Studio Ett i P1 rapporterade häromdagen att självmorden i Sverige fortsätter att öka, framför allt bland unga. Med i studion hade man bland annat Danuta Wasserman, som forskat på självmord under mer än 20 års tid. Hon var tydlig med att det handlar om resurser – kommuner och landsting behöver resurser för att kunna förebygga självmord. Hon jämförde med när hon började forska – då dog fler personer i trafiken än av självmord. I nuläget, efter satsningar på trafiksäkerhet och nollvisioner, är det istället 3 gånger så många som dör av självmord än i trafiken.
Men i programmet framkom även att BUP inte alltid arbetar på ett systematiskt och evidensbaserat sätt, och att det till stor del handlar om vilken personal man träffar på BUP. Det låter alltså som att det inte bara är en resursfråga, utan även handlar om att BUP behöver se över sitt arbetssätt.
Det som jag tycker att man dock inte kom till botten med i programmet är varför självmorden ökar – det är svårt att tro att unga mår sämre p g a brist på psykiatri, lika lite som det är infektionsklinikens fel när fler får influensa. Förklaringen till ökad psykisk ohälsa ligger troligen i hur samhället förändras, och ungas situation och villkor – hårdare press i skolan, svårare att få jobb, sämre trygghetssystem, o s v. I många fall beror den psykiska ohälsan på sådant som psykiatrin inte heller kan påverka, såsom ekonomiska problem, bostadslöshet, ensamhet. Där är det snarare andra instanser som behövs, såsom socialtjänsten.
Sedan kan det ju vara så att psykiatrin inte har fått de resurser som behövs för att ta hand om denna ökande ohälsa, vilket leder till långa väntetider på behandling, något som man även lyfter i programmet. Och det är ju ändå kanske lättare för politikerna att åtgärda på kort sikt än samhällsproblemen.
Även läkartidningen tar upp de ökande antalet självmord bland unga. Jan Beskow, även han en erfaren suicidforskare, pekar på brist på resurser. Det räcker inte med att utlysa en nollvision för självmord som regeringen gjort, om man inte tillför några resurser får det ingen effekt. Han nämner ta kopplingar till ungdomsarbetslösheten. Personligen tror jag att det inte bara handlar om arbetslöshet i sig, utan villkoren för detta. Som sociologen Roland Paulsen har påpekat försöker regeringen göra det så hemskt som möjligt att vara arbetslös, för att man tror att människor annars inte kommer att söka jobb. Genom bland annat sänkta ersättningsnivåer och förnedrande arbetsmarknadsåtgärder vågar jag påstå att man direkt bidrar till den ökande ohälsan.