Då var den över, Miljöpartiets kongress 2010, den första som jag besökt. Mitt intryck är att det var mer välordnat än jag hade väntat mig även om det var rätt stökigt runt de så kallade påverkanstorgen. Uppsala konsert och kongress var helt enkelt inte tillräckligt stor för att man skulle kunna få nog med utrymme till dessa. Att sedan rösta om alla motioner och förslag har ju som väntat tagit sin tid. En del motioner har som väntat varit uppenbart tokiga, eller åtminstone tokigt formulerade, men det är ett pris man kan betala för en god interndemokrati, där alla medlemmar har möjlighet att lägga motioner. Dock kommer det i framtiden krävas att man har flera personers stöd för att få lägga motioner, och det är nog rimligt.
Stämningen har förstås varit mycket god, och blev inte sämre av att den senaste SIFO-mätningen ger Miljöpartiet 10.7 %. Glädjande i den undersökningen är även att Kristdemokraterna skulle trilla ut från riksdagen om mätningen besannades, och att Sverigedemokraterna hamnar under spärren. Det kan bli så att Reinfeldt får rätt i att intressen för SD kommer att minska ju närmare valet vi kommer. Men å andra sidan kan blockpolitikens retorik lika gärna spä på politikerföraktet och leda till ökade framgångar för missnöjespartiet.
Media vill förstås lyfta fram motsättningarna i partiet. I partiet finns det alltid de som vill gå längre med förslag som kortare arbetstid, medborgarlön och liknande, medan andra är mer pragmatiska. Båda av dessa grupper behövs, men själv är jag ganska nöjd med att Miljöpartiet går i riktningen mot en mer pragmatisk politik och inte tvärtom. Carl Schlyter satt och surade under Peter Erikssons tal då Peter tonade ner arbetstidsförkortning trots att kongressen röstat igenom att man ska driva detta, vilket var rätt odiplomatiskt gjort av Peter. Men jag är rätt skeptisk till att Schlyter verkar använda sin post i Europaparlamentet till att driva sin egen, mer radikala linje.
Slutligen kom Mona Sahlin och Lars Ohly på besök. Ohly läste en dikt (!) och Sahlin talade om viljan till att politik ska betyda något, att vi inte ska lämna över alla beslut till marknaden och att de rödgröna partierna kompletterar varandra på ett bra sätt. De fick bägge två stående ovationer.
Kronan på verket var att två Gröna studenter gjorde succe – Frida Johnsson, språkrör för GS, höll ett bejublat tal, och Jon Larsson, tidigare språkrör för GS blev invald till partistyrelsen, trots att han inte hade blivit föreslagen av valberedningens.
