtgärder, är oansvarigt.

För mig är det oförståeligt att medborgarna accepterar att detta får fortsätta. Eller snarare: att man accepterar detta visar kanske hur långt omställningen av mentaliteten i samhället kommit. Vi accepterar helt enkelt att man måste kunna göra vinst på välfärden, trots att det finns verksamheter som drivs ideellt och verkar klara det utmärkt. Begreppet valfrihet har alltmer kommit att handla om rätten för företag att ta stoppa skattepengar i egen ficka, än rätten för den enskilda individen att välja den leverantör som ger den bästa vården. Om det senare hade varit i fokus borde Alliansen till exempel ha stärkt konsumentskydd och konsumentombudsmännen, snarare än ha skurit ner på dem. Man skulle enkelt kunna införa en begränsning för hur mycket vinst man får ta ut inom välfärdssektorn. Man skulle kunna skapa ett system som i högre utsträckning gynnar små företag och ideella organisationer, för att få en verklig mångfald bland utövarna.

Detta skulle man kunna göra, men man har valt att inte göra det. Och det accepterar vi.

Socialister planerar starta vårdcentral i Stockholm

Politik, , , , , ,

I Dagens Medicin och SvD kan man läsa att föreningen Socialistiska läkare planerar att starta upp en vårdcentral i Stockholms län. Man efterfrågar nu potentiella medarbetare och patienter, och kommer hålla ett uppstartsmöte för det hela på ABF-huset.

Enligt artiklarna Dagens Medicin och i Flamman förstår man att vissa inom den socialistiska rörelsen motsätter sig att man går in i ett system som man i grund och botten är kritisk mot. Personligen tycker jag att initiativet är utmärkt. Om vänstern fortsätter stå på åskådarläktaren och skrika i väntan på att revolutionen ska genomföra sig själv, och man kan våga sig ut på planen och spela, kommer det nog inte bli någon revolution. Man måste förstå att det är bättre att göra något än inget, och bättre att jobba på flera fronter. Det är också känt att många patienter föredrar mindre enheter istället för stora riskkapitalbolag inom vården, något som bland annat framkom i SNS stora studie av konkurrens inom välfärden.

Som patient och som verksam i Stockholms vård välkomnar jag en vårdcentral som inte drivs av privata riskkapitalbolag. Det talas mycket om mångfald i Stockholm, men vad är det för mångfald om det bara finns privata företag att välja mellan? De ideella och icke-vinstdrivande verksamheterna missgynnas ofta på grund av att de har svårare att få fram tillräckligt med kapital för att starta upp verksamheter. Jag förordar ett system där man aktivt stödjer dessa aktörer för att få en bättre balans, till exempel genom någon typ av fond som dessa aktörer kan låna pengar av för att få startkapital.

Det ska bli spännande att se hur det hela utvecklar sig, och om man har förmåga att tänka lite utanför den socialistiska boxen. Jag hoppas innerligt att man inte fastnar i kjäbbel om löneskillnader mellan yrkeskategorier, vem som är “riktig vänster”, med mera.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Apoteket – sveriges sämsta avreglering?

Politik, , , , , , , , , , ,

Mycket kan man säga om de olika avregleringar som genomförts av den Moderatstyrda alliansen och Socialdemokraterna innan dess. Avregleringen av elmarknaden, tågtrafiken, vården, hemtjänsten… Alla har de visat på problem och brister som uppstår när man försöker konkurrensutsätta verksamhet som inte verkar inom en marknad i ordets rätta bemärkelse, till skillnad från mat eller hemelektronik. Priset för dessa avregleringar har som vanligt betalats av de enskilda medborgarna och framför allt de som inte har lika stor möjlighet att utnyttja sin rätt att välja, exempelvis sjuka som inte förmår åka längre sträckor för att ta sig till en ny vårdcentral. Effekterna av avregleringen av elmarknaden ska nu granskas på uppdrag av riksdagen. Konsekvenserna av de olika privatiseringarna granskas noga i den utmärkta boken “Sälj hela skiten“, som rekommenderas för den som är intresserad av frågan.

Frågan om privatiseringar har aktualiserats under den senaste tiden efter att SNS släppte en rapport där man konstaterade att effekterna av privatisering och konkurrensutsättning inte studerats tillräckligt mycket. Kort sagt att det verkar ha funnits ett ointresse för att ta reda på om de avregleringar man genomfört haft någon positiv effekt överhuvudtaget. I de fall där det finns data kunde inte SNS se någon större skillnad i mellan olika aktörer.

Den sämsta avregleringen hittills måste dock vara Apoteksmonopolets avskaffande. DN skriver om detta igår. Här hade man alltså en verksamhet med mycket stort förtroende hos medborgarna, en verksamhet som erbjöd en för många livsnödvändig tjänst och där det var svårt att se hur en avreglering skulle kunna förbättra något för kunderna. Trots detta genomfördes avregleringen och vi kan nu konstatera det som olycksfåglarna siade om – förtroendet har sjunkit, servicen har försämrats, arbetsmiljö har försämrats. Inte heller har det skett någon prispress. På vissa platser och köpcentrum finns nu tre till fyra olika apoteket som säljer så gott som exakt samma saker. Det kan knappast vara ett resurseffektivt användande av skattebetalarnas pengar.

Låt mig illustrera konsekvenserna av Apotektets avreglering med en berättelse från mitt eget liv. Härom dagen skulle jag hämta ut tre mediciner, ett receptfritt och två receptbelagda antibiotika. Jag gick till det närmaste apoteket där jag befann mig, i Liljeholmens centrum. Där kunde de ge mig den receptfria medicinen, men hade inte de två andra inne. De kunde inte heller säga om medicinerna fanns på någon av de andra apoteken i centrumet, eftersom de hörde till olika kedjor. Ok, någon av de andra måste ju ha medicinerna när det finns så många apotek här, tänkte jag. Jag gick till det andra apoteket där de kunde ge mig en av de receptbelagda medicinerna, men inte den andra. Samma visa där, de kunde inte säga om den fanns på andra apotek i närheten, istället hänvisades jag till Skärholmen där samma kedja hade ett apotek. Jag struntade i det och åkte istället till Hornstull där det också numera finns två apotek inom 100 meters avstånd. Gick in på ett av dessa som hörde till en tredje kedja, men inte heller där hade de medicinen.

Till slut gav jag upp och åkte in till Scheele vid centralen. Yr och illamående stod jag där och väntade i en lång kö tills jag till slut fick tag i medicinen. På väg hem kunde jag bara konstatera att det enda avregleringen bidragit för mig i detta fall var att jag fick lägga ner betydligt mycket mer tid på att få tag i det jag behövde. Nu var jag ändå relativt frisk, jag kan föreställa mig frustrationen hos någon som är svårt sjuk eller har svårare att ta sig runt i staden än jag har. Men vad gör man inte för lite valfrihet?

För att citera Lars Linder i DN angånde SNS-rapporten:

Jag börjar misstänka att det vi utsatts för i två decennier i själva verkat varit en samordnad folkuppfostringskampanj i stalinistisk skala. Ett folk av sossar och välfärdsälskare skulle en gång för alla lära sig tänka bort staten.

Och nu är vi äntligen fria.

Avreglering ingen vinst för konsumenten

Politik, , ,

Ännu en gång har avreglering och privatisering lett till ökade kostnader för konsumenterna. Vi har sett det på elmarknaden och nu får vi se det på läkemedelsmarknaden som regeringen nu avreglerar i samma veva som man privatiserar stora delar av apoteket. DN berättar att läkemedelsbolag har passat på att höja priserna på receptfria läkemedel inför att dessa ska börja säljas i vanliga butiker.

“Av Apotekets 50 mest sålda receptfria läkemedel höjdes priserna på ett trettiotal produkter mellan januari och oktober 2009. Det visar en genomgång DN Ekonomi gjort. Under perioden skedde bara en enda prissänkning. Det var på magsårs-medicinen Omeprazol där det funnits en kraftig prispress de senaste åren.

Den genomsnittliga prishöjningen var drygt 11 procent. På sex produkter höjdes priset med över 20 procent. Hostmedicinen Theracough fick den största höjningen med närmare 50 procent.”

Detta borde inte vara förvånande – ge marknaden fria händer och den kommer att försöka öka sin omsättning och vinst. Motiveringen till att avskaffa monopolet har varit att öka tillgängligheten och sänka priserna på läkemedel. Tillgängligheten på attraktiva orter som Stockholm kommer säkerligen öka genom att det kommer dyka upp apotek som har längre öppettider. Risken är dock att den minskar på mindre orter utan samma “marknadspotential”. Vad gäller priser riskerar man att få samma utveckling som i Norge, där priserna ökade kraftigt efter privatiseringen av apoteksmarknaden. Man bör även beakta att Sverige redan har billigare läkemedel än genomsnittet i Europa.

Nu är det för tidigt att sia om vad som kommer hända vad gäller priserna i Sverige. Det positiva med privatiseringen av Apoteket är att man valt att behålla en del av apoteken i statlig regi. Detta kan leda till en mer välfungerande marknad, då de statliga Apoteket kan bidra till att pressa de privata aktörerna och hålla priserna nere. Det är också en god sak att man valt att sälja ut en del av apoteken till storföretag och en del till mindre aktörer. Frågan är dock vad regeringen har för planer för framtiden? Vill man på sikt sälja ut allt? Risken är dessutom att de stora aktörerna efterhand tar över de små tills vi får, som inom så många andra marknader, ett fåtal stora privata aktörer som kan styra marknaden som de vill.

Svenskar med nöjda med offentlig vård

Politik, , ,

Enligt en undersökning som Sveriges kommuner och landsting låtit göra ökar svenskarnas betyg på vård som drivs i offentlig regi, medan de minskar för den vård som drivs privat. För den privat drivna vården var siffran 73,7 på en skala från 0 till 100 jämfört med förra årets siffra 76,3. För den offentliga vården var motsvarande siffror 67,3 och 69,5.

Enligt SKL kan förändringen tolkas som att svenskarna lägger mindre vikt vid driftsformen och större vikt vid kvaliteten än tidigare. Man kan säkert tänka sig att debatten kring vinst i vården kan ha påverkat omdömet något. Men kanske även de faktiska förhållanden som legat bakom debatten – till exempel att läkare på privata mottagningar får bonus om de håller så korta patientmöten som möjligt, med mera.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Intressant?

Vårdpolitisk propaganda från Vårdföretagarna

Politik, , , , ,

Vårdföretagarnas näringspolitiske chef Hans Dahlgren fortsätter föra ut sin onyanserade propaganda för privatisering av vården, denna gång på Politikerbloggen. Jag kommenterar här några av hans uttalanden i artikeln:

“Om de anställda trivs bättre i privata vårdföretag så bör företagandet uppmuntras, inte begränsas, eftersom nöjda medarbetare ger bättre vård och sannolikt med högre kvalité.”

Visst är det så! Men hur trivs då de anställda? En hel del trivs sämre i privata företag, en del trivs bättre och för en del är det hugget som stucket. Hur det ser ut i verkligheten säger Hans inget om.

“Vården utvecklas för de anställdas bästa. Fler arbetsgivare betyder bättre arbetsvillkor.”

På vilket sätt betyder fler arbetsgivare automatiskt bättre arbetsvillkor? Visa mig gärna hårda fakta på det. Det finns uppenbara motexempel på hur personal och patienter blivit lidande i privat vård och omsorg, så sambandet kan inte riktigt vara så enkelt.

“Arbetet med prioriteringar (i vården) och hur vi skall få kakan att växa kommer att behöva inledas av en ny regering.”

Visst är det så. Men en stor metastudie av produktivitet inom vården visade på något större produktivitet inom den offentliga sektorn än hos den privata. Uppenbarligen är det inte självklart att privat vård skulle vara mer effektiv och att privatisering därmed skulle lösa problemet med finansieringen av vården.

“… även miljöpartiet nu så tydligt slår ner på valfriheten och regeringens reformer på det området…”

I Hans Dahlgrens och andra högerpolitikers ögon tycks valfrihet innebära att välja mellan ett antal olika privata bolag för sin vård. En verklig valfrihet, som Miljöpartiet förespråkar, får vi först när alla alternativ finns tillgängliga, så att man kan välja mellan vård som drivs av staten, av privata företag, av stiftelser och ideella föreningar eller av personalkollektiv.

Jag är positivt inställd till privatisering av de flesta välfärdstjänster. Men man måste inse att privatisering inte är en helig graal som kommer lösa samhällets alla problem och att välfärdstjänster inte är detsamma som att sälja potatis eller mobiltelefoner. Det är en marknad där andra regler bör gälla. Det är inte heller rimligt att ideologiska antaganden utan grund i fakta och forskning ska styra beslut som rör människors möjlighet att få bästa möjliga vård.

Om Vårdföretagarnas näringspolitiske chef verkligen ville ha ett partiöverskridande samarbete skulle han göra bättre i att vara lite mer nyanserade i sin syn på de icke-borgerliga partiernas vårdpolitik och på privat företagande i vården.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Vinstdrift i skolan – omöjligt att ifrågasätta?

Politik, , , ,

Det har nu i några dagar förts en debatt i DN mellan olika företrädare för Socialdemokraterna och ledarredaktionen om huruvida man bör få ta ut vinst på skolverksamhet eller inte. Carin Jämtin inledde med en artikel där hon bland annat skriver följande:

“Stora delar av friskolornas vinster hamnar i aktieägarnas fickor i stället för att komma eleverna till del, trots att de privata välfärdsföretagen finansieras med skattemedel. Det är oacceptabelt. Vinsterna bör i stället användas för att höja kvaliteten i verksamheten. Jag vill därför att Socialdemokraternas partikongress i höst ställer sig bakom begränsningar av vinstuttag för välfärdsentreprenörer.”

Snabbt kom svar från 6 socialdemokratiska kommunpolitiker, som menar att “skolpolitikernas uppdrag i dag är att garantera alla barn den kunskap de har rätt till, oavsett om eleverna går i en kommunal skola eller friskola.”. De menar att man istället bör arbeta för att friskolor och kommunala skolor ska ha lika villkor, vilket inte är fallet idag. De skriver att

“Ett vinstförbud kommer bara att leda till att skolor antingen drivs av kommuner eller av stora friskolekoncerner som har ekonomiskt och juridiskt kunnande för att kringgå ett förbud mot vinst. De stora förlorarna kommer att vara friskolor som drivs av engagerade föräldrar eller personal. Helt enkelt kooperativ som vi socialdemokrater mest av alla värnar.”

Kjell-Olof Feldt, som var med och drev igenom en mängd privatiseringar och nedskärningar av offentlig sektor under sin tid som finansminister, reagerar även han och menar att “företagande måste vara lönsamt, ge vinst, så att de som bidrar med nödvändigt kapital får ersättning för uppoffringar och risktagande.”. Bland annat skriver han att

“Något belägg för att utbildnings- och vårdföretag som redovisar vinst genomgående har lägre kvalitet på de tjänster de utför finns emellertid inte. Snarare gäller motsatsen: de brister i utbildning och vård som uppdagas återfinns oftast i företag som går med förlust, beroende på antingen ineffektiv resursanvändning eller dåliga ekonomiska uppgörelser med kommunen eller landstinget.”

De minst onyanserade kommentarerna står föga förvånande Hans Bergstöm på DN’s ledarredaktion för. Man skriver bland annat att “Jämtin vill att socialdemokratin ska gå 40 år tillbaka i tiden i sitt ideologiska tänkande” och att menar att hon vill “att all privat företagsamhet ska förbjudas inom de stora tjänsteområdena vård, skola och omsorg”.

Det intressanta är att ingen av de som kommenterat Jämtins inlägg nämner det hon skriver om andra länder i norden. Det är nämligen inget annat land i Norden som tillåter att företag tar ut vinst på skolverksamhet. Slutsatsen enligt kommentatorerna måste väl då vara att Danmark, Norge och Finland har undermåliga skolor? Men tvärtom verkar ju t ex finländarna få bättre resultat i internationella jämförelser av elevernas kunskap än Sverige. Det är intressant i sammanhanget att man aldrig hört Jan Björklund tala om friskolereformen som möjlig orsak till (som han påstår) svenska elevers sjunkande kunskapsnivåer. Detta trots att friskolor har lägre lärartäthet, fler obehöriga lärare, ofta saknar bibliotek, e t c.

Jag ställer mig tveksam till påståendet ovan att minskat vinstuttag skulle gynna storföretag på bekostnad av personalkollektiv. Hur många personalkollektiv har vi egentligen fått genom friskolereformen undrar jag? Skulle de inte ha bildats om de inte fick gå med vinst? Kanske är det så att minskat vinstuttag skulle utarma den svenska skolan, kanske är det som Bergstöm säger i DN, att skolorna inte skulle kunna expandera om de inte fick ta ut vinst (varför det nu skulle vara så viktigt att de enskilda skolorna expanderar?) Men vinstförespråkarna får i sådana fall förklara hur det kommer sig att skolverksamheten i den övriga nordiska länderna kan fungera så bra utan att ägarna får ta ut vinst. Som Kent Werne påpekar är det knappast självklart att det skulle finnas ett positivt samband mellan vinstdrift och kvalitet i undervisningen, något som bland annat DNs redaktion tycks ta för givet.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,