Det var stor humor att läsa Per Schlingmanns uttalanden från Moderaternas kommun- och landstingsdagar i DN:
– Det är viktigt med en stark offentlig sektor!
– Vi måste värna full sysselsättning!
– Vi ser strukturella problem med att kvinnor tjänar mindre än män!
Finns det överhuvudtaget någon som litar på det som kommer ur den mannens mun? Och hur känns det för gammelmoderaterna att få höra sånt här? Det tycks som att strategin inför denna valrörelse bygger på huvudsakligen två punkter:
Framstå som Socialdemokrater själva, för att göra det mindre intressant att rösta på S. Klanka ner på motståndarna, hellre än att tala om sin egen politik.
Tomas Agdalen skriver även han om socialdemokratiseringen av Moderaterna, men till skillnad från honom tror jag fortfarande att det finns stora skillnader mellan partierna och att det helt enkelt handlar om retorik från Schlingmanns sida. Däremot tror jag precis som Tomas att det riskerar att leda till att väljare går till mer extrema partier, som Sverigedemokraterna.
Dn skriver idag att “Maud Olofsson är självkritisk” angående Centerpartiets dalande opinionssiffror. Men läser man väl artikeln visar det sig att det enda Maud tycker man varit dålig på är att marknadsföra sig själva:
– Vi har varit duktiga på att leverera men dåliga på att sälja. Vi måste bli duktigare på försäljning och tala om alla de bra saker Centerpartiet gjort.
Alltså: C har inte gjort något fel. Att man numera avfärdats av miljörörelsenmed flera, att ens ministrar varit inblandade i flera politiska rötor samt att gräsrötter i partiet anklagar partiledning för toppstyrning och odemokratiska metoder har alltså ingen betydelse, det är bara väljarna som inte förstått hur bra deras politik är! Just denna brist på självkritik tycker jag mest är ett tecken på att de alltför ihärdigt försöker sälja istället för att leverera.
Idag skriver Lena Andersson på DN om moderaternas nyspråk vad gäller socialförsäkringssystemet. Ingen kan väl ha undgått Alliansens och framför allt Moderaternas fumlande med sjukförsäkringen den senaste tiden. Som Lena skriver i sin krönika så är det väl knappast någon som vill göra livet värre för de sjukskrivna, inte heller Moderaterna får man hoppas. Men om man bara agerat i god vilja så har man i gengäld agerat synnerligen inkompetent, genom att inte lyssna till remissinstansernas varningar. Jag tycker att oppositionen ibland är för enträgna i att kritisera precis allt som Alliansen gör, men i detta fall tycker jag verkligen att de förtjänar kritiken.
Nu har man backat och bett om ursäkt, även om man kanske borde backa ännu mer. Men trovärdigheten i Moderaternas avsikter med att förändra sjuksförsäkringen naggas i kanten för min del av deras försök till nyspråk. Enligt Schlingmanns påbud ska Moderater tala om dessa förändringar i positiva termer som att man “hjälper” sjuka att komma ut ur “utanförskapet”. Sådan retorik klingar falskt när man blir medveten om de faktiska effekterna av deras förslag. Enligt retorikens logik borde man väl sänka sjukersättningen till 0 kronor eftersom vi då per definition inte längre skulle ha något “utanförskap”?
Schlingmann vill också att Moderaterna ska satsa på att skylla på Socialdemokraterna (en väl beprövad strategi). Logiken i denna argumentation tycks vara att “Det var ännu sämre när ni hade makten, alltså är det ok att vi genomför dåliga förändringar”. Personligen ser jag inte heller någon poäng i att gå tillbaka till det gamla systemet som uppenbarligen det också hade brister. En del av dessa brister verkar dock vara baserade på myter, som att Sverige hade flest antal sjukskrivna i världen och att sjukförsäkringssystemet går med förlust.
Mitt tips till Moderaterna är att istället vara lite mer ödmjuka och inse att de kanske går fel väg om de verkligen vill hjälpa folk. Som Lena skriver i sin krönika så är socialförsäkringssystemen till för att folk ska känna sig trygga i att de inte kommer hamna på ättestupan om de blir sjuka eller arbetslösa. För att kunna erbjuda den tryggheten måste man kanske acceptera att det är alltid kommer vara några som utnyttjar systemet. Detta kan ändå vara bättre än motsatsen, att det alltid skulle vara några som blir utslagna. För att citera Lena:
“Friheten att bli sjuk och arbetslös utan att allt kullkastas, friheten att slippa se skriande ojämlikhet och andras lidande förefaller viktigare. Somliga kallar det trygghetsnarkomani. Men rädslan för smärta, elände och olycka är för mänsklig för att hånas.”
– Vi ser strukturella problem med att kvinnor tjänar mindre än män!